af hvita flaggan. 11 okt. 1797 vann han utanför byn Kamperduin på Noord-Hollands västra kust en lysande, men dyrköpt seger öfver holländarna under amiral de Winter. Genom denna märkliga sjöbatalj, i hvilken holländska flottan efter ett förtvifladt motstånd led en förlust af nio skepp och två fregatter, förlorade Holland fullständigt sin rang såsom betydande sjömakt. För denna seger upphöjdes D. till baron D. of Lundie and viscount D. of Camperdown. O. E. G. N.* Duncan [da'nkən], Henry, skotsk präst och filantrop, f. 1774, d. 1846, blef efter afslutade universitetsstudier 1798 präst i Ruthwell i Dumfriesshire och egnade hela återstoden af sitt lif åt denna plats. Han visade sig i många afseenden såsom en vidsynt och initiativrik ledare för sin församling, men hans stora insats var upprättandet af en sparbank i Ruthwell 1810, som blef "moderbanken" åt alla följande och som gaf den verkliga impulsen till sparbankernas stora utveckling, ehuru hvarken tanken eller dess utförande då var någon fullständig nyhet. D. arbetade sedan oförtrutet ända till sin död på utbredningen af sina idéer, utgaf flera broschyrer (bl. a. Essay on the nature and advantages of parish banks, 1815) och var upphofsmannen till den lag, som 1819 antogs för de skotska sparbankerna. E. Hkr. Duncan [da'nkən], John, brittisk upptäcktsresande, f. 1805 i Skottland, tog värfning och tjänade sig upp till sergeant, slöt sig 1842 till bröderna Landers olyckliga Nigerexpedition, trängde 1845—46, på uppdrag af Geografiska sällskapet i London, från Ouidah genom Dahomey in i Afrikas inre, längre än någon europé före honom, nämligen till Adafudia (13° n. br. och 1° ö. lgd fr. Greenw.), och begaf sig 1849 ånyo till Ouidah för att öfvertaga brittiska vicekonsulatet därstädes, men dog under vägen, 3 nov. s. å. Hans skrift Travels in western Africa in 1845 and 1846 (1847) visar stor iakttagelseförmåga och är af värde på grund af sina uppgifter om afrikansk öfvertro. Duncan [da'nkən], William, banbrytande missionär bland indianerna i Brittiska Columbia, f. 1833 i Beverley (eng. grefsk. York), utsändes 1857 af engelska kyrkomissionssällskapet och lyckades vinna ingång bland tsimsheeanindianerna. På Vancouver-ön, Victoria, anlade han nybygget Metlakatla och ledde där med praktisk blick under en följd af år ett kristligt och socialt arbete, hvars resultat icke blott på det andliga och sedliga, utan äfven på det materiella lifvets område väckte mycken uppmärksamhet. Brittiska regeringen gaf också 1875 ett offentligt erkännande åt D:s arbete och de grundsatser han följde. 1881 kom det tyvärr i följd af en olika uppfattning af nattvarden till en brytning mellan D. och engelska kyrkomissionssällskapet, hvilken 1887 ledde till, att D. med de fleste församlingsmedlemmarna lämnade Metlakatla och på Annett-ön vid Alaskas sydgräns grundlade ett nytt kristligt nybygge, Nya Metlakatla. A. K. Duncan [da'nkən], Isadora, amerikansk danserska, f. i San Francisco, uppträdde i Stockholm 1906. Se Dans, sp. 1318. Duncansby head [da'nkənṡbi he'd], Skottlands nordöstligaste udde, belägen i grefsk. Caithness under 58° 38′ n. br. och 3° 1′ v. lgd fr. Greenw. Dunciad (eng. dunciade, af eng. dunce, dumhufvud), en af Pope 1728 utgifven satir öfver de dålige skalderna på hans tid; dylik satir i allmänhet. Dunckel. 1. David Vilhelm D., präst, författare, f. 1793 i Berlin, d. 1851, prästvigdes 1818 och anställdes s. å. som pastor vid holländsk-tyska kapellet i Stockholm samt utnämndes 1823 till kyrkoherde vid tyska församlingen i Göteborg och 1827 därjämte till hofpredikant. 1823 blef han ledamot af Vet. och vitt. samhället i Göteborg. D. utgaf Kurzgefasste geschichte der deutschen gemeinde zu Gothenburg (omfattande tiden 1623—1773; 1849) och Predikningar m. m. samt öfversatte på tyska svenska kyrkohandboken (1825) och "Sveriges anor" af B. von Beskow (1838) m. m. 2. Maria Dorotea D., den förres maka, författarinna, dotter af Mårten Altén (se denne), f. 13 mars 1799, gift 1821, d. 30 nov. 1878 i Stockholm. Hennes första litterära arbeten voro öfversättningar, bl. a. komedien "Receptet" (1813), som upplefde en mängd representationer, samt det dramatiska utkastet Förlofningen (1817). 1821 utgaf hon skaldestycket Offer åt Luthers minne, hvilket efterföljdes af Johan Huss, sanningens martyr (1822) och diktsamlingen Förstlingar (1824). 1828—32 utkommo Dramatiska och lyriska försök, hvilka bl. a. innehålla sorgespelet Agathokles (efter en roman af Pichler), dramen Kärlekens hjeltemod (båda belönta af Göteborgs vet. och vitt. samhälle) och en tolkning af Körners "Zriny". Dessutom författade fru D. romanerna Marie (1830), Vilhelms brefvexling med sina vänner (1835), Pensionsvännerna (1842; öfv. till danska 1843), Två systrar i Östergötland (1844; öfv. till danska 1855) och Gammalt och nytt ur min portfölj (1865; med förord af Fredrika Bremer), hvarjämte hon i svensk öfversättning utgaf skaldestycken af Schiller (1822), Lessings skådespel "Nathan den vise" (1841) samt Tiecks roman "Vittoria Accorombona" (1840). Jfr biografi af Eichhorn i "Ny ill. tidn." 1878. Duncker. 1. Joakim Zachris D., krigare, f. 12 nov. 1774 i Kristina socken i Savolaks, tillhörde en gammal tysk krigarsläkt, som redan under 1600-talet omtalas i Finland, blef 1789 fänrik vid Savolaks' fotjägare och deltog såsom sådan i 1790 års krig, då han "med nästan öfverdådig tapperhet" kämpade i striden vid Pirttimäki. (19 maj). 1804 blef han stabskapten och 1807 kapten och chef för Sulkava kompani af nämnda regemente. Under kriget 1808—09 utmärkte han sig såsom en i allo framstående officer. Under Savolaksbrigadens återtåg från S:t Michel öfver Leppävirta till Idensalmi och Uleåborg (mars 1808) anförde han eftertruppen, och det var uteslutande hans förtjänst att återtåget utan nämnvärda förluster kunde fortsättas norrut. I träffningen vid Pulkkila (2 maj, då han tillhörde Sandels' brigad) utmärkte han sig så, att Sandels åt honom lämnade förtroendeuppdraget att till konungen öfverbringa rapporten om segern. S. å. utnämndes han till major i armén. Under Sandels' lysande kampanj i Savolaks skar D. nya lagrar. I juni tog han vid Paukarlaks (i närheten af Toivola) en stor transport lifsmedel från ryssarna. I striden vid Virta bro (27 okt.) anställde han, jämte öfverste Fahlander och major Malm, i spetsen för en skara af endast 600 man, ett stort nederlag bland fienden. Vid Finlands utrymmande följde han Cronstedts fördelning till Västerbotten. Där häfdade