visserligen icke alltid uppbyggliga, men andan i hans dramer är afgjordt moralisk. Möjligen äro hans åsikter icke alltid oangripliga, men få författare under det gångna seklet hafva varit så besjälade af ett allvarligt moraliskt intresse som D. Dessa tendensdramer lida naturligen af samma fel, som obotligt vidlåder hela arten, nämligen att ofta väl hastigt generalisera ett enskildt fall. Mot slutet af sitt lif förlorade D. något af denna nyktra och kyliga skärpa, som utmärkt honom i tidigare år. Hans inbillning och hans idéer flögo bort med hans observation, och i de senare dramerna härskar ofta en tämligen dimmig mysticism och symbolism. Särskildt gäller detta kanske efter fransk-tyska kriget, då han greps af smärta öfver fäderneslandets olycka. Redan i "Les idées de m:me Aubray" framträder denna riktning, men den slår ut i full blomma i "La femme de Claude", "L'étrangère" och "La princesse de Bagdad". I det första af dessa dramer är det t. ex. icke endast ett enskildt fall, som framställes, utan Claudes hustru blir en symbol för den franska kvinnan, hvilken genom sitt lyxbegär och sin otrohet bragt fördärfvet öfver Frankrike och därför bör utrotas. D. är i hvarje fall en af seklets mest framstående dramatiker. Den komedi, som D. skapat, är i själfva verket samma form som engelsmännen samt Diderot och Lessing sökte förverkliga under 1700-talet och som då kallades det borgerliga dramat. Han har också bildat skola, och senare försök inom det franska dramat ansluta sig till honom. Både Augier, som dock började tidigare än han, och Henry Becque äro i viss mån hans lärjungar. Hans inflytande sträcker sig emellertid vida utom landets gränser; särskildt har Ibsen lärt af honom. I Sverige hafva många af D:s dramer uppförts. Särskildt spelades de under 1870-talet på ett utmärkt sätt på Dramatiska teatern med Fredrikson och hans krets som rollinnehafvare. D. hade ärft sin fars och farfars lifliga och energiska temperament, hos honom dock behärskadt af ett kyligt förstånd och skarp logik. Personligen var han en välvillig och älskvärd natur, hvars skarpaste själsförmögenhet kanske var hans observationsförmåga. Han var berömd för sin bländande samtals- och berättargåfva. Dessutom var han en fin konstkännare. D:s staty (af Saint-Morceaux) restes 1906 jämte farfaderns (af Mincel) i Paris på Place des Trois-Dumas (förut Place Malesherbes), där faderns staty rests 1883. Litt.: Claretie, "Alexandre Dumas fils" (1883), Doumic, "Portraits d'écrivains" (1892; 2:a uppl. 1897), H. Bang, "Dumas fils" (i "Realisme og realister", 1879) och "L'étrangère" (i "Kritiske studier", 1880), och J. Bing, "Alexander Dumas d. y. og det moderne drama" (i "Nord. tidskr.", 1896). J. M. Dumas [dyma'] Jean Baptiste, fransk kemist och politiker, f. 1800 i Alais (dep. Gard), d. 1884 i Cannes, blef 1823 lärare vid Polytekniska skolan i Paris samt därefter professor vid Sorbonne. 1832 blef han medlem af franska vet. akad., hvars ständige sekreterare han blef 1868, och 1875 Guizots efterträdare i Franska akad. Efter 1848 års revolution invaldes han i lagstiftande församlingen, hvarest han slöt sig till majoriteten. 1851 blef han jordbruks- och handelsminister och efter Napoleons statskupp (2 dec. s. å.) senator. — Hans arbeten i organisk kemi, hans substitutionsteori jämte hans afhandlingar öfver atomvikt och svafveleter väckte hela Europas uppmärksamhet. Skrifter: Traité de chimie appliquée aux arts (8 bd, 1828—45) och Leçons sur la philosophie chimique (1837) samt flera arbeten i "Annales de physique et de chimie", för hvilken publikation han var en af redaktörerna, och i franska vet. akad:s "Comptes rendus" och "Mémoires". Jämte Péelet, Lavallié och Olivier grundade han 1829 École centrale i Paris. Dumas, [dyma'] Michel, fransk målare, f. 1812 i Lyon, d. därstädes 1885, blef vid unga år i Paris lärjunge af Ingres och egnade sig åt historiemåleriet, där han utmärkte sig för en viss karaktär och energi i behandlingen, utan att dock ega någon framstående fantasi och uppfinningsförmåga. Han är sålunda mest märklig såsom representant för den efterklassiska riktning, som flydde från lifvet och kastade sig i armarna på den historiska framställningen. Till hans bästa arbeten höra Kvinnorna vid grafven, Mater Dolorosa, Kristus i Emmaus, S. Dionysius, Kristi frestelse, hvarjämte han målade porträtt. Dumat el-Djandel, oas. Se Djof och Duma. Du Maurier, [dymå̄'ri-e͡i] George Louis Palmella Busson, engelsk tecknare och författare, f. 1834 i Paris, af fransk härkomst, d. 1896 i London, studerade i London, Paris och Antwerpen, väckte beundran med sina teckningar för träsnitt i "Punch", där han bl. a. satiriskt tecknade karikatyrer ur societetslifvet och prerafaeliternas konstriktning. Af hans romaner, Peter Ibbetson (1890) och Trilby (1894; svensk öfv. 1895), har den senare, en ojämn blandning af idyllisk konstnärsroman, humoresk och sensationsroman, haft en fenomenal framgång, i synnerhet i Amerika, samt äfven dramatiserats. I Sverige rönte "Trilby" hvarken som roman eller drama (1896) någon framgång. Efter D:s död utkom hans sista roman, The Martian. Dumbarton. [dambā'tn] l. Dumbartonshire (fordom Lennox l. Levenaux), grefskap i västra Skottland, n. om floden Clyde. 637 kvkm. 113,865 inv. (1901), 179 inv. på 1 kvkm. Detta grefskap består af två delar, af hvilka den mindre bildar en enklav i grefskapen Lanark och Stirling. D. är Skottlands naturskönaste grefskap; på dess område ligga fjorden Loch Long samt den vackra och örika sjön Loch Lomond, "de skotska sjöarnas drottning". Vid pass två tredjedelar af landet äro bergiga; trakten kring Clyde samt enklaven äro jämna och bördiga. D. afkastar icke säd nog för grefskapets behof. Hufvudnäringarna äro boskapsskötsel, väfning, färgning och tryckning af bomullsvaror, stenkolsbrytning och skeppsbyggeri. Fornlämningar finnas i mängd. — 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid floderna Clydes och Levens sammanflöde. 19,985 inv. (1901). På en 63 m. hög, isolerad basaltklippa nära staden ligger ett befäst slott. Skeppsbyggeri, järn- och maskintillverkning. Dumbartonshire, [dambā'tnʃir] grefskap i Skottland. Se Dumbarton 1. Dumberget. Se Domneberget. Dumboms lefverne, en af J. H. Kellgren i början af 1790-talet författad komisk dikt, hvaraf åtskilliga befängda tankevändningar öfvergått till