som efter Don Quijotes (hjältens i Cervantes' humoristiska roman) svärmiskt tillbedda "dam", bondpigan "Dulcinea af Toboso", stundom användes skämtsamt i stället för käresta, älskarinna. Dulcit (af lat. dulcis, söt), Melampyrit, kem., en med mannit isomer sexatomig alkohol, C₆ H₁₄ O₆, hvars motsvarande första aldehyd är sockerarten galaktos. Den förekommer i manna från Madagaskar, i Melampyrum-, Rhinanthus- och Euonymusarter, bildar färglösa, i vatten tämligen svårlösliga prismor. Af salpetersyra oxideras den till slemsyra. Dulcit kan genom inverkan af natriumamalgam framställas af galaktos. P. T. C.* Duldehatt. Se Dvärghatt. Dulgadråp (fsv. dulgadrap, duladrap), jur., en i Sveriges äldre lagar förekommande beteckning för ett dråp, hvars gärningsman ej upptäckes. Med en vanlig öfvergång i betydelsen kom emellertid detta ord ofta att beteckna böterna för ett sådant dråp. Om dulgadråp stadgade lagarna i allmänhet, att, om lik med sår eller andra spår af våldsam behandling (ærrat ok undat) påträffades ute å marken, det ålåge häradet eller skeppslaget eller (enligt några lagar) i vissa fall byn eller de närmaste byarna att inom natt och år "finna" banemannen eller i annat fall erlägga böterna, hvilka i olika lagar hade olika belopp (i Västgötalagen 9 marker, i Upplandslagen 24 marker samt i Södermannalagen och båda Landslagarna 40 marker). I de äldre lagarna omtalas dessa böter i allmänhet, jämte dispositionen af Uppsala öd, danaarf m. m., bland de speciella rättigheter, som tillkommo krönt konung. — Enligt såväl Östgötalagen som Magnus Erikssons landslag och sannolikt enligt Upplandslagen gingo af böterna 2/3 till konungen och 1/3 till den dräptes arfvinge, men enligt Kristofers landslag gick hälften till konungen och hälften till arfvingen. Sistnämnda fördelning stadgas äfven i 1734 års lag, där (i den 1861 upphäfda Missgärningsb., 27 kap.) ordet dulgadråp ännu förekom väsentligen i sin gamla betydelse. — Anträffades liket inom låst hus, skulle, enligt de äldre lagarna, husets egare böta, där ej banemannen fanns. I Upplandslagen kallas böter för dråp af ofvannämnda beskaffenhet "morþgæld", hvaremot i Landslagarna uttrycken dulgadråp och morþgæld förekomma om hvarandra till betecknande af hvad i de flesta landskapslagarna kallas dulgadråp. I. L.* Du-l-hiddja (Du-l-hedjeh, Du-l-higge). Se Hedjra. Dulk, Albert Friedrich Benno, tysk författare, f. 1819 i Königsberg, d. 1884, blef 1847 filos. doktor, måste 1849 — till följd af sitt deltagande i 1848 års revolutionsrörelser — lämna Preussen och var sedan dess bosatt utom sitt fädernesland eller stadd på resande fot. 1872 färdades han genom norra Norge och de svenska lappmarkerna, hvilken resa han skildrade i Fahrten durch Norwegen und die Lappmark (1877, med G. Hartung). I alla D:s arbeten uttalar sig en egendomlig kraft och själfständighet. Hans åskådning öfvergick på 1870-talet från radikal till socialistisk, hvarjämte han trädde i skarp opposition mot kyrkan och bildade ett fritänkarförbund. I sitt enskilda lif var D. ytterst egendomlig, lefde bl. a. i dubbeläktenskap. Hans dramer, Orla (1844), Jesus der Christ (1865) m. fl., tillhöra den kraftgenialiska riktningen, och D. sökte äfven genom omarbetning göra skådespel af Kleist och Grabbe mera lämpade för uppförande. För öfrigt utgaf D. Der tod des bewusstseins (1863), Thier oder mensch (1872) och Was ist von der christlichen kirche zu halten? (1877). Efter hans död utgåfvos Gedichte (2 uppl. 1892) och Sämmtliche dramen (1893—94, med biografi af E. Ziel). R—n B. Du-l-kada (Du-l-kade). Se Hedjra. Dulkamaresin. Se Dulkamarin. Dulkamarin (af lat. dulcis, söt, och amarus, bitter), farm. kem., beståndsdel af Solanum Dulcamara L., ett amorft, bittert och något sötaktigt smakande ämne af glykosidisk natur, spjälkas vid kokning med utspädd syra i socker och ett hartsartadt ämne, dulkamaretin. C. G. S. Duller [do'ller], Eduard, tysk skriftställare, f. 1809 i Wien, d. 1853 som kyrkoherde i Mainz, utgaf bl. a. Die Wittelsbacher (en samling ballader, 1831), Der fürst der liebe (1842; 2:a uppl. 1854) och Gesammelte gedichte (1845; ny uppl. 1877) samt Geschichte des deutschen volkes (1840; 7:e uppl. af Pierson 1891) och Geschichte der jesuiten (1840; senaste uppl. 1893). Dulon [dylå̄'], Friedrich Ludwig, blind tysk flöjtvirtuos af fransk härstamning, f. 1769 i Oranienburg, d. 1826 i Würzburg, väckte redan vid tretton års ålder uppseende genom sin underbara ton och sitt förvånande starka minne samt var 1796—1800 kammarmusikus i Petersburg. Wieland utgaf hans själfbiografi (2 bd, 1807—08). A. L.* <img l>

Dulong [dylå̄'], Pierre Louis, fransk kemist och fysiker, f. 1785 i Rouen, d. 1838 i Paris. D. var först läkare, blef sedan preparator vid Collège de France, lärare vid École normale samt professor först vid Faculté des sciences, sedan vid École polytechnique, där han slutligen blef direktör. D. var medlem af franska vet. akademien. Han var en af sin tids främste fysiker och kemister. Tillsammans med A. Th. Petit gjorde han det viktiga rönet, att flertalet af de fria elementen ega nästan samma atomvärme (se d. o.). Denna företeelse är känd under namnet den Dulongska lagen l. Dulongs och Petits lag. Andra undersökningar af D. och Petit afsågo varma kroppars afkylning och kroppars värmeutvidgning. Tillsammans med F. J. D. Arago utförde D. på vet. akad:s uppdrag undersökningar angående gasernas förhållande vid olika tryck äfvensom angående mättad vattenångas tryck (mellan 100 och 214° C.). D. utförde äfven noggranna undersökningar angående gasers ljusbrytning och värmeutvecklingen vid kroppars förbränning samt vid djurens lifsprocess. Dessa viktiga försök afbrötos genom hans död. D. upptäckte det starkt explosiva klorkväfvet, hvilken upptäckt kostade honom ett öga och två fingrar (1811). Vid Berzelius' besök i Paris 1819 verkställde D. tillsammans med honom undersökningar öfver vätets atomvikt och vattnets sammansättning. S. A—s.