ordstäf. Den återgår på franska förebilder, men öfverträffar dessa i sin satiriska kraft. Dumb-show, [da'm-ʃå͡u], eng., "stumt spel", pantomim, var i det engelska renässansdramat beteckning för ett slags för- och mellanspel, hvilka pantomimiskt antydde innehållet i den följande akten eller scenen. Ett exempel på "dumb-show" lämnar det i Shaksperes "Hamlet" (akt 3, scen 2) inlagda, i gammaldags stil hållna dramat. Dum Dum, [da'm dam], Dam Dama, stad i brittisk-indiska distriktet Parganas, prov. Bengalen, 8 km. n. ö. om Calcutta. 20,820 inv. (1901). Militärstation och tillverkning af ammunition för handeldvapen (därifrån benämningen dum-dum-kulor). Dum-dum-kulor, [da'm dam-], efter staden Dum Dum (se d. o.), äro snarlika vanliga kopparnickelmantlade gevärskulor, men skilja sig från dem därigenom, att beklädnaden på spetsen saknas. Kulorna sprängas i anledning häraf vid anslaget och förorsaka betydligt svårare sår än vanliga gevärskulor. De tillverkas för handeldvapen och äro hufvudsakligen användbara för jakt på större djur, då de verka hastigare dödande. Däremot få de enligt mellanfolkliga bestämmelser icke användas i krig. E. N. Duméril, [dy-], André Marie Constant, fransk zoolog, f. 1774 i Amiens, d. 1860 i Paris, blef 1794 prosektor i anatomi i Rouen samt 1825 professor vid Jardin des plantes i Paris och chef för afdelningen af lägre ryggradsdjur därstädes. D. blef ledamot af franska vet. akad. 1816. Han utgaf tillsammans med Bibron Erpétologie générale (9 bd, 1835--50), på sitt område och för sin tid ett storverk, samt ensam Zoologie analytique, ou méthode naturelle de classification des animaux (1806). I andra arbeten behandlade han företrädesvis insekter och fiskar. L-e. Duméril, [dy-], Édelestand Pontas, fransk lärd, f. 1801 i Valognes (dep. Manche), d. 1871 i Passy, sysslade med fransk medeltidslitteratur. De viktigaste bland hans arbeten äro Essai philosophique sur le principe et les formes de la versification (1841), Essai sur l'origine des runes (1844), Origines latines du théâtre moderne (1849), Essai philosophique sur la formation de la langue française (1852) och Histoire de la comédie (2 bd, 1864--69). D. utgaf äfven "Poésies populaires latines du moyenâge" (1843--47) samt medeltidsdikten "Flore et Blanceflor" (1856). Dumersan, [dymärsã'], Théophile Marion, fransk skriftställare, f. 1780, d. 1849 som konservator vid myntkabinettet i Paris. Han skref åtskilliga numismatiska afhandlingar, bl. a. Notice des monuments exposés dans le cabinet des médailles (1819; flera uppl.), samt författade, ensam eller i förening med andra, mer än 200 teaterstycken, af hvilka Les saltimbanques (1838) anses vara det förnämsta. Därjämte utgaf han "Chansons nationales et populaires de la France" (1845, ny uppl. 1866). Dumfries. [damfrī's], 1. Dumfriesshire, grefskap i sydvästra Skottland, n. om Solwayviken. 2,776 kvkm. 72,571 inv. (1901), 26 inv. på 1 kvkm. Vid kusten är landet jämnt, men i det inre bergigt. White Coomb (821 m.), Hart Fell (808 m.) och Queensberry (696 m.) äro de högsta bergstopparna. Grefskapet genomskäres af tre dalgångar, genom hvilka de fiskrika floderna Nith, Annan och Esk flyta ned till Solwayviken. Hufvudnäringarna äro åkerbruk och boskapsskötsel (i synnerhet får- och svinafvel). I n. och s. finnas blygrufvor, sandstensbrott och kolgrufvor. Vid sydöstra gränsen ligger det för sina s. k. "skotska giftermål" ryktbara Gretna Green. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid Nith, 10 km. från Solwayviken. 15,608 inv. (1901). Fabrikation af ylle- och bomullsvaror samt läderarbeten. I D. ligger skalden Burns begrafven, och en marmorstaty af honom aftäcktes 1882. -- På andra sidan Nith, i grefsk. Kirkcudbright, ligger D:s förstad Maxwelltown, med katolsk kyrka och kloster. Observatorium. 5,796 inv. (1901). Dumfriesshire, [damfrī's-ʃiǝ], grefskap i Skottland. Se Dumfries 1. Dumka (Duma), en art slavisk (lillrysk) folkvisa, som vanligen besjöng kosackernas strider med tatarer, turkar och polacker, till vemodig musik med ackompanjemang af bandura, och som i nyare tid af i synnerhet bömiska tonsättare användts som namn på andantesatsen i stråkkvartetter o. d. A. L.* Dumme mosse,, en af Smålands betydligaste mossar, till större delen belägen i Tveta, till en mindre del i Mo härad af Jönköpings län. Arealen omkr. 2,125 har, hvaraf 165 har ansetts genast efter afdikning odlingsbara, 150 har beräknats efter afdikningen blifva skogbärande och framdeles odlingsbara, och återstoden innehåller hvitmossa till ett djup af mer än 6 m., med botten, där sådan kunnat anträffas, af sten, sand och grus. Denna mosse ligger 220--224 m. ö. h. och har två aflopp till Vättern: Dumme-ån och Dunkehallar-ån. Den förra, som rinner på södra sidan af Domneberget, bildar i sitt nedre lopp gräns mellan Skaraborgs och Jönköpings län. Dumme-ån. Se Dumme mosse. Dumonceau, [dymå̃så̄], Jean Baptiste, grefve de Bergendael, nederländsk general, f. 1760 i Bruxelles, d. där 1821. Efter att hafva deltagit i de nederländska provinsernas uppror mot Österrike (1787) tog han sin tillflykt till Frankrike och kämpade i den franska republikens arméer mot tyskarna samt blef 1793 brigadgeneral. När Pichegru 1794 ryckte in i Holland, förordnades D. till kommendant i Amsterdam, och 1795 blef han generallöjtnant i Bataviska republiken. 1799 bidrog han till segern vid Bergen öfver hertigen af York, som i spetsen för ryssar och engelsmän infallit i landet. 1800, 1805 och 1807 deltog han i fälttågen i Tyskland. Sistnämnda år utnämndes han till marskalk af Holland och till medlem af statsrådet. 1809 utmärkte han sig i drabbningen vid Walcheren, och 1813 inlade han under slaget vid Dresden mycken förtjänst genom att drifva ryssarna från höjderna vid Pirna. Vid Dresdens kapitulation (s. å.) blef han fånge, men återkom 1814 till Frankrike och insattes i sin förra värdighet. 1815 drog han sig likväl tillbaka till sitt fädernesland. Napoleon hade utnämnt honom till grefve. (L. W:son M.) Dumont, [dymå̃'], Jean, fransk skriftställare, urkundsutgifvare, f. i midten af 1600-talet, d. 1726 i Wien, var i fransk krigstjänst, men stängde befordringsvägen för sig genom ampert skrifsätt emot regeringen, lefde sedermera utomlands och blef af romerske kejsaren utnämnd till historiograf och