med cameliorna", 1849; ny öfv. 1897 och 1903). Denna roman utvecklade ett romantiskt tema, som hade sin rot i tidens socialistisk-humanitära litteratur (Victor Hugo hade redan behandlat ämnet i "Marion Delorme"): kurtisanens återupprättande genom kärleken. Modellen till hufvudpersonen var en af D:s älskarinnor, Marie Duplessis. Arbetet erinrar äfven hvad händelserna m. m. angår om abbé Prévosts "Manon Lescaut". Det väckte ett ofantligt uppseende och öfversattes till de flesta språk, bearbetades för scenen och lades till grund för libretton i Verdis "La traviata". Äfven de följande romanerna äro skildringar från kurtisanernas värld: Le roman d'une femme (1849), Diane de Lys (1851), La dame aux perles (1853), La vie à vingt ans (1854; "Lifvet vid tjugo år", 1862). Den framgång, som "Kameliadamen" hade som drama — det förbjöds först af regeringen såsom osedligt, men spelades 1852 —, bestämde D. att därefter hufvudsakligen arbeta för scenen. 1853 uppfördes "Diane de Lys" och 1855 Le demi-monde ("Falska juveler", 1880) med stor framgång (ordet "demimonde" har fått burskap i språket från detta styckes uppförande). I La question d'argent (1857) angrep han den oärliga börsspekulationen, i Le fils naturel (1858) klagade han öfver de oäkta barnens brist på juridiskt skydd. Un père prodigue (1859) behandlar D:s eget förhållande till fadern och gaf anledning till mycken strid, liksom L'ami des femmes (1864), ett psykologiskt drama, väckte mycken moralisk förbittring. Därefter följde en hel serie af tendensdramer, som diskuterade sociala och moraliska problem. Dessa dramer väckte stort uppseende, men många förargades öfver det djärfva ämnesvalet, hvilket af samtiden ofta uppfattades som omoraliskt, andra öfver den moraliserande tonen. En del af dessa dramer hade D. författat i samarbete med andra, men en polemik med E. de Girardin angående Le supplice d'une femme (1865; "Sköflad lycka", uppf. s. å.) och med Durantin angående Héloïse Paranquet (1866), i hvilken båda fingo sig tillerkänd större parten i dessa stycken, förmådde honom att därefter arbeta ensam. Sedan följde Les idées de madame Aubray (1867; "Fru Aubray's idéer", Hälsingfors 1868), ett af hans mognaste och mest typiska stycken, Une visite de noces (1871) och La princesse Georges (s. å.), La femme de Claude (1873), hvarest den äkta mannen i sista akten skjuter sin otrogna hustru, Monsieur Alphonse (1874), L'étrangère (1876; "Främlingen"), hvars uppförande var en af D:s största framgångar, samt La princesse de Bagdad (1881; "Prinsessan af Bagdad", uppf. s. å.) präglas af en viss mysticism och symbolism. 1874 blef D. medlem af Franska akad., och 1876 upptogs "Le demi-monde" på Théâtre français' repertoar. D. stod såsom den erkändt främste af samtidens dramatiske författare. 1876 spelades Les Danicheff ("Danichefferna", uppf. 1877), efter en idé af en rysk författare Corvin, som på affischen kallade sig med pseudonymen Pierre Newski. Efter en af faderns romaner bearbetade D. Joseph Balsamo (1878), Denise (1885) och Francillon (1887) äro åter rent sociala skådespel. Han upphörde aldrig fullständigt att skrifva romaner. Bland hans senare kunna nämnas Revenants (1851), Sophie Printemps (1853), La boîte d'argent (1855), Affaire Clémenceau (1866; "Bildhuggaren Clémenceau" 1867), ett af hans mästerligaste arbeten. Dessutom inledde han ofta sina dramer med företal, i hvilka han med klar logik, fastän ofta paradoxt, utvecklade sina reformatoriska planer. En hel rad af flygskrifter och tidningsartiklar tjänar samma ändamål, så t. ex. Une lettre sur les choses du jour (1871), L'homme-femme (1872), La question du divorce (1880), La recherche de la paternité (1883); Entr'actes (3 vol. 1878—79; ny serie 1890) utgöres af en samling litterära och politiska artiklar. Hans dramer äro samlade under titeln Théâtre complet (8 bd, 1868—98). <img l>

D:s romaner ega icke något synnerligt värde. De äro vanligen skrifna på måfå. Det är genom sin teater, som han lefver. Såsom dramatiker är han af mycket stor betydelse. Han är grundläggare af den moderna sedekomedien. Före D:s uppträdande låg teatern nere i Frankrike. Tragedien var redan länge död, och romantikens historiska drama höll äfven på att försvinna. Scribe skref visserligen med stor skicklighet och tekniskt mästerskap lustiga intrigstycken, men utan djupare innehåll. Ponsards teater var rent konventionell, utan beröring med lifvet. Under tiden hade emellertid en annan konstart, romanen, förnyats i realistisk riktning, och Balzac hade skildrat det moderna samhället i alla dess former. Det var denna väg, som D. nu slog in på: han införde realismen på den moderna scenen. Han förenade Balzacs sedeskildring och Scribes intrig, och därmed stod det nya dramat färdigt. Huru underligt det än kan låta i våra dagar, då det snarast är det falska och onaturliga, som faller i ögonen i "Kameliadamen", var det dock framför allt den verklighetstrogna skildringen af en hålldams hemlif, som väckte anstöt vid dramats första uppförande. D. hade helt enkelt skildrat, hvad han sett med egna ögon. Intresset i flera af hans dramer hvilar uteslutande därpå, att de äro realistiska skildringar af lifvet. En annan grupp af hans skådespel är däremot tendensdramer. Han nöjer sig icke endast med att skildra lifvet, utan han vill äfven reformera det. Såsom naturlig son hade han tidigt kommit att reflektera öfver vissa sociala orättvisor. Han kämpade i dessa dramer i allmänhet för humana reformer: för de oäkta barnens rättigheter, för den fallna kvinnans upprättelse. Särskildt har han riktat många angrepp mot äktenskapsbryterskan och öfver hufvud anfallit den rent romantiska uppfattningen af kärleken, häfdande, att den sanna kärleken är endast den, som lefver i äktenskapet. Men han har också kämpat för skilsmässa såsom en säkerhetsventil mot de dåliga äktenskapen. Den djärfhet, hvarmed D. diskuterade dessa och liknande frågor i sina skådespel, gjorde, att han ofta uppfattades såsom omoralisk af samtiden. De scener, som han framställde för åskådaren, samtalen i de kurtisankretsar, i hvilka han så gärna dvaldes, voro