och 1864 angreps han af ett bröstlidande, som ändade hans lif, 23 mars 1866, i Düsseldorf. Han var ledamot af konstakademierna i Amsterdam och Stockholm samt titulär professor. Sommaren 1853 utställdes i Stockholm D:s första oljemålningar: Skärslipare (en Düsseldorfmodell), Fiolspelare och sjungande flicka m. fl. enkla karaktärsbilder i naturlig storlek. Till samma period och riktning höra de båda svenska staten tillhöriga obetydliga taflorna Fattig gosse (1854) och Blomsterflicka. 1854 började D. måla genrebilder, anlagda på ett mera detaljeradt, miniatyrlikt utförande (De båda döfve, 1855). Vid samma tid företog D. studieresor i västra Tyskland, Holland och Belgien samt besökte Paris. Det var äfven vid denna tid, som han flyttade samman med den ungefär jämnårige schweiziske konstnären B. Vautier, genom hvilken, såsom det tyckes, D. först lärde känna sig själf. Den skarpa blick för det i komiskt afseende karakteristiska, hvilken tidigare hos den unge D. fått sitt uttryck i dilettantmässig karikatyrteckning, gjorde sig nu på ett förädladt och förfinadt sätt åter gällande. Sina ämnen valde han från det mest kosmopolitiska af alla områden, vagabondernas stora och artrika, ur alla samhällsklasser rekryterade släkte, och deras konflikter med den officiella världen blefvo därefter hans egentliga specialitet. Sålunda framstodo efter hand De försvarslöse inför polisdomaren (1857, Berlins nationalgalleri), Ett konstberidarsällskap (s. å., Göteborgs museum), Ett pantlånekontor (1858, Amsterdam; en reproduktion 1859 i Stockholms nationalmuseum), som egentligen grundlade konstnärens rykte, Andra klassens väntsal, Tredje klassens väntsal (båda i Amsterdam; en replik af den senare, med förändringar, 1865, i Stockholms nationalmuseum), Tullvisitation vid gränsen, Ett skåltal, Spelsal i Wiesbaden (1864), Taskspelerskan (ofullbordad, liksom den föregående i Göteborgs museum, som äfven eger några studier af målaren) m. fl. till större delen figurrika kompositioner, med en mängd skarpt kontrasterande fysionomier och gestalter, en mängd enskilda småhandlingar, sammanhållna till ett helt genom ett mycket tillfälligt intresse, icke genom sitt förhållande till en hufvudhandling. I dessa arbeten, af hvilka de flesta hafva gått till Holland, Tyskland och Ryssland, framstod konstnären efter hand som en af Düsseldorfskolans skarpaste karaktärsmålare. Ty på förmågan att klart uppfatta och med full åskådlighet framställa det karakteristiska, vare sig i ett ansikte, en åtbörd, en ställning, en enkel situation eller en hel komplex af sådana, beror till en väsentlig del D:s betydelse som konstnär. Därtill komma hans skarpa blick för det komiska, mycken kombinationsförmåga samt ett drag af älskvärd medkänsla, som gärna mildrar det låga eller vidriga genom införandet af en eller annan figur af mera elegisk-ideal hållning. Teckningen, ehuru full af karakteristik, är tämligen dilettantisk, saknande säkerhet och bredd, och i färgen härskar ofta en viss matt entonighet. Men den andliga vakenheten, seendet i första hand, och den ädla humaniteten skola icke dess mindre alltid låta D. framstå som en intressant konstnär. Upk. (G—g N.) D'Uncker, Konradine. Se Dunker, K. K. H. B. Duncombe [da'nkəm], Thomas Slingsby, engelsk politiker, f. 1796, d. 1861. invaldes i underhuset 1826, föll igenom vid 1832 års val, men invaldes ånyo 1834 och tillhörde sedan underhuset till sin död. D. var oberoende radikal och gjorde sig vida bekant genom sitt något excentriska uppträdande. Det var han, som 2 maj 1842 inlämnade en af chartisternas beryktade jättepetitioner, hvilken uppgafs hafva mer än 3 mill. underskrifter. Han förvärfvade mycken popularitet äfven genom att 1844 energiskt framföra sin vän Mazzinis klagomål mot inrikesministern sir James Graham, hvilken tillåtit sig uppenbart kränkande af brefhemligheten. I mycket stod D. på chartisternas sida (se Chartism), men han ogillade bestämdt deras användande af våldsamma medel för sina syftens vinnande. D. stod i förbindelse med Napoleon III redan vid tiden för dennes flykt från Ham 1846 och försvarade honom ännu 1858 mot angrepp i underhuset. Han var äfven en af Kossuths verksammaste vänner i England. Jfr "Life and correspondence of Thomas Slingsby D." (2 bd, 1868). V. S—g. Dundalk [dandå̄'k], hufvudstad i irländska grefsk. Louth, prov. Leinster, vid floden Castletowns utlopp i Dundalkbukten. 13,067 inv. (1901). Stort järnvägscentrum. Brännerier, lin- och jutespinnerier, skeppsbyggen. Handel med åkerbruks- och mejeriprodukter. Dundas [da'ndəs], skotsk adelsätt, bland hvars medlemmar på 1700-talet märktes de berömde juristerna Robert D. of Arniston d. ä., f. 1685, d. 1753, och dennes son Robert D. of Arniston d. y., f. 1713, d. 1787, hvilka båda nådde presidentplatsen i Skottlands högsta domstol. Af släktens öfriga medlemmar märkas: 1. Henry D., 1:e viscount Melville, son till Robert D. d. y. (se ofvan), statsman, f. 1742 i Edinburgh, d. 1811, blef 1766 solicitor general och 1775 lordadvokat för Skottland och invaldes 1774 i underhuset, hvilket han tillhörde till 1802, då han upphöjdes till peer med titeln viscount Melville och baron Dunira. Som medlem af lord Norths, Rockinghams, Shelburnes och Pitts ministärer blef D. den mäktigaste mannen i Skottland genom sitt inflytande på ämbetstillsättningarna och medelbart på parlamentsvalen. Lordadvokatsysslan innehade han till 1783, året förut hade han blifvit skattmästare för flottan, och hans förtrogne vän, William Pitt d. y., gjorde honom 1791 till inrikesminister, 1794 till krigsminister och (vid sidan däraf) 1800 till sigillbevarare för Skottland. Som krigsminister planerade D. 1801 expeditionen till Egypten. Han var därjämte 1784—93 medlem i och 1793—1801 president för den af Pitt nyskapade kontrollkommissionen (Board of control) för indiska angelägenheter och inlade i dessa befattningar stor förtjänst om det brittisk-ostindiska väldets förvaltning. Med Pitt afgick D. 1801, men blef 1804 i dennes nya ministär förste amiralitetslord (sjöminister). Hans sjuåriga förvaltning af flottans finanser (1783—90) underkastades emellertid 1805 en skarp granskning, hvilken ledde till D:s nödtvungna afskedstagande från alla sina ämbeten s. å. och hans inställande (genom impeachment) inför lordernas domstol. Visserligen frikändes han af öfverhuset i juni 1806, i ett par punkter dock med svag majoritet, men hans vårdslösa handhafvande af allmänna medel hade under rättegången tillräckligt