1867), äldsta dotter till dåv. prinsen af Wales (Edvard VII), och samtidigt upphöjd till hertig af Fife. D. tillhörde som medlem af underhuset (1874—79) det liberala partiet och var som vicepresident i British South Africa company från dess grundande 1889 till 1898 synnerligen verksam för, att kompaniets vidsträckta besittningar skulle ställas under riksregeringens direkta öfveruppsikt. V. S—g. Duff [da'f]. 1. James Grant D., anglo-indisk ämbetsman och historieskrifvare, f. 1789 i Skottland, d. 1858, hette egentligen Grant, men upptog 1825 namnet D. efter sin mödernesläkt, då han ärfde dess gods. D. anställdes 1805 i ostindiska kompaniets tjänst, ingick kort därpå i indiska armén och blef snart en af den berömde statsmannen Mountstuart Elphinstones förtrognaste vänner och medhjälpare. D. var 1818—22 resident i Sattara och lyckades genom sin utmärkta kännedom om infödingskaraktären där under svåra omständigheter upprätthålla brittisk ordning midt i maratternas land. Med bruten hälsa återvände han sedan till hemlandet och utgaf 1826 sin monumentala History of the mahrattas, ett af den anglo-indiska historieskrifningens klassiska arbeten. 2. Sir Mountstuart Elphinstone Grant D., den föregåendes son, brittisk politiker och skriftställare, f. 1829, d. 1906, blef 1854 praktiserande advokat och representerade 1857—81 i underhuset den skotske valkretsen Elgin burghs. D. tillhörde det liberala partiet och var dec. 1868—febr. 1874 understatssekreterare för Indien i Gladstones första samt apr. 1880—juli 1881 understatssekreterare för kolonierna i dennes andra ministär. D. var sedan guvernör öfver presidentskapet Madras 1881—86 och egnade sig efter hemkomsten från Indien uteslutande åt litterära sysselsättningar. Särskildt var D. samlare af politiska anekdoter och meddelar en mängd sådana i sina vidlyftiga memoarer, Notes from a diary (1897—1905). Han har därjämte bl. a. utgifvit Studies in european politics (1866), Notes of an indian journey (1876), Ernest Renan (1893) och Out of the past (1903). V. S—g. <img l>

Duff [da'f], Alexander, banbrytande skotsk missionär i Indien, f. 26 april 1806 i Perthshire, d. 12 febr. 1878, studerade vid S:t Andrews' universitet under den berömde d:r Thomas Chalmers' ledning och utsändes såsom skotska statskyrkans förste missionär till Ostindien. Hans plan var att i Calcutta i upprätta en undervisningsanstalt, som skulle bereda infödingarna tillfälle till den högsta möjliga utbildning på kristlig grund. Anstalten, som öppnades 12 juli 1830 med blott 5 lärjungar, räknade mot 1830-talets slut inemot 1,000 och vann det varmaste erkännande af bl. a. generalguvernören lord Bentinck. Af hälsoskäl måste D. 1834 besöka hemlandet och gjorde därvid under några år genom resor och föredrag en betydande insats i missionslifvet. Vid skotska frikyrkans bildande ("the disruption") anslöt han sig, liksom skotska kyrkans öfriga missionärer, till densamma. Då nu all missionsegendom — byggnader, laboratorier, bibliotek, undervisningsmateriel — togs i besittning af skotska statskyrkan, måste han börja på nytt. Understödd af en storartad offervillighet, hade han dock redan i jan. 1845 lyckats i Indien upprätta ännu mera ändamålsenliga byggnader än de förra, utrustade med alla nödiga hjälpmedel — allt skuldfritt. Redan s. å. uppgick lärjungeantalet till öfver 1,250, och verket fördes framåt med ännu större resultat än förut. D. afslog erbjudandet att efter Chalmers blifva teol. professor vid skotska frikyrkans universitet, men för att stärka intresset för dennas hednamission verkade han 1850 och följande år i hemlandet och gjorde 1854 en föredragsresa i Förenta staterna och Canada. 1857 återvände han till Indien, där hans anstalt med godt resultat öppnades äfven för unga kvinnor ur högkasterna. 1864 nödgades han af hälsoskäl för alltid lämna missionsfältet, följd af varmt erkännande från både européers och inföddas sida för det betydande arbete han utfört för Indiens folk. Därefter verkade han outtröttligt i hemlandet såsom den egentlige ledaren af frikyrkans hednamission och tjänstgjorde därjämte 11 år såsom professor i missionsteori vid dess högskola. Särskildt omfattande var hans skriftväxling med omvända infödda i Indien och hindustudenter. D. kallades till teol. doktor af Aberdeens universitet och till juris doktor af New Yorks. Han skref bl. a. New era of english language and literature in India (1837), Missions the chief end of the Christian church (1839), India and indian missions (1840), The indian mutiny, its causes and results (1858). Jfr G. Smith, "The life of A. D." (1879). A. K. Duffek, Nicolaus. Se Rosen, J. Dufferin [da'fərin], lord, brittisk statsman. Se markis af Blackwood (F. T.). Dufflas, eng. Se Dafla. Duffy [da'fi], sir Charles Gavan, irländsk politiker och tidningsman, sedermera australisk statsman, f. 1816 i Monaghan, d. 9 febr. 1903 i Nizza, började 1842 i Dublin, i förening med Th. Davis och J. Dillon, utgifva tidningen "Nation", som snart vann stark spridning och blef ett inflytelserikt organ för "Det unga Irland", en samling oafhängighetsifrare, som ville använda öppet våld för sina syftens genomdrifvande. 1844 dömdes han för uppvigling till några års fängelse och anklagades 1848 för förräderi efter det misslyckade upprorsförsöket s. å. Han invaldes 1852 i underhuset, där han blef en af "oberoende irländska partiets" grundläggare. D. emigrerade 1856 till kolonien Victoria i Australien, i hvars politiska lif han snart kom att spela en framträdande roll. Redan 1857 blef han minister för allmänna arbeten i Victorias första parlamentariska ministär, var sedan ett par gånger domänminister och 1871—72 premiärminister. 1873 fick han engelsk knightvärdighet, tillbragte sedan ett par år i hemlandet och fungerade 1877—80 som talman i Victorias lagstiftande församling. D. återvände 1880 för beständigt till Europa och var till sin död bosatt i Nizza, in i sena åldern sysslande med litterära arbeten. Gladstones irländska jordlagstiftning understödde han och ogillade Parnells våldsamma taktik. Hans först i "Nation" på 1840-talet publicerade Ballad poetry of Ireland har utgått