eller 5 trådar höjda och 1 sänkt. De inplockade mönsterskotten kunna då aldrig ligga lösa under mer än 3, 4 eller 5 trådar i sträck; de afbindas af de sänkta varptrådarna, som bilda raka bindelinjer genom hela väfnaden. Rätsidan väfves nedåt. En efterhärmning med nålen af denna väfnadsart kallas dukagångssöm. G. A. W. Dukas, bysantinsk historieskrifvare, författade under senare hälften af 1400-talet ett verk öfver tiden 1341—1462. Han är alltså en af de skriftställare, som gifva oss en inblick i det döende bysantinska rikets märkliga historia, och som han dessutom är en af de mest vederhäftige och omedelbare bland dessa författare, är hans verk af utomordentlig betydelse. Grek, men anställd som diplomat hos de på Lesbos härskande genueserna, var han i tillfälle att noga följa och förstå tidens våldsamma politik och att med sina bysantinska sympatier förena den utomståendes objektivitet. Hans språk, uppblandadt med turkiska och italienska lånord, är en kompromiss mellan bysantinskt skriftspråk och vulgärgrekiska; i sin ursprunglighet är det emellertid verkningsfullt och passar ypperligt till D:s lifliga kynne och verklighetstrogna framställning. Verket har bevarats åt oss genom en enda handskrift (nu i Paris) och utgifvits af bl. a. J. Bekker (1834). V. Lm. Dukas [dyka'], Paul, fransk tonsättare, f. 1865 i Paris, genomgick därvarande konservatorium och har gjort sig känd som begåfvad kompositör med dragning till det germanska i val af ämnen. Han har skrifvit uvertyrer till "Kung Lear" och "Götz von Berlichingen", en symfoni i tre satser, den symfoniska dikten Le sorcier apprenti med motiv från Goethes "Zauberlehrling" (utf. i Stockholm 1903), en pianosonat i ess moll m. m. samt varit verksam som musikkritiker i tidskrifter. E. F—t. Dukat (it. ducato), ett guldmynt, som först slogs i Venezia af dogen Pietro Gradenigo (1289—1310) och fick sitt namn däraf, att den latinska omskriften på frånsidans prägel, som föreställde frälsaren, slutade med ordet "ducat". Snart blef dukat det gemensamma namnet för alla de guldmynt, som hade den venezianska dukatens vikt (omkr. 1/4 lod) och halt (23 karat 6—8 grän), ehuru dessa mynt inom de olika länderna äfven hade särskilda lokalnamn: i Venezia och i Rom, på hvilket senare ställe de slogos 1278—1347, zecchino; i Genua, där de första dukaterna slogos af dogen Boccanera (1339—45), genovino; i Florens, där de slogos före 1317, fiorino d'oro. I Neapel myntades till 1809 ducati i både guld (sex-, fyra- och två-dukatstycken) och silfver (hela och halfva dukater). Efter 1818 myntades där trettio-, femton-, sex- och tre-dukatstycken i guld och enkla dukater i silfver. I Ungern slog Karl Robert (1308—42) dukater (23 karat 9 grän), som i Tyskland äfven benämndes gulden och, när silfvergulden börjat präglas, "goldgulden". I tyska riksmyntordningen af 1559 bestämdes en dukat till 23 karat 8 grän = omkr. 8 1/2 kr. svenskt mynt. Dukater präglades i Böhmen af Johan (1310—46), i Holland af Vilhelm V (1356—89), i Geldern af Vilhelm I (1383—1402), i Polen af Vladislav V (1386—1434) och Vladislav VI (1434—44) samt i Flandern af Ludvig II (1346—85). I Spanien myntades åren 1497—1537 dukater (till 22 karat, 68 st. på råa marken) = 10 realer; men i senare tider uppkom flera sorters dukaträkning: ducado de cambio, den allmännaste = 11 reales de plata, ducado de vellón = nära 6 reales de plata, ducado de oro = 45 3/4 reales de vellón, ducado de plata nueva = 16 1/2 reales de vellón. — Den holländska dukaten (23 karat 7 grän) blef den allmännaste, och dess typ fortfor att begagnas, äfven sedan Förenade Nederländernas republik 1795 upphört, hvarefter denna dukat slogs i Petersburg ända till innevarande tid. Dukater slogos icke endast enkla, dubbla och tredubbla, utan äfven fem- och tiodubbla, s. k. hela och halfva imperialer eller portugaläser. Man slog äfven halfva, fjärdedels, ja 1/32 (s. k. linsen-)dukater (i Regensburg och Nürnberg). I Danmark slogs 1564 ett klippingsmynt, hvarpå namnet dogkate var utsatt och som till halt och vikt var = en dukat. 1584 slogos där dubbla och enkla dukater, med utsatt värde af guldkrone och ungersk gulden; men den egentliga dukatmyntningen försiggick endast 1592—1785, under hvilken tid dubbla, enkla, halfva och fjärdedels dukater slogos. Dessa dukater (af 23 1/2 karats halt) kallades speciesdukater, till skillnad från kurantdukaterna, hvilka började myntas 1714 och stodo i samma förhållande till speciesdukaten som kurantdalern till speciesdalern (1 kölnisk mark = 75 kurant-, men endast 67 species-dukater). — Brille-dukater, ett slags dukater, som slogos endast 1647, buro på frånsidan såsom prägel ett par glasögon (brillor), med omskrift "Vide mira domi".

Dubbeldukat, slagen 1632 i Augsburg för Gustaf II Adolf med gemål.

I Sverige började guldmyntningen redan 1568, då s. k. ungerska gyllen (dukater) slogos; 1569, 1570 och 1573 slogos äfven krongyllen. Tidigt slogs äfven dukatmynt å högre belopp. Under Johan III myntades i Stockholm både 20- och 10-dukater (utan årtal), 4 1/8-dukater (1576), 2 1/8-dukater (klipping) och i Vadstena 4 3/8-dukater. Karl IX lät i Stockholm prägla 6- och 5-dukater (1608, 1609), Gustaf II Adolf därsammastädes 10-dukater (1617) och 5-dukater (1620). Genom myntordningen af 1 sept. 1664 bestämdes dukatens halt till 23 karat 5 grän och dess vikt till 60 1/2 stycken på 1 mark "verk" (guldvikt). Denna utmyntningsgrund gällde till 1834, med undantag för 1719, då nära 56 dukater på en mark verk myntades af de från Frankrike inkomna 1,850 lödiga markerna guld af 21 karats 7 1/2 gräns halt, och då således hvarje dukat vägde nära 78 1/2 as. Dubbeldukater, hvardera vägande 157 as, utmyntades det året och till ett belopp af 72,818 stycken l. 2,621,448 dal. kmt, hvadan en dukat var = 2 specieriksdaler l. 8 kr. i nu gällande mynt. Detta var dukatens pari under de två hundra år dukatmyntningen fortgick. Genom