Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dumas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen icke alltid uppbyggliga, men andan i hans dramer
är afgjordt moralisk. Möjligen äro hans åsikter icke
alltid oangripliga, men få författare under det gångna
seklet hafva varit så besjälade af ett allvarligt
moraliskt intresse som D. Dessa tendensdramer lida
naturligen af samma fel, som obotligt vidlåder hela
arten, nämligen att ofta väl hastigt generalisera
ett enskildt fall. Mot slutet af sitt lif förlorade
D. något af denna nyktra och kyliga skärpa, som
utmärkt honom i tidigare år. Hans inbillning och hans
idéer flögo bort med hans observation, och i de senare
dramerna härskar ofta en tämligen dimmig mysticism
och symbolism. Särskildt gäller detta kanske efter
fransk-tyska kriget, då han greps af smärta öfver
fäderneslandets olycka. Redan i "Les idées de m:me
Aubray" framträder denna riktning, men den slår ut
i full blomma i "La femme de Claude", "L’étrangère"
och "La princesse de Bagdad". I det första af dessa
dramer är det t. ex. icke endast ett enskildt fall,
som framställes, utan Claudes hustru blir en symbol
för den franska kvinnan, hvilken genom sitt lyxbegär
och sin otrohet bragt fördärfvet öfver Frankrike och
därför bör utrotas.
D. är i hvarje fall en af seklets mest framstående
dramatiker. Den komedi, som D. skapat, är i själfva
verket samma form som engelsmännen samt Diderot och
Lessing sökte förverkliga under 1700-talet och som
då kallades det borgerliga dramat. Han har också
bildat skola, och senare försök inom det franska
dramat ansluta sig till honom. Både Augier, som
dock började tidigare än han, och Henry Becque äro
i viss mån hans lärjungar. Hans inflytande sträcker
sig emellertid vida utom landets gränser; särskildt
har Ibsen lärt af honom. I Sverige hafva många af
D:s dramer uppförts. Särskildt spelades de under
1870-talet på ett utmärkt sätt på Dramatiska teatern
med Fredrikson och hans krets som rollinnehafvare.
D. hade ärft sin fars och farfars lifliga och
energiska temperament, hos honom dock behärskadt af
ett kyligt förstånd och skarp logik. Personligen
var han en välvillig och älskvärd natur,
hvars skarpaste själsförmögenhet kanske var hans
observationsförmåga. Han var berömd för sin bländande
samtals- och berättargåfva. Dessutom var han en
fin konstkännare. D:s staty (af Saint-Morceaux)
restes 1906 jämte farfaderns (af Mincel) i Paris
på Place des Trois-Dumas (förut Place Malesherbes),
där faderns staty rests 1883.
Litt.: Claretie, "Alexandre Dumas fils" (1883),
Doumic, "Portraits d’écrivains" (1892; 2:a
uppl. 1897), H. Bang, "Dumas fils" (i "Realisme og
realister", 1879) och "L’étrangère" (i "Kritiske
studier", 1880), och J. Bing, "Alexander Dumas
d. y. og det moderne drama" (i "Nord. tidskr.", 1896).
J. M.
Dumas [dyma’] Jean Baptiste, fransk kemist och
politiker, f. 1800 i Alais (dep. Gard), d. 1884 i
Cannes, blef 1823 lärare vid Polytekniska skolan i
Paris samt därefter professor vid Sorbonne. 1832
blef han medlem af franska vet. akad., hvars
ständige sekreterare han blef 1868, och 1875 Guizots
efterträdare i Franska akad. Efter 1848 års revolution
invaldes han i lagstiftande församlingen, hvarest han
slöt sig till majoriteten. 1851 blef han jordbruks-
och handelsminister och efter Napoleons statskupp
(2 dec. s. å.) senator. — Hans arbeten i
organisk kemi, hans substitutionsteori jämte hans
afhandlingar öfver atomvikt och svafveleter väckte
hela Europas uppmärksamhet. Skrifter: Traité de chimie
appliquée aux arts (8 bd, 1828—45) och Leçons sur
la philosophie chimique (1837) samt flera arbeten
i "Annales de physique et de chimie", för hvilken
publikation han var en af redaktörerna, och i franska
vet. akad:s "Comptes rendus" och "Mémoires". Jämte
Péelet, Lavallié och Olivier grundade han 1829 École
centrale i Paris.
Dumas, [dyma’] Michel, fransk målare, f. 1812 i Lyon,
d. därstädes 1885, blef vid unga år i Paris lärjunge
af Ingres och egnade sig åt historiemåleriet, där
han utmärkte sig för en viss karaktär och energi i
behandlingen, utan att dock ega någon framstående
fantasi och uppfinningsförmåga. Han är sålunda mest
märklig såsom representant för den efterklassiska
riktning, som flydde från lifvet och kastade sig
i armarna på den historiska framställningen. Till
hans bästa arbeten höra Kvinnorna vid grafven,
Mater Dolorosa, Kristus i Emmaus, S. Dionysius,
Kristi frestelse, hvarjämte han målade porträtt.
Dumat el-Djandel, oas. Se Djof och Duma.
Du Maurier, [dymå̄’ri-e͡i] George Louis Palmella
Busson, engelsk tecknare och författare, f. 1834
i Paris, af fransk härkomst, d. 1896 i London,
studerade i London, Paris och Antwerpen, väckte
beundran med sina teckningar för träsnitt i
"Punch", där han bl. a. satiriskt tecknade
karikatyrer ur societetslifvet och prerafaeliternas
konstriktning. Af hans romaner, Peter Ibbetson (1890)
och Trilby (1894; svensk öfv. 1895), har den senare,
en ojämn blandning af idyllisk konstnärsroman,
humoresk och sensationsroman, haft en fenomenal
framgång, i synnerhet i Amerika, samt äfven
dramatiserats. I Sverige rönte "Trilby" hvarken som
roman eller drama (1896) någon framgång. Efter D:s
död utkom hans sista roman, The Martian.
Dumbarton. [dambā’tn] l. Dumbartonshire
(fordom Lennox l. Levenaux), grefskap i västra
Skottland, n. om floden Clyde. 637 kvkm. 113,865
inv. (1901), 179 inv. på 1 kvkm. Detta grefskap
består af två delar, af hvilka den mindre bildar
en enklav i grefskapen Lanark och Stirling. D. är
Skottlands naturskönaste grefskap; på dess område
ligga fjorden Loch Long samt den vackra och örika sjön
Loch Lomond, "de skotska sjöarnas drottning". Vid
pass två tredjedelar af landet äro bergiga;
trakten kring Clyde samt enklaven äro jämna och
bördiga. D. afkastar icke säd nog för grefskapets
behof. Hufvudnäringarna äro boskapsskötsel,
väfning, färgning och tryckning af bomullsvaror,
stenkolsbrytning och skeppsbyggeri. Fornlämningar
finnas i mängd. — 2. Hufvudstad i nämnda grefskap,
vid floderna Clydes och Levens sammanflöde. 19,985
inv. (1901). På en 63 m. hög, isolerad basaltklippa
nära staden ligger ett befäst slott. Skeppsbyggeri,
järn- och maskintillverkning.
Dumbartonshire, [dambā’tnʃir] grefskap i Skottland. Se
Dumbarton 1.
Dumberget. Se Domneberget.
Dumboms lefverne, en af J. H. Kellgren i början af
1790-talet författad komisk dikt, hvaraf åtskilliga
befängda tankevändningar öfvergått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
