1829, således året före Hugos "Hernani", och är det första romantiska drama, som nådde upp på scenen; det betecknade således i viss mån en seger för den nya skolan. Det förvånade samtiden genom den djärfva historiska koloriten, som bjärt stack af mot den klassiska tragediens bleka färgläggning. Särskildt förvånade en scen, i hvilken Henrik III:s favoriter inträdde och spelade bilboké. Men D:s användning af lokalfärgen var dock rent yttre och tämligen barock. En ännu större succés firade D. 1831 med Antony, numera oläslig, men som gaf uttryck åt tidens romantiska och sjukligt öfverspända stämningar. Påverkad dels af Shakspere, dels af Schiller och Goethe, fortsatte D. de närmaste åren att skrifva liknande dramer: Napoléon Bonaparte (1831; "Dresden, Moskva och S:t Helena", 1845), Charles VII chez ses grands vassaux (1831), Richard d'Arlington (s. å.; "Richard Darlington", uppf. 1841), Térésa (1832), La tour de Nesle (s. å.), Angèle (1833), Catherine Howard (1834; "Catharina Howard", uppf. 1851), Don Juan de Marana och Kean (1836; "Edmond Kean", 1840), Caligula (1837), Paul Jones (1838), L'alchimiste och Mademoiselle de Belle-Isle (1839; "Fröken de Belle-Isle", 1841), Lorenzino (1842), L'Orestie (1855). Dessutom hafva många af hans romaner bearbetats för teatern. Jämte "Mademoiselle Belle-Isle" hafva Un mariage sous Louis XV (1841; "Ett giftermål i Ludvig XV:s tid", 1844) och Les demoiselles de Saint-Cyr (1843; "Pensionärerna i Saint Cyr", 1860) längst hållit sig på scenen. Under julirevolutionen spelade han närmast en löjlig roll. Han gjorde först liberal politik, men försonade sig därefter med konungen och dekorerades. Efter ett anfall af kolera (1832) företog han en längre rekreationsresa, som gaf anledning till en hel serie resebeskrifningar. Dessa utvecklade hans berättartalang, och efter några noveller, som samlades under titlarna Souvenirs d'Antony (1835) och La salle d'armes (1838) följde den oändliga raden af hans romaner. Dessa utmärka sig icke genom sitt idéinnehåll eller sin karaktärsteckning, men de äro så lifligt och spännande berättade, att läsaren ovillkorligen ryckes med. Icke för intet hade han börjat som dramaturg. Det hvilar något rent dramatiskt öfver det sätt, hvarpå han framställer händelserna för läsaren: den ena scenen aflöser i hastigt tempo den andra. Ämnena äro oftast historiska, och lokalfärgen är alltid kraftigt pålagd, men någon djupare uppfattning af de skildrade tidsåldrarna söker man förgäfves. Något högre litterärt värde ega hans romaner sällan, men de voro mycket lämpliga såsom tidningsföljetonger, och det var också för detta ändamål, som de skrefvos. Bland dessa romaner kunna nämnas Isabelle de Bavière (1835; "Isabella af Bäijern", 1850), Le capitaine Paul (1838), Jacques Ortis (1839), Le comte de Monte-Cristo (1844—45; "Grefven af Monte-Christo" (!), 1846), Les trois mousquetaires (1844; "De tre musketörerna" 1846), fortsatt i Vingt ans après (1845; "Miladys son" 1847), och i Vicomte de Bragelonne (1848; "Vicomte de Bragelonne", 1848—49), La reine Margot (1845; "Drottning Margot", 1846), La guerre des femmes (1848; "Fruntimmerskriget", 1850), Le chevalier de Maison-Rouge (1847; "Chevalier de Maison Rouge", s. å.), La dame de Monsoreau (1846; "Grefvinnan de Monsoreau", s. å.), Joseph Balsamo (1846; "Joseph Balsamo", 1847—48), Le collier de la reine (1849—50; "Drottningens halsband", 1850) m. fl. De mest berömda af hans romaner äro "Grefven af Monte-Cristo" samt den cykel, som inledes af "De tre musketörerna". Äfven "Joseph Balsamo" kan fröjda sig åt många läsare. Dessutom utgaf han sina Mémoires (1852—54) och åtskilliga historiska arbeten, som dock sakna all betydelse, och till och med barnböcker, t. ex. den vackra La bouillie de la comtesse Berthe (1844). D. hade många medarbetare. Den förste och förnämste var Aug. Maquet; andra voro Goubaux, Anicet-Bourgeois, A. de Leuwen (en landsflyktig svensk adelsman, Adolf Ribbing), Brunswick, Paul Meurice, O. Feuillet, E. Souvestre m. fl. Men han förstod att själf sätta den sista touchen på sina arbeten, så att de bära hans prägel. D:s popularitet har varit och är ännu ofantlig. Ännu under sina sista år kunde hans son säga, att han förtjänade mera på sin faders arbeten än på hela sin egen, dock så betydliga och högt betalade produktion. För att skaffa snabbare afsättning för sina många dramer upprättade han själf en teater ("Théâtre historique", 1846), men dess verksamhet afbröts af februarirevolutionen 1848; därefter började olyckorna för D. Han uppsatte två tidningar, "La Liberté" och "Le Mois" (1848), men de gingo icke. Ruinerad måste han 1852 fly för sina kreditorer till Belgien. Snart startade han nya tidningar och tidskrifter med namn efter hans berömda romaner för att komma på grön kvist, men hade icke lycka med sig. 1860 deltog han i Garibaldis expedition till Sicilien, hvilken han sedan beskref i Les Garibaldiens (1861), och han utgaf till och med Garibaldis memoarer, fast de säkerligen icke voro autentiska. Därefter var han en kort tid direktör för ett museum i Neapel. Hans dramatiska arbeten hade icke någon större framgång, lika litet som hans nya romaner. Den föreläsningsturné, som han 1865 anordnat i flera af utlandets större städer, Wien, Budapest och Venezia, misslyckades. Förtviflad, vände han litteraturen ryggen och anlade — en såsfabrik, som emellertid icke gick bättre. Dessa sista år understöddes han af sonen. Hans staty (af Gustave Doré) restes 1883 på Place Malesherbes i Paris, och 1885 aftäcktes ett monument öfver honom (af Carrier-Belleuse) i Villers-Cotterets, där han hvilar. Hans Théâtre complet (mer än 60 stycken) utkom 1864—74 i 15 bd; hans samlade skrifter utgöra omkr. 300 bd. — Litt.: Fitzgerald, "The life and adventures of A. D." (1872), Blaze de Bury, "A. D." (1885), och Parigot, "Alexandre D. père" (i serien "Grands écrivains", 1901). J. M. 3. Alexandre D. fils (D. den yngre), den förres naturlige son, fransk dramatiker, f. i Paris 28 juli 1824, d. i Marly-le-Roi 27 nov. 1895. Redan 1841 utgaf han en ganska obetydlig diktsamling, Les péchés de jeunesse. Efter ett tämligen stormigt ungdomslif kastade han sig på romanen och skref först i faderns maner Les aventures de quatre femmes et d'un perroquet (1846—47), som emellertid icke väckte något uppseende. Därefter började han att skildra de halfmondäna Pariskretsar, i hvilka hans ungdomslif förflutit. Hans rykte började med La dame aux camélias (1848; "Marguerite Gautier eller damen