Dungarvan [dangā'vn], stad i det irländska grefsk. Waterford (prov. Munster), vid floden Colligans utlopp i Dungarvanviken. 4,850 inv. (1901). Dungeness [da'ndʃines]. 1. En med fyrtorn försedd udde i Engelska kanalen, på kusten af grefsk. Kent, under 50° 54′ 47″ n. br. och 58′ 23″ ö. lgd. Den triangelformiga, låglända, mellan Dover och Hastings liggande trakt, som kallas Romney marsh och hvars yttersta spets är D., har bildats af flodvattnet. Vid D. förgicks den svenska ångkorvetten Orädd 3 dec. 1866. — 2. Point [på͡int] D., udde i chilenska territoriet Magallanes, under 52° 23′ 50″ s. br., 7,6 km. s. om Cabo de las Virgenes på argentinskt område, bildar med Catherine point på Eldslandet östra inloppet till Magalhães' sund. Dungjord kallas i Östergötland en moblandad lermylla, som kan vara rätt fruktbar, men på hvilken växterna, till följd af jordens starkt vattenhållande förmåga, lyftas upp ur jorden af kälen vid omväxlande frost och tö. H. J. Dft. Duni [dōni], Egidio Romualdo, italiensk operakompositör, f. 1709 i Matera (Potenza), d. 1775 i Paris, var lärjunge af Durante, besegrade 1735 Pergolese vid en täfling i Rom, blef 1746 musiklärare vid hofvet i Parma och flyttade 1757 till Paris. Hans i allmänhet taget sirliga och fina stil var företrädesvis lämplig för den glada operan, såsom hvars grundläggare han jämte Monsigny och Philidor kan räknas. Bland hans många operor äro följande gifna i Sverige: Ninette à la cour (1755; "Bondflickan på hofvet", 1793), Le peintre amoureux de son modèle (1757; "Målaren kär i sin modell", 1782), Le milicien ("Soldaten", s. å.), Les deux chasseurs et la laitière (1763; "De två jägarne och mjölkflickan", 1780) och La clochette (1766; "Klockan", 1786). A. L.* Dunin [dōnin], Martin von, tysk prelat, f. 1774, d. 1842, blef 1831 ärkebiskop af Gnesen och Posen. 1837 slöt han sig till v. Droste zu Vischering under dennes strid med preussiska regeringen i fråga om blandade äktenskap, och 1838 utfärdade han ett hemligt herdabref, i hvilket han hotade att afsätta hvarje präst, som vid blandade äktenskap förrättade vigseln utan föregående försäkran om barnens uppfostran i katolska läran. Till följd af detta bref blef han 1839 kallad till Berlin och genom domstols utslag afsatt från ärkebiskopsämbetet. När han s. å. i hemlighet återvände till Posen, häktades han och fördes till Kolberg. 1840 fick han på vissa villkor åter öfvertaga sitt stift. Dunit, petrogr., en från Dun mountain i Nya Zeeland känd, med serpentin nära besläktad, gulgrön till grågrön, mesozoisk eruptiv bergart, bestående af olivin och kromjärn. Se "Zeitschr. der deutschen geologischen gesellschaft", 1864, s. 341. E. E. Dunkehallar, några berg och backar v. om Jönköping, från hvilka man har en härlig utsikt öfver Vättern. Dunkeld, småstad i skotska grefsk. Perth, vid Tay. 586 inv. (1901). I närheten ligger Birnam (se d. o.). Dunker, socken i Södermanlands län, Villåttinge härad. 14,080 har. 1,889 inv. (1905). D. bildar med Lilla Malma och Malmköping ett konsistoriellt pastorat i Strängnäs stift, Villåttinge kontrakt. Dunker, Karl Kristian Henrik Bernhard, norsk jurist och politiker, f. 22 maj 1809 i staden Slesvig, d. 28 juli 1870 i Kristiania. Hans fader, Vilhelm d'Uncker, bergsassessor från Hessen, var gift med en syster till Kr. Hansteen och från 1810 till sin död (1844) bosatt i Norge. Hans moder, Konradine d'Uncker, var en mycket begåfvad kvinna, hvars lefnadsminnen utkommo 1871 under titeln Gamle dage. Bernhard D. blef student i Kristiania 1828 och juris kandidat 1834. Sedan han därefter några år varit "fuldmægtig" hos dåv. höiesteretsadvokaten Fr. Stang, blef han 1837 overretsprokurator och 1841 höiesteretsadvokat. I sistnämnda egenskap blef han snart erkänd som Norges förnämste sakförare. Hans föredrag utmärktes alltid af stor klarhet och juridisk skärpa i förening med ett elegant uttryckssätt och ofta en långt drifven hänsynslöshet. Hans originella personlighet bidrog att höja verkningarna af hans tal. (Advokaten Berent i "En fallit" af B. Björnson är tecknad med D. som förebild.) 1859 blef D. regeringsadvokat. Medan ståthållarstriden 1860 pågick, utgaf han, under titeln Flyveblade, åtskilliga småskrifter, i hvilka han med stor skicklighet häfdade den norska uppfattningen. Då en unionskommitté sedermera tillsattes med anledning af ståthållarfrågan, uppträdde han emot regeringen. 1866 utgaf han första delen af en skrift Om revision af forenings-akten mellem Sverige og Norge, och 1868, sedan kommitténs betänkande utkommit (1867), en ny del. Jämväl i detta arbete framträder han mera som en skarpsinnig advokat än som en objektivt granskande och dömande historiker. D. var en varm skandinav och hade såsom sådan utvecklat en egendomlig uppfattning, hvilken, oaktadt sin ensidighet, vann en stor mängd anhängare. Så länge, menade han, Danmark icke var medlem af den skandinaviska unionen, måste hvarje utveckling af den äldre föreningen på den 1814 lagda grundvalen uppskjutas, på det Danmarks framtida ställning i unionen icke måtte förryckas. 1845 uppträdde D. med en skarpsinnig tolkning af Norges grundlag. 1854 valdes han af stortinget till medlem af jurykommissionen, i hvilken han uttalade sig mot införande af jury i Norge. Under sin studenttid var han god vän med Welhaven, till hvars parti han då hörde. D. ådagalade varmt intresse för konsten och litteraturen, hvilkas idkare han ofta samlade i sitt gästfria hus. I många år var han medlem af styrelsen för Kristiania teater och utöfvade som sådan stort inflytande. Y. N. Dunker, Wilhelm, tysk geolog, f. 1809 i Eschwege, d. 1885, studerade i Göttingen och blef 1854 professor i mineralogi och geologi i Marburg. D. var en utmärkt konkyliolog. Tillsammans med H. v. Meyer uppsatte han 1846 den ansedda tidskriften "Palæontographica". Hans förnämsta verk beröra Nord-Tysklands oolit- och wealdenbildningar. A. Hng. D'Unker. Se D'Uncker, K. H. L. Dunkern, sjö i mellersta Södermanland, omgifven af Dunkers och Gryts socknar, 23 m. ö. h. 472,4 har. Den har aflopp genom Dunkersån, som börjande i några smärre sjöar i Ärla, Lilla Malma och Dunkers socknar, flyter genom Skundern, Dunkern, Misteln, Gryts kyrksjö, Naten m. fl. och slutligen till Båfven. Dunkerque [dö̃kä'rk], ty. Dünkirchen, eng. Dunkirk, arrondissemangshufvudstad och starkt befäst