förordn. 9 maj 1855 om myntfoten blef dukatens utmyntningsgrund så jämkad, att på 1 skålp. viktualievikt fint guld 125 enkla dukater skulle utmyntas samt att 80 delar fint guld borde legeras med 2 delar koppar. Med undantag för åren 1702, 1704 och 1719, då dubbeldukater myntades, slogos 1656—1835 inom landet endast hela, halfva och fjärdedels dukater, 1836—57 fyra-, två- och en-dukatstycken samt 1857—68 endast enkla dukater. Sedan den tiden har dukatmyntning ej förekommit i Sverige. Utom sistnämnda lands gränser, men med svensk prägel, slogos under Sveriges stormaktstid dukatmynt på följande orter: Augsburg (1632--34), Elbing (1628, 1630, 1631, 1632, 1657 och 1658), Erfurt (1631--34), Fürth (1632), Mainz (utan årtal, antagl. 1634), Narva (1671), Nürnberg (1631, 1632 och 1634), Osnabrück (1632--34), Reval (1664—66 och 1668, 1669, 1671, 1672, 1675—77, 1681), Riga (1622, 1643—49, 1654, 1655, 1660, 1664, 1667, 1668, 1673, 1700, 1701 och 1707), Stade (1650 och 1676), Stettin (1632, 1641, 1642, 1646, 1653, 1654, 1656, 1658, 1659, 1661, 1662, 1666, 1673—75, 1682--87, 1690—97, 1706 och 1709) Würzburg (1631, 1632). Bland dessa mynt förekomma stycken å 1, 1 1/2, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10 och 20 dukater. A. W. S.*

Hel dukat, slagen 1718 i Stockholm för Karl XII.

Dukatguldvinge, zool. Se Guldvingar. Dukaton, myntv. 1. Silfvermynt, som från 1600-talets början och till nyaste tid förekom företrädesvis i österrikiska och Förenta Nederländerna, till 3 guldens värde, men äfven i Milano, Mantua, Modena samt Venezia, och som växlade i värde mellan 4 kr. 10 öre och 4 kr. 90 öre. — 2. En i allmänna rörelsen vanlig benämning på de 14 3/4-lödiga åttamarkstycken, som i Sverige slogos 1664--1704 och af hvilka 6 23/32 stycken gingo på en mark verksilfver. Dessa dukatoner kallades så till skillnad från det öfriga mark- eller karolinmyntet, som var endast 11 1/2-lödigt. A. W. S.* Dukatupplaga, benämning på åtskilliga upplagor af svenska arbeten (t. ex. psalmböcker, lageditioner o. s. v., särskildt 1780 års upplaga af 1734 års lag, tryckt hos Fougt). Benämningen lär hafva uppkommit däraf, att förläggarna utlofvat en belöning af en dukat för hvarje upptäckt tryckfel. R. G. Duke [djō'k], eng. (af lat. dux, anförare), hertig. — Duchess [da'tʃis], eng., hertiginna. Jfr Duc och Duca. Dukinfield [da'kinfīld], stad i nordöstra delen af engelska grefsk. Chester, ö. om Manchester. 18,929 inv. (1901). Bomullsfabriker, järngjuterier och tegelslagerier. Dukla. 1. Pass i Karpaterna (502 m.), mellan Ungern och Galizien. — 2. Stad i österrikiska distriktet Krosno (Galizien), vid floden Jasiołka. 3,338 inv. (1900), mest judar. Petroleumraffinaderi. Dukoborzer. Se Duchobortser. Dukpenningar l. Skriftpenningar, en afgift, som fordom af nattvardsgäster erlades till prästerskapet. Det uppgifves, att dessa penningar i äldre tider nedlades på själfva altarduken och att afgiften däraf fick den första af ofvanstående benämningar. I Sverige blefvo dukpenningarna formligen afskaffade 1688, men lära i vissa trakter och för olika ändamål upptagas ännu i våra dagar. Se utförligare härom S. Wilskman, "Swea rikes ecclesiastique wärk" (2:a uppl. 1781—82). Dukt (ty. ducht), sjöv., en af de tre eller fyra delar, af hvilka ett tåg består. Se Tross och Tågvirke. Duktibilitet (af lat. ducere, föra, leda), fys. Se Spänstighet. Duk-ton, gravyrterm. Se Etsningskonst. Dukus, bot. Se Meliaceæ. Dulaure [dylå̄r], Jacques Antoine, fransk historiker, f. 1755, d. 1835, blef 1792 medlem af konventet, där han slöt sig till girondisterna, flydde efter deras fall (1793) till Schweiz, men återkom efter Robespierres störtande (juli 1794) och blef 1797 ledamot af de femhundras råd. Efter Bonapartes statskupp 1799 drog han sig undan till privatlifvet. De förnämsta bland hans skrifter äro L'histoire physique, civile et morale de Paris depuis les premiers temps historiques jusqu'à nos jours (1821; flera uppl.), L'histoire etc. des environs de Paris (1825—28; 2:a uppl. 1840) och Esquisses historiques des principaux événements de la révolution française (1823—25; flera uppl.). Dulcamara, bot. farm. Se Solanum. Dulce est desipere in loco, lat., "ljuft är att någon gång slå sig lös", en sentens ur Horatius' "Odæ", IV, 12, v. 28. Dulce et decorum est pro patria mori, lat., "det är ljuft och ärofullt att dö för fosterlandet", en sentens ur Horatius' "Odæ", III, 2, v. 13. Dulcian, Dolcian (it. dolciano, af lat. dulcis mild), mus. 1. Föråldradt blåsinstrument af trä. Det liknar bombarden, men har en mildare ton (däraf namnet) samt består, i likhet med fagotten, af dubbelt rör. — 2. Ett fagottartadt rörverk i orgeln. A. L.* Dulcigno [doltji'njå], turk. Olgun, serb. Uljcin, lat. Olcinium, befäst stad i Montenegro, nära Bojanas utlopp i Adriatiska hafvet. 5,005 inv. (1896). Liten hamn, som anlöpes af österrikiska Lloyds och italienska Pugliebolagets ångbåtar, hamnstad till Skutari. Vid D. blefvo 4 aug. 1718 venezianernas örlogsflotta och här förstörda. D. tillhörde förut turkiska vilajetet Skutari, men afträddes 1880 till Montenegro. Dulcin l. Sukrol, kem. farm., är liksom sackarin (se d. o.) ett mycket sött ämne (omkr. 200 gånger sötare än socker), svårlösligt i kallt vatten, tämligen lättlösligt i varmt vatten och i alkohol, lätt i eter. Till sin kemiska byggnad betecknas det såsom parafenetol-karbamid. Det har såsom sackarinet brukats i mycket små mängder för att gifva söt smak åt njutningsmedel och drycker samt för att ersätta socker i sockersjukas (diabetikers) föda. Dulcin är måhända ej så ofarligt som sackarin. C. G. S. Dulcinea (af lat. dulcis, ljuf), spanskt kvinnonamn