är bastarden, som en dag skall hämnas sin faders död". Vid femton års ålder började D. sin krigiska bana, och från den tiden var hans lif en nästan oafbruten kamp mot engelsmännen och deras bundsförvanter, det burgundiska partiet. Näst jungfrun af Orléans (Jeanne d'Arc) var bastarden af Orléans den, som mest bidrog till Frankrikes befrielse från det engelska oket. Staden Orléans' räddning (1429) var deras gemensamma verk. Äfven vid Jargeau, Beaugency, Patay och Paris kämpade D. och Jeanne d'Arc sida vid sida. Olik så många andra af Karl VII:s hofmän, visade D. alltid tacksamhet, trohet och vördnad mot den underbara flickan, på hvars gudomliga mission han trodde. Äfven efter hennes tragiska död (1431) fortsatte han kampen mot England, ända tills detta land förlorat alla sina franska landvinningar, utom Calais. Hans sista bragd var eröfringen af Bayonne (1451), Englands sista besittning i södra Frankrike. Karl VII belönade honom med kunglig frikostighet. Af de många län, som tilldelades honom, må nämnas grefskapet Longueville. Genom ett särskildt dekret förklarade Karl VII honom för "legitim prins af blodet samt för sig och sina efterkommande arfsberättigad till Frankrikes tron, i fall de andra grenarna af konungaätten skulle utslockna". Efter nämnde konungs död (1461) förbittrades D:s lif genom Ludvig XI:s misstroende och fiendskap. D. slöt sig därför till den franska feodaladelns "förbund för det allmänna bästa" (la ligue du bien public), men försonade sig genom fördraget i Conflans (1465) åter med Ludvig XI, som återgaf den åldrige hjälten hans värdigheter och förläningar. Liksom sin halfbroder, Charles d'Orléans, var D. en gynnare af litteraturen. Från honom härstamma de i Frankrikes historia ryktbare grefvarna och hertigarna af Longueville. E. W. Dunoon [danō'n], stad i skotska grefsk. Argyll, vid Firth of Clyde, 13 km. v. om Greenock, på motsatta stranden. 6,779 inv. (1901). Mycket besökt bad- och rekreationsort. Dunoyer [dynωajē], Barthélemy Charles, fransk nationalekonom, f. 1786 i Carennac (dep. Lot), d. 1862 i Paris, uppsatte 1814 tills. med Fr. Charles Comte tidningen "Le Censeur", liberalernas främsta organ i Frankrike en tid bortåt (1815—19 kallad "La Collection"), och fick för sin journalistiska verksamhet utstå hvarjehanda förföljelser från regeringens sida. Efter julirevolutionen 1830 blef han prefekt i dep. Somme, 1838 medlem af Conseil d'état och 1839 föreståndare för k. biblioteket i Paris. Napoleons statskupp (2 dec. 1851) förmådde honom att draga sig tillbaka till privatlifvet. — D:s förnämsta arbete är De la liberté du travail (3 bd, 1845), som utgör en omarbetning af ett äldre arbete, som han 1825 utgaf under titeln L'industrie et la morale considérées dans leurs rapports avec la liberté (2 bd) och ånyo 1830 under titeln Nouveau traité d'économie sociale (2 bd). Detta mycket uppmärksammade verk hör till de viktigaste och mest betecknande inom den franska nationalekonomiska litteraturen. D:s ytterliga och undantagslösa fordran på den fria konkurrensens genomförande och hans förklaring af de viktigaste ekonomiska funktioner såsom utförande af "tjänster" förebåda Bastiat (se d. o.), medan han i viss mån föregriper senare riktningar genom sina yrkanden på experimentella studier och på sammanhang mellan olika sidor af samhällsvetenskapen. — Efter hans död utkom Le second empire et une nouvelle restauration (2 bd, 1865), hvari han gaf luft åt sin politiska ovilja mot andra kejsardömet. Hans samlade arbeten utgåfvos i 3 bd 1885—86. Litt.: E. Villey, "L'œuvre économique de Charles D." (1899). E. Hkr. Dunraven [danre͡ivn], lord, irländsk statsman. Se Wyndham-Quin. <img l>

Duns Scotus, Johannes, skolastisk filosof och teolog, född sannolikt i Skottland antagligen omkr. midten af 13:e årh. Han tillhörde franciskanorden och gjorde sig först namnkunnig såsom en utmärkt lärare i Oxford, där han till Petrus Lombardus' "Sententiæ" skref en kommentar, som är känd under titeln Opus oxoniense. I början af 14:e årh. höll han i Paris föreläsningar, hvilka sedermera utgåfvos under titeln Reportata parisiensia. Doktorsgrad vann han 1305, sedan han i en disputation med dominikanerna segerrikt försvarat läran om jungfru Marias obefläckade aflelse. Slutligen kallades han såsom lärare till Köln, där han dog 8 nov. 1308. — Liksom dominikanerna prålade med den till deras orden hörande Tomas från Aquino, så voro franciskanerna stolta öfver sitt stora lärdomsljus Johannes Duns Scotus. Den senare, en dialektiker af första ordningen, dref de skolastiska spetsfundigheterna mycket långt och förvärfvade sig därigenom binamnet doctor subtilis. Han och Tomas blefvo hufvudmän för hvar sitt af tvenne efter dem benämnda partier: scotister och tomister. De senare hade sitt stamhåll inom dominikanorden, de förre utgjordes af franciskanmunkar. De skilde sig åt redan i frågan om förhållandet mellan tro och vetande. Under det att Tomas fattade tron såsom ett högre tillägg till det naturliga vetandet, så satte D. dem i bestämdare motsats mot hvarandra och beröfvade "dialektiken" all rätt att afgöra trosfrågor. Under det att Tomas i uppfattningen af såväl Guds som människans väsen fattade förståndet såsom det primära, sätter däremot D. viljan högre. Under det att Tomas var determinist, förfäktar däremot D. viljans frihet. Världen är skapad på grund af ett gudomligt godtycke, som ock kunnat göra den helt annorlunda. I de dogmatiska stridsfrågorna skilde sig scotisterna och tomisterna i synnerhet i läran om synd och nåd. Ingendera af dessa riktningar var fri från semipelagianism, lika litet som kyrkan själf vid denna tid. Men tomisterna närmade sig dock jämförelsevis mer till Augustinus, så att de erkände arfsynden såsom en "habitus corruptus" (fördärfvadt tillstånd) och nåden såsom en förekommande "causa movens" (väckande orsak) till allt människans eget viljande och görande, ehuru de å andra sidan modifierade sin augustinism i semipelagiansk riktning, så att de tillade den naturliga människan en viss förmåga att genom