augmentation och diminution samt den hvita notskriften, hvilken vid denna tid började undantränga den svarta. Många kompositioner af D. ha på senaste tiden offentliggjorts i "Denkmäler der tonkunst in Österreich" (bd 7, 1901, och bd 10) samt af J. Stainer i "D. and his contemporaries" (1898). Jfr äfven Haberl, "Bausteine für musikgeschichte. I. Wilhelm du Fay" (1886). A. L. (E. F—t.) Dufay [dyfǟ], Charles François de Cisternay, fransk naturforskare, f. 1698, d. 1739, var till en början militär, men tog för sjuklighets skull snart afsked samt blef sedan medlem af franska vet. akad. och intendent vid den botaniska trädgården i Paris. D. utgaf åtskilliga arbeten i kemi och fysik. Sin största betydelse hade D. som fysiker, och särskildt äro hans undersökningar inom elektricitetsläran af vikt. Han uppställde nämligen skillnaden mellan ledare och oledare (rätteligen goda och dåliga ledare) samt uppfann sätt att isolera kroppar, som leda elektriciteten och därför icke förut kunnat elektriseras. Vidare iakttog han, att elektriska kroppar attrahera oelektriska kroppar, men åter repellera dessa, sedan de meddelat dem något af sin elektricitet. Slutligen uppställde han hypotesen om två motsatta elektricitetssorter, af hvilka han kallade den ena glas-elektricitet och den andra harts-elektricitet (1734). D. är således den egentlige grundläggaren af den dualistiska teorien, ehuru denna bär Symmers namn. K. L.* Dufbo, municipalsamhälle (sedan 1904) i Spånga socken af Stockholms län, vid D. hållplats med poststation å Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg, 1 km. n. v. om Sundbyberg. Samhället, som af aktiebolaget "Hem på landet" anlades 1899 på hemmanet Dufvebols egor, räknade vid 1905 års slut 220 bebyggda tomter (775 rum och 395 kök), bebodda af omkr. 1,600 pers. I D. finnes ett af Sällskapet för främjande af kyrklig själavård för medel, som samlats på frivillighetens väg, uppfördt kapell. Bolaget har skänkt samhället en allmän öppen plats (jämte 1,000 kr. till densammas ordnande), bidrag till belysning, eldsläckningsmateriel m. m.; Spånga församling har folkskola i D., och där har ock Svenska missionen i Kina ett rekreationshem för hemmavarande missionärer. Planer hafva uppgjorts för spårvägsförbindelse mellan D. och Stockholm. Dufbönor. Se Åkerböna. Dufed, järnvägs- samt post-, tull- och telegrafstation jämte gästgifvargård och flera hotell i Åre socken, Jämtlands län, vid norrländska tvärbanan, 52 km. från norska gränsen och 216 km. från Ånge, på 384 m. höjd ö. h., där banan och landsvägen från Östersund till Levanger gå öfver Åreälfven. D. är en besökt luftkuranstalt, hvars sanatorium ligger 1 km. från järnvägsstationen. Omkr. 3 km. v. om stationen anlades 1658 af guvernören Klas Stiernsköld på en hög kulle nedanför D:s by invid älfven en skans, som efter krigets slut lämnades att förfalla, hvarför den också i aug. 1677 utan motstånd besattes af norrmännen under gen.-major v. Hoven. 1700 började en ny skans byggas, men 1734 beslöto ständerna dess raserande. 1808 iståndsattes skansen ånyo, men då norrmännen under major Coldevin 13 aug. ankommo till densamma, fanns där hvarken besättning eller bestyckning; Coldevin lät då förstöra skansen, som 1809 ytterligare raserades af divisionsadjutanten v. Krogh. Tydliga lämningar af såväl själfva skansredutten som lägre flankbefästningar och ett retranchement å en i älfven utskjutande udde finnas dock ännu kvar. På initiativ af major G. Leksell åstadkoms genom allmän subskription och aftäcktes 6 sept. 1892 i den gamla skansen ett omkr. 10 m. högt monument (se fig.) af finhuggen stockholmsgranit till minne af de Armfeltske karolinernas olyckliga återtåg öfver de norska fjällen vintern 1718—19. L. W:son M.

Dufedmonumentet.

Dufeke, gods i Halmstads socken, Malmöhus län, med hufvudgården omgifven af präktiga ek- och bokskogar. Med underlydande i Kågeröds, Sireköpinge och Tirups socknar omfattar det omkr. 14 1/4 mtl, tax. till 1,308,900 kr. (1905). Äldste kände egaren är från 1500-talets senare hälft. Från 1637 tillhörde det tysken Wulf Hieronymus von Kratz (adlad 1637), äfven egare af Sireköpinge och Bulstofta, och vid Skånes öfvergång till Sverige hans änka, f. Ramel. Gården beskrifves då såsom helt bofällig och "helt sänkt ned i ett moras". Den tillhörde sedan släkterna Ramel, Steuch och Mörner samt från 1797 Berg von Linde. Nuvarande egaren är J. A. A. Berg von Linde. Hufvudgården, D. säteri, 3 1/8 mtl, omkr. 500 har, brukas af egaren, återstoden är utarrenderad. Duff [da'f], gammal skotsk släkt, som vill leda sina anor upp till den i Shaksperes "Macbeth" förekommande Macduff, than eller earl af Fife, en halft eller helt mytisk sagogestalt. Medeltida krönikor omtala, att han åt Malcolm Canmore skulle ha förvärfvat inkräktaren Macbeths tron 1057. Se härom Skene, "Celtic Scotland" (1876—80). En sir William D. blef 1759 earl af Fife, därför att han ansågs ha bevisat sin härkomst från denne Macduff. Släkten förvärfvade i Skottland mycket vidsträckta jordegendomar; dess nuvarande hufvudman är Alexander William George D., 6:e earl och 1:e hertig af Fife, f. 10 nov. 1849, förmäld 1889 med prinsessan Louise (f. 20 febr.