Lerbäck i Närke m. fl. platser. Stationen egde bestånd till slutet af 1890-talet, då den nedlades af brist på nödiga medel för underhållet. 1890 uppsattes en brefdufvestation för flottan å Skeppsholmen i Stockholm, och upprättandet af en mängd stationer längs kusten planerades. Dufvorna flögo från Furusund och Sandhamn samt från hafvet utanför till stationen i Stockholm, men efter ett 10-tal år indrogs stationen, då man ansåg sig kunna med andra signaleringsmedel uppehålla förbindelsen med land. 1890 bildades också i Stockholm en brefdufveförening, som uppsatte en brefdufvestation vid Svea ingenjörkårs kasern. Föreningen förde dock en tämligen tynande tillvaro och upplöstes efter 10 år. — Den här afbildade brefdufvan, hvaraf originalet förvaras i Statens Historiska museum, framställer en af de brefdufvor, som Andrée medförde på sin ballongfärd mot polen. Den utsläpptes 13 juli 1897, två dagar efter afresan, och sköts 15 juli på fångstfartyget Asken. Den korta depesch, som dufvan befanns medföra, innehöll bl. a., att detta var tredje dufposten. R. L—n.

S. A. Andrées brefdufva.

Dufr., vid växtnamn förkortning för franske botanisten Pierre Dufresne [dyfrǟn], d. 1836 (födelseåret okändt), författare till en klassisk vorden Histoire naturelle et médicale de la famille des valérianées. Dufrénoy [dyfrenωa'], Ours Pierre Armand Petit, fransk geolog, f. 1792, d. 1857, blef 1840 professor i mineralogi vid École des mines och medlem af franska vet. akad., s. å. generalinspektör för de franska bergverken samt 1847 professor i mineralogi vid Jardin des plantes. Han utgaf bl. a., jämte Élie de Beaumont, en geologisk öfversiktskarta öfver Frankrike i skalan 1:500,000 (1840—42), åtföljd af Explication de la carte géologique de la France (1841—48), Traité complet de minéralogie (1844—47; 2:a uppl. 1856—59) samt Voyage métallurgique en Angleterre (1827; 2:a uppl. 1837—39, med Élie de Beaumont, Coste och Perdonnet som medarbetare). E. E. Dufresne [dyfrǟn] l. Du Fresne, Charles, fransk lärd. Se Du Cange. Dufresne [dyfrǟn], P., fransk botanist. Se Dufr. Dufresny [dyfränī], Charles, sieur de la Rivière, lustspelsförfattare, f. omkr. 1654, d. 1724. Han var "valet de chambre" hos Ludvig XIV och blef på grund af sin fantasifullhet och kvickhet mycket gynnad af denne monark. Bl. a. var han uppsyningsman öfver konungens trädgårdar och gjorde upp en plan för Versailles' park, som väsentligen afvek från Le Nôtres stela stil och hade mer släktskap med engelsk smak. Han skref en del i planen oregelbundna, men älskvärda och i konversationstonen spirituella lustspel, af hvilka må nämnas L'esprit de contradiction, Le double veuvage, Le mariage fait et rompu och Le chevalier joueur, som blef anledning till brytning med Regnard, hvilken han anklagade att ha stulit hans motiv för "Le joueur". Han skref äfven satirer och "poésies fugitives". 1710—13 innehade D. det kungliga privilegiet för utgifvande af tidskriften "Mercure galant". Hans verk utkommo samlade 1731 och 1747 samt i urval 1810. (S. S—n.) Dufråg, bot. Se Polytrichum.

Fig. 1. Skogsdufvan

Fig. 2. Klippdufvan.

Dufsläktet, Columba, zool., ett till fågelordningen Charadriiformes och dufvornas familj (Columbidæ) hörande släkte, hvars medlemmar äro lifliga och skygga fåglar, hvilka dock kunna blifva mycket tama. De hafva en snabb och ledig flykt, under hvilken de göra de raskaste vändningar och låta höra ett hvinande ljud, som då och då blir smällande därigenom, att vingarna slå tillsammans öfver hufvudet. Till följd af fötternas korthet är deras gång nickande. Makarna umbära ogärna hvarandras sällskap; de flyga jämte hvarandra, putsa och mata hvarandra samt hjälpas åt att bygga boet, rufva äggen och uppföda ungarna. Också hafva de af skalderna blifvit besjungna som kyska, milda och trogna varelser. Dufsläktet är ovanligt rikt på arter (omkr. 80 sådana) och förekommer nästan öfverallt på jorden, utom i de arktiska och antarktiska regionerna. Dufvorna häcka i träd, bland klippor, på marken o. s. v. samt lägga vanligen tvenne kullar om året. — 5 arter förekomma i Skandinavien. Den vanligaste bland dem är skogsdufvan l. blådufvan, C. ænas (fig. 1), 31 cm. lång, ofvantill blågrå med metallgrön glans på halsens sidor och ryggen, på framhals och