Dulongska lagen [dylå̄'-], fys. Se Atomvikt, Atomvärme och Dulong. Duluth [djulō'th], stad i nordamerikanska staten Minnesota, vid västligaste ändan af Lake superior (Fond-du-Lac), utgångspunkt för ett stort antal järnvägar, bl. a. för norra Pacificbanan, anlades 1858 och fick sitt namn efter den kanadiske resanden Duluth, som 1678 undersökte Minnesota. 52,969 inv. (1900), däraf 20,983 födda i utlandet (5,047 i Sverige). Katolsk biskop. Stor handel med spannmål, trävaror, järn och kol. Liflig industri (1900: 433 verk med 4,000 arbetare). Hamnen är god och 6 m. djup. 1905 in- och utlöpte 7,183 fartyg om 15 mill. ton. Till D:s snabba utveckling (1880: 838, 1890: 33,115 inv.) ha särskildt bidragit upptäckten af järngrufvorna i Vermilion, utvecklingen af spannmålshandeln och "elevatorsystemet" samt skogsafverkningens koncentrering. Dock har folkmängden något aftagit under de sista åren. Man beräknar, att omkr. 100 mill. bushels spannmål årligen passera D. I D. finnas 8 svenska lutherska församlingar, 3 missionsförsamlingar och 1 "fri" församling. Där utgifvas två svenska tidningar, "D.-posten" och "Nord-Westerns handelstidning". (J. F. N.) Dulwich [da'litʃ], en sydlig stadsdel af London, hörande till distriktet Camberwell, 7 km. s. om Londonbron. 10,247 inv. (1901). Af enskild man upprättades där 1619 en undervisningsanstalt, D. college (moderniseradt 1858), som intager en af de främsta platserna bland Englands offentliga skolor (omkr. 700 lärj.). Det eger genom testamente (af 1811) ett dyrbart tafvelgalleri, som ursprungligen tillhört Stanislaus II af Polen. Dum., förkortning. Se Dumort. Duma (af nordiskt ursprung, sammanhängande med fsv. dombr, dom), ry., råd, namn på borgarrepresentationen i de ryska städerna, stadsfullmäktige; den ryska nationalrepresentation (riksduman), som enligt ukas 1905 sammanträdde i maj 1906 för första gången. Duma, ry., mus. Se Dumka. Duma. 1. Ett i G. T. förekommande namn på en ismaelitisk stam (jfr 1 Mos. 25: 14; 1 Krön. 1: 30). Det motsvarar sannolikt en i norra Arabien belägen oas, som araberna förr kallade Duma l. Dumat el-Djandel, numera kallad Ed-Djof (se d. o.). — 2. En symbolisk beteckning för Edom (jfr Jes. 21: 11). — 3. En stad inom Juda stams område, belägen mellan Hebron och Bersaba, motsvarande det nuvarande ruinstället Ed-Dome (jfr Jos. 15: 52). E. S—e. Dumanoir [dymanωār], Philippe François (hette egentl. Pinel), fransk dramatisk författare, f. 1806, d. 1865, utvecklade dels på egen hand, dels i förening med de Mallian, Scribe och Melesville m. fl. en stor produktivitet samt skref närmare 200 lustspel och vådeviller. Han hade stor förmåga att genomföra en intrig (à la Scribe) och utmärkte sig alltid genom en munter och kvick dialog. 1836—39 var han direktör för Théâtre des Variétés och skref under den tiden några af Déjazets bästa komiska roller. En stor mängd af hans stycken har gått öfver scenen, men endast Don César de Bazan (flera gånger uppförd i Sverige) har fått en varaktig plats på repertoaren. Ett annat af D:s i Sverige gifna stycken är Les premières armes de Richelieu ("Richelieus första vapenbragd"). (S. S—n.) Dumas [dyma'], Guillaume Mathieu, fransk general och militärskriftställare, f. 1753, d. 1837, deltog under Rochambeau i amerikanska frihetskriget och organiserade efter sin återkomst jämte La Fayette Paris' nationalgarde, flydde 1797 till Hamburg, men återkallades af Napoleon. 1800 var han generalstabschef i reservarmén under Macdonald och därefter en tid krigsminister hos konung Josef i Neapel, deltog sedan i fälttågen 1805 och 1809, såsom officer i Napoleons stab, var 1812 och 1813 generalintendent, öfvergick till Napoleon vid dennes återkomst från Elba (1815) samt utnämndes af Ludvig Filip till befälhafvare för nationalgardet. D. utgaf ett för krigshistorien särdeles viktigt arbete, Précis des événements militaires, ou essais historiques sur les campagnes de 1799 à 1814 i 19 delar med atlas (1817—26). — Hans broder René François D., f. 1757, blef genom Robespierres tillskyndelse president i revolutionstribunalet, ställdes efter dennes fall utom lagen och giljotinerades 1794. Dumas [dyma']. 1. Alexandre Davy D., fransk general, son af markis Alexandre Davy de la Pailleterie och en negrinna, f. 1762 på San Domingo, d. 1806, ingick 1786 i franska armén, utnämndes 1793 till divisionsgeneral och befälhafvare öfver den franska hären uti Italien och fick s. å. högsta befälet i Vendée, men beordrades efter någon tid åter till italienska armén samt deltog 1798 i Napoleons tåg till Egypten. Staty se D. 3. (L. W:son M.) <img l>

2. Alexandre Davy de la Pailleterie D., Dumas père (D. den äldre), den förres son, fransk författare, f. 24 juli 1803 i Villers-Cotterets (depart. Aisne), d. i Puys vid Dieppe 5 dec. 1870. Utan förmögenhet, åtnjöt han endast en tarflig skolunderbyggnad och tjänstgjorde därefter någon tid på ett advokatkontor i sin fädernestad. Tack vare general Foys beskydd blef han därefter anställd i hertigens af Orléans sekretariat. Han sysslade under denna tid med läsning, i synnerhet af Frankrikes historia, den källa, ur hvilken han senare skulle hämta sin bästa inspiration. Hans dramatiska kallelse gick upp för honom, då han såg en trupp engelska skådespelare uppföra Shakspere. Under dessa ungdomsår gjorde han bekantskap äfven med Walter Scotts romaner — det stora mönstret för hans egna. 1826 debuterade han med ett litet band noveller, som icke rönte någon afsättning, men samtidigt hade han sin första framgång på scenen med ett par vådeviller. Följande år, 1827, inlämnade han till Odéon ett versdrama, Christine (utg. 1830 under titeln Stockholm, Fontainebleau et Rome), i hvilket han behandlat den svenska drottningens historia. Hans första stora framgång var emellertid det historiska skådespelet Henri III et sa cour ("Henrik III och hans hof", uppf. 1836). Det spelades