mot ryssarna. Aiguillon, som i dec. 1770 öfvertog
utrikesministerposten, kallade sin störtade rival
Choiseuls förtroendeman tillbaka. D. hade
emellertid fått tycke för det diplomatiska intrigspelet,
och då han, trots alla sina anbud, såg sina tjänster
försmådda i utrikeskabinettet, sökte han på annat håll
ett mål för sitt verksamhetsbegär. Till hans öron hade
kommit, att mellan Aiguillon och den engelske
utrikesministern i all tysthet aftalades en för den franska flaggan
ganska skymflig plan, att sända en fransk styrka under konvoj af
engelska örlogsskepp till Sverige för att hjälpa Gustaf III mot Ryssland
och Preussen, hvilka riken till följd af 1772
års revolution antagit en hotande hållning. Utan
Aiguillons vetskap lyckades D., genom
krigsministern, åt sig utverka Ludvig XV:s befallning
att i stället uti Hamburg värfva en kår, hvilken
på tyska fartyg sedermera skulle öfverföras till
Sverige. I maj 1773 lämnade han Paris. Den svenske
ministern Creutz gjorde emellertid Aiguillon
uppmärksam på D:s oförklarliga resa mot norden, och
Aiguillon lät i aug. s. å. genom sin hemliga polis
gripa D. i Hamburg, där denne kvardröjt och
inlåtit sig i en intrig för att störta utrikesministern.
Till jan. 1774 satt D. på Bastiljen och hölls
därefter i tre månader innesluten på Caens slott. 1776—77
vidtog han en undersökning rörande försvaret
af Normandies kuster, framlade plan till en krigshamn
vid Cherbourg och blef kommendant därstädes.
1788 blef han maréchal de camp (generalmajor).
Med en ärelysten intrigmakares hela ifver kastade
han sig in i 1789 års revolution och svängde sedan
från det ena partiet till det andra. Genom att sluta
sig till girondisterna blef han i mars 1792
utrikesminister i deras ryktbara ministär och var såsom
sådan en af de lidelsefullaste förespråkarna för det
krig, som Frankrike 1792 förklarade de tyska
makterna. Efter ministärens sprängning, 13 juni s. å.,
erbjöd han konungen sin hjälp mot girondisterna;
men då Ludvig XVI icke ville gå in på hans villkor,
utträdde han 17 juni ur ministären och begaf sig
som divisionsgeneral till armén. I aug. 1792 blef
han, efter La Fayette, general-en-chef samt
återställde de franska vapnens ära dels genom Argonne-fälttåget
(kanonaden vid Valmy 20 sept. s. å.),
dels genom segern öfver österrikarna vid Jemappes
(6 nov. s. å.), på hvilken hela Belgiens eröfring
följde. "Nationen hade denne general att tacka
för sin frihet och hela sin ära", skref D. själf i
en broschyr (
Coup d'œil politique sur l'avenir de
la France, 1795). I början af 1793 inföll D. i
Holland, men måste draga sig tillbaka till Belgien
och blef 18 mars s. å. slagen vid Neerwinden.
Misstrodd af konventet och utan stöd i något parti,
insåg han, att detta nederlag skulle medföra hans
fall. Han tänkte rädda sig genom att tåga på Paris,
störta jakobinerna och upprätta ett konstitutionellt
konungadöme under Ludvig XVI:s son eller, såsom
det vanligen (ehuru mindre antagligt) uppgifves,
under Philippe Égalités son, hertigen af Chartres (sed.
konung Ludvig Filip), hvilken då tjänstgjorde som
hans adjutant. D. inlät sig i underhandlingar med
fienden och fängslade samt öfverlämnade åt honom
krigsministern Beurnonville och fyra konventsmedlemmar,
som kommit till honom i lägret vid Condé
för att stämma honom inför konventets skrank. 4
april 1793 kom han själf som flykting öfver till
österrikiska högkvarteret i Ath, sedan han misslyckats
att egga sin här till uppror. D. vistades därefter
mestadels i England och återsåg aldrig sitt
fädernesland. Efter bourbonernas restauration (1815)
sökte han förgäfves erhålla fransk marskalksvärdighet.
Död i Turville park, nära Henley on Thames,
14 mars 1823. D. författade
Mémoires du général
Dumouriez (2 bd, 1794),
La vie du général Dumouriez
(s. å.) och en mängd broschyrer. Litt.: Boguslawski,
"Das leben des generals D." (2 bd, 1878—79),
Monchanin, "Dumouriez" (1884), Welschinger, "Le roman
de D." (1890), och Chuquet, "La trahison de D." (1891).
J. Th. W.
Dumpa, krigsv., inrikta ett skjutvapen så, att det
får en viss depressionsvinkel (se d. o.).
E. N.
Dumpalm (
Doumpalm,)
bot. Se
Hyphæne.
Dumping, [da'mpiȵ], eng. (af
dump, kasta in),
hand., försäljande af en vara på en utländsk marknad
till lägre pris än i hemlandet (t. o. m. under
produktionspriset) i syfte att kunna uppdrifva totalproduktionen
till största möjliga omfång och uppnå däraf
följande minsta möjliga produktionsomkostnad per
varuenhet, hvarigenom systemet i det hela kan bli
lönande. Metoden var ej okänd i äldre tider, men har
fått sin stora betydelse först på de sista åren såsom ett
mycket viktigt led i
trusternas politik. Syftet
är i många fall att befria sig från följderna af en
tillfällig öfverproduktion — om detta skedde genom
prissänkning inom landet, skulle det "förstöra
marknaden" —, men ofta är afsikten mera djupgående.
Genom dumping tillintetgör trusten den inhemska
produktionen i afsättningslandet, eröfrar marknaden
och kan, sedan den inhemska konkurrensen är krossad,
åter höja prisen utan fara, så vida industrien
i fråga fordrar stora kostnader eller stor yrkesskicklighet
för att ånyo komma till stånd. En sådan
efterföljande prisstegring är emellertid ej alltid nödvändig,
ty dumping behöfver ej medföra någon — ens
öfvergående— förlust för producenten. Om produktionslandet
har en tillräckligt hög tullmur eller transportkostnaden
är tillräckligt stor för att hindra en
återinförsel af de "inkastade" varorna, kan trusten
nämligen regelbundet hålla högre pris inom landet än
utomlands och på det sättet göra vinst på sin
produktion som helhet — ja, större vinst än om den
hade blott den inhemska marknaden, ty ökningen af
produktionens omfång medför vanligen en ofantlig
minskning i produktionskostnaderna.
I hvilken utsträckning dumping förekommer, är
ej lätt att bestämdt säga; men det lider intet tvifvel,
att den tillhör många amerikanska trusters och tyska
kartellers regelbundna affärsvanor. Framför allt har
den uppvisats inom järn- och stålindustrien, särskildt
beträffande råvarorna och halffabrikaten. Vanligen
riktas politiken mot ett land utan tullmurar, alltså
främst Storbritannien; och behofvet af ett skydd emot
dumping är också ett af de mest använda samt mest
berättigade argumenten för industritullar. Å andra
