tillmötesgående receptivitet inlägga en egen förtjänst, som betingade måttet af nådens meddelelse och förökelse. Däremot voro D. och hans anhängare nära nog pelagianer. De fattade arfsynden allenast såsom en genom "privatio justitiæ originalis" (den ursprungliga rättfärdighetens förlust) föranledd svaghet, och åt nåden inrymde de knappast någon annan betydelse än den, att Gud låter den fria viljans riktning på det goda sig väl behaga och förvandlar densamma till ett slags högre "caritas" (kärlek), hvilken går utöfver den kärlek till Gud och det goda, som människan "ex puris naturalibus" (af rent naturliga krafter) förmår åstadkomma. En annan tvistefråga rörde Kristi försoning, hvilken tomisterna fattade såsom en "satisfactio superabundans" (öfverflödande tillfyllestgörelse) med oändligt värde samt i och för sig fullt tillräcklig till återlösningen, hvaremot scotisterna ansågo den tillfyllestgörande endast i kraft af en "acceptatio gratuita" (frivilligt godkännande) eller Guds beslut att taga den för god och giltig, hvarvid bör anmärkas, att både tomister och scotister så till vida skilde sig från Anselm af Canterbury, att de förnekade nödvändigheten af Kristi tillfyllestgörelse och betraktade densamma blott såsom det mest passande medlet för åvägabringandet af människosläktets återlösning, särskildt genom den mäktiga impuls till genkärlek och helgelse, som på detta sätt blifvit människorna gifven. Ändtligen tvistade man om jungfru Marias obefläckade aflelse, som tomisterna bestredo, men hvilken scotisterna ifrigt försvarade. — D. är såsom tänkare en värdig medtäflare till Tomas om hedersnamnet "den störste skolastikern". Men den katolska kyrkan har för sin del afgjort striden till den sistnämndes förmån, hvaremot D. genom sina läror utöfvat ett starkt inflytande på icke-kyrkliga filosofer, såsom Bacon, Cartesius och Leibniz. En fullständig uppl. af D:s arbeten (12 bd, Leipzig 1639) ombestyrdes af franciskanern Wadding. Litt.: Werner, "Johannes D." (1880), Pruzanski, "Essai sur la philosophie de D." (1887), och Seeberg, "Die theologie des Johannes D." (1900). C. A. C. (S—e.) Dunst. 1. Fys. o. meteor., ånga, gas. Af dunst äro orden afdunsta, fördunsta, utdunsta härledda, men dunst användes numera sällan eller aldrig såsom vetenskaplig term. Det tyska ordet dunst användes af tyska meteorologer, oegentligt nog, i betydelsen dis (se d. o.). — 2. Jaktv., ett slags mycket fina fågelhagel. Jfr Hagel. Dunstable [da'nstəbl], gammal stad i engelska grefsk. Bedford, vid foten af Chiltern hills. 5,157 inv. (1901). Halmflätning. Henrik I residerade i D. Dunstable [da'nstəbl] l. Dunstaple, John, engelsk kontrapunktist, d. 1453, enligt Tinctoris den egentliga kontrapunktens fader samt möjligen lärare åt Binchois och Dufay. De i nyaste tid af Haberl upptäckta samlingarna af polyfon musik från 1400-talet gifva vid handen, att den regelbundna kontrapunkten sannolikt fick sin första utbildning icke i Nederländerna, utan i England. Af D:s alster är ej mycket i behåll, men däribland saker, som väl kunna mäta sig med Dufays. A. L.*

Den hel. Dunstan förjagar frestaren-djäfvulen. (Efter en medeltida glasmålning i Bodleian library, Oxford.)

Dunstan [da'nstən], Den helige D., angel-saxisk statsman och ärkebiskop, f. i Glastonbury 924 l. 925, d. 19 maj 988, tillhörde en förnäm ätt, som lär hafva räknat släktskap med wessexiska konungahuset, och kom redan som barn till konung Ethelstans hof. Han var skicklig harpspelare och tecknare, kunskapsrik och poetisk samt väckte i hög grad kvinnornas ömhet och männens hat. Afunden jagade honom från hofvet, när Edmund (940) kommit på tronen, ja han blef anklagad för trolldom och kastad i ett träsk. Detta tog så hårdt på D:s fina konstitution, att han föll i en feberyrsel. Sedan gick han i kloster, och hans munklif var så mönstergillt, att hopen tyckte sig kunna skymta helgonglorian kring hans hjässa. Snart återvann han Edmunds ynnest, och omkr. 945 blef han abbot i Glastonbury samt fick ett betydande politiskt inflytande. Under Edreds regering (946—955) gled makten helt och hållet öfver till D., som blef konungens skattmästare med ungefär samma ställning som de senare kanslererna, men genom kvinnoränker blef han kort efter Edvins tronbestigning (955) tvungen att gå i landsflykt till Gent. 957 kallades han till Edgar, som då fick väldet i Mercia och Northumberland efter sin där störtade broder Edvin. Efter 959, då äfven Wessex tillföll Edgar och D. blef ärkebiskop i Canterbury, utöfvade den sistnämnde i omkr. sexton år en obestridd makt inom Wessex' kyrka och stat. Sedan han (975) skaffat Edgars son, Edvard, kronan och bestått en svår strid mot sina politiske motståndare, de världslige stormännen i Wessex, drog han sig mer och mer från politiken. De sista åren af sitt lif egnade han åt gudaktighetsöfningar, komposition af kyrkomusik och förfärdigande af tonverktyg. — Af sina samtida ansågs D. vara i besittning af öfvernaturliga gåfvor: han skildras af dem såsom en andeskådare och trollkarl. Munkarna, hvilkas lefverne han strängt öfvervakade, men åt hvilka han inrättade många kloster, som rikt doterades, bidrogo att i tal och skrift öka tron på sin gynnares helighet. Också blef han kanoniserad. Hans åminnelsedag är 19 maj. D. var likväl mera statsman än bigott präst. "Han började", säger J. R. Green, "den rad af präst-statsmän, som ibland sig räknade Lanfranc och Wolsey och slutade med Laud". Några af D. författade skrifter finnas ej till vår tid bevarade. Flera medeltida lefvernesbeskrifningar öfver D. finnas samlade hos Stubbs, "Memorials of Saint D." (med biografisk inledning; i "Rolls' series", 1874). J. Th. W.*