hamnstad i franska depart. Nord (Flandern), på en sandslätt, hvilken genom de fem kanaler, som där mötas, lätt kan sättas under 1,5 m. högt vatten. 38,925 inv. (1901). D. har tre stadsdelar: "den egentliga staden", medelpunkten för handeln, "nedre staden", industriens säte, och "citadellet" (dockor och upplagsplatser), bebodt af sjöfolk och arbetare. Bland offentliga byggnader märkas: rådhuset (från 1644), den femskeppiga Saint-Eloi-kyrkan (byggd 1440, restaurerad i sengotisk stil omkr. 1560), kapellet Notre-dame-des-Dunes (grundlagdt 1405), som är en af sjömän mycket besökt vallfärdsort, och en beffroi, nu klockstapel (från 15:e årh.), med ett berömdt klockspel m. fl. Staden har ett collège, navigationsskola, tafvelsamling, naturhistoriskt och etnografiskt museum samt bibliotek (omkr. 30,000 bd). Dess hamn, som med afseende på handelsomsättningen kommer i fjärde rummet bland Frankrikes hamnar, har de senare årtiondena undergått en fullständig ombyggnad. Från redden, som är skyddad af framför liggande sandbankar och där de största fartyg finna tillräckligt djup, kommer man genom en 130 m. bred farled in i förhamnen, som genom slussar står i förbindelse med de fyra hamnbassängerna, hvilka tillsammans hafva en yta af 41 har; kajerna ha en längd af 8,7 km. Hamnen är förenad med kanalnätet i norra Frankrike och västra Belgien genom tre stora segelbara vattenvägar: Canal de Bergues (från Bergues, där den står i förbindelse med kanalerna i öfre och nedre Colme), Canal de Bourbourg (som börjar vid Aa, v. om Bourbourg, 21 km.) och Canal de Furnes (som förenar D. med den belgiska Furneskanalen till Nieuport, 21 km., däraf 13 i Frankrike). Tvenne andra, icke segelbara kanaler, Mardyck- och Moëres-kanalerna, afföra vattnet från Moëres och Wateringues. År 1903 inlöpte i hamnen 2,409 fartyg om 1,802,846 ton och utklarerades 2,527 fartyg om 1,844,379 ton. D:s egen handelsflotta räknade 1901 279 fartyg om 94,773 ton. D. är en af Frankrikes förnämsta handels- och fabriksstäder. Där finnas stora spinnerier, segelduks- och tågverksfabriker, fisktorkerier och fisksalterier äfvensom lefvertransfabriker, järngjuterier, maskinverkstäder och skeppsvarf. Exporten hade 1904 ett värde af 157 mill. francs, importen af 598 mill. francs. Invånarna äro kända som skickliga och modiga sjömän; fiske (stockfisk-, sill- och hvalfiskfångst) är en af hufvudnäringarna. Ö. om D. ligga villastaden och det mycket besökta hafsbadet Rosendael (10,128 inv.), med förträfflig sandstrand. Där finnes ett storartadt militärsjukhus. — Sedan 1400 har D. varit befäst, med undantag af 1713—83. D., som är torpedbåtsstation samt med Bergues, Bourbourg och Gravelines bildar en af kanaler och öfversvämningsområden innesluten rektangel, har på senare tid försetts med en gördel af mot ö. framskjutna verk till gynnande af en här sammandragen armés frammarsch. — D. grundlades omkr. 960 af en grefve af Flandern, tillföll genom arf kejsar Karl V, intogs af engelsmännen under Filip II, men återtogs 1558 af fransmännen, som 1559 återlämnade det till Spanien. Under tidernas lopp har det sedan flera gånger eröfrats: 1646 af fransmännen under den store Condé, 1652 af spanjorerna och 1658 af engelsmän och fransmän under Turenne. 1662 såldes D. af Karl II till Frankrike. 23 juni 1666 vann den holländske amiralen Ruyter utanför denna stad en sjöseger öfver den engelske amiralen Work. 1793 belägrades staden förgäfves af holländare och engelsmän under hertigen af York. J. F. N. Ln. L. W:son M. Dunkers 1. Tunkers (af ty. tunken, doppa), eng. German baptists, en baptistsekt, som 1708 bildades i Tyskland och kort därefter tog sin tillflykt till Holland samt 1719—29 emigrerade till Nord-Amerika. Medlemmarnas antal utgjorde 1895 73,295. Dunkers begagna vid dopet tredubbel neddoppning och hafva utpräglad ovilja mot all bildning. De likna mennoniterna däri, att de bemöda sig om ett okonstladt tal och bära enkel dräkt samt vägra aflägga ed och göra krigstjänst. Tunkers förekomma hufvudsakligen i Pennsylvania och staterna v. därom, äfven i Canada, bland dessa trakters tyska befolkning. Litt.: Lehmann, "Geschichte der deutschen baptisten" (1896). (Hj. H—t.) Dunkersån. Se Dunkern. Dunkirk [da'nkə̄k]. 1. Hamnstad i nordamerikanska staten New York, vid Eriesjön och flera järnvägslinjer, 56 km. s. v. om Buffalo. 11,616 inv. (1900). Järnvägsverkstäder. — 2. Engelskt namn på Dunkerque. Dunlopring [da'nlåp-], hjulring af gummi, bestående af en smidig gummislang, omgifven af ett yttre, stadigt hölje i förening med en hjulfälj, hvari ytterringen lätt kan insättas och aftagas. Gummislangen uppblåses med luft genom en i hjulringen anbragt ventil så hårdt, att ytterringen spännes. Den komprimerade luften gifver därvid åt ringen en hög grad af elasticitet. Dunlopringen, som är uppkallad efter sin engelske uppfinnare Dunlop, afsågs särskildt till användning på velocipeder och är urtypen till alla de s. k. pneumatiska velocipedringarna. Jfr Cushionring. G. H—r. Dunmore [da'nmå̄ə], köping i nordamerikanska staten Pennsylvania, 3,5 km. ö. n. ö. om Scranton. 12,583 inv. (1900). Antracitgrufvor. Dunmore head [da'nmå̄ə he'd], Irlands västligaste udde, i grefsk. Kerry (prov. Munster), under 52° 7′ n. br. och 10° 30′ v. lgd. Dunmosse. Se Mosse. Dunnet head [da'nit he'd], Skottlands nordligaste udde, vid Pentland Firth, i grefsk. Caithness, under 58° 40′ n. br. och 3° 22′ v. lgd. Fyrtorn. Dunnottar [dan-nå'tā]. Se Stonehaven. <img l>

Dunois [dynωa'], Jean, grefve af Dunois och Longueville, fransk medeltidshjälte, f. omkr. 1403, d. 1468. Han var oäkta son till hertig Ludvig af Orléans, franske konungen Karl VI:s yngre broder, och Mariette d'Enghien, samt kallades fördenskull af sina samtida vanligen "bastarden af Orléans". Hans beslutsamma och oförskräckta lynne röjde sig tidigt, och redan 1407, då hertigen af Orléans mördades af det burgundiska partiet, utropade dennes maka, hertiginnan Valentine, om den fyraårige D.: "Det