Dunstaple. Se Dunstable. Dunstkrets, fys. Se Atmosfär. Duntraf, bot. Se Epilobium. Duo (it., af lat. duo, två), mus., tonstycke för tvenne (olika slags) instrument. Jfr Duett. — Duo buffo. Se Buffo. Duodecima [-tjima], it. ("tolfte"), mus., intervall af tolf diatoniska tonsteg, eller den med en oktav höjda kvinten, t. ex.: c—g¹. A. L.* Duodecimal (af lat. duodecim, tolf), som har afseende på talet 12. — Duodecimalsystem, tolfsystem, det räknesystem, i hvilket hvarje högre enhet innehåller tolf enheter af den närmast lägre. Enligt en gammal notis fanns ett sådant talsystem hos en maledivisk folkstam, men denna uppgift har icke af senare forskningar blifvit bestyrkt. Däremot har hos flera folk duodecimalsystemet begagnats vid indelning af mått, mål och vikt, ehuru aldrig oblandadt. Inom astronomien kvarlefver ett spår däraf i djurkretsens indelning i tolf himmelstecken. G. E. Duodecim tabulæ (leges duodecim tabularum), lat. Se Tolf taflornas lagar. Duodenitis (jfr Duodenum), med., inflammation af tolffingertarmen. Duodenum (af lat. duodecim, tolf), Tolffinger- l. tolftumstarmen, anat., den öfversta, närmast magsäcken befintliga, på bakre bukväggen belägna, vidaste delen af småtarmarna. Den har fått sitt namn däraf, att den har ungefär tolf tvärfingers längd. Tolftumstarmen är hästskoformigt krökt, med konkaviteten åt vänster, kring den svällda högra änden af magspottkörteln, vid hvilken den är fastväxt och hvilken, i likhet med lefvern, i den tömmer sin afsöndring. G. v. D.* Duodes (af lat. duodecim, tolf), boktr., bokformat, som uppstår därigenom, att arket vikes (falsas) i tre delar på höjden och fyra på bredden, så att man får tolf blad (tjugufyra sidor). Jfr Bok 1, sp. 939. — Duodesformat betyder äfven ganska litet format. — Duodesfurste, furste öfver ett helt litet land. Duodi, fr. (af lat. duo, två, och dies, dag), den andra dagen i den franska republikanska kalenderns dekad. Jfr Kalender. Duodrama, it., en melodram, i hvilken endast två personer uppträda. Jfr Melodram. A. L. Duol (af lat. duo, två), mus., en figur af två noter, som inträder i stället för tre noter af samma valör. Jfr Triol. Dup., i naturvetenskapliga benämningar förkortning för namnet på franske zoologen Philippe Duponchel [dpyå̃ʃä'l], f. 1774, d. 1846. <img l>

Dupanloup [dypãlo'], Félix Antoine Philibert, fransk prelat och politiker, f. 3 jan. 1802 i Saint-Félix (nära Chambéry i Savojen), d. 11 okt. 1878 på slottet Lacombe i Savojen, uppfostrades först af sin broder, som var katolsk präst i stiftet Chambéry, och sändes 1810 till ett "pensionat ecclésiastique" i Paris. 1813 kom han till seminariet S:t-Nicolas-de-Chardonnel ("le petit séminaire") och 1820 till S:t-Sulpice i Paris. 1825 prästvigdes han och var sedan i 12 år vikarie dels vid Madeleine, dels vid S:t-Roch i Paris. Samtidigt var han en tid dauphines allmoseutdelare, biktfader för hertigen af Bordeaux och religionslärare för Ludvig Filips söner. 1837—45 ledde han med stor berömmelse S:t-Nicolas-de-Chardonnel och blef 1838 ärkebiskopens af Paris generalvikarie samt 1849 biskop af Orléans, hvilken post han innehade till sin död. D:s stora begåfning och djupa lärdom, hans utomordentliga vältalighet, imponerande yttre och passionerade uppträdande i förening med hans varma nitälskan för den katolska tron och hans kända stora barmhärtighetsutöfning gjorde honom till en af den katolska kyrkans ypperste och mest inflytelserike målsmän på sin tid såväl i Frankrike som annorstädes. Han var Talleyrands intime vän och förmedlade hans försoning med kyrkan på hans yttersta. Äfven i Rom var han länge "persona grata", och Gregorius XVI gjorde honom till romersk prelat, protonotarie och teologie doktor. D. ansågs dock till en början som liberal och hade flera strider att utkämpa med den ultramontana tidningen "L'Univers" och dess redaktör Louis Veuillot, strider, som väckte det största uppseende i Frankrike. Men redan 1841 hade han på det häftigaste angripit Voltaire i en föreläsning vid Sorbonne, där han var professor i andlig vältalighet, ett angrepp, som framkallade upplopp bland studenterna och föranledde D:s afgång från universitetet, och med tiden drefs han allt längre åt höger. Upprätthållandet af påfvens världsliga makt och häfdandet af alla prästerliga rättigheter hade i D. den ifrigaste och mest talangfulle målsman. Särskildt det förstnämnda uppkallade honom mer än en gång till strid såväl mot det nya Italiens som mot Napoleon III:s romerska politik. Det väckte därför åtskillig undran, att D. på Vatikankonsiliet (1869—70) motsatte sig ofelbarhetsdogmens antagande. Genom sin opposition där, som mindre gällde själfva saken än taktiken, som han fann "inopportun", kom han att framstå som "gallikanismens" ledare och ådrog sig därigenom Pius IX:s onåd och ultramontanernas bittra hat. Ehuru han sedermera lojalt böjde sig för konsiliets beslut, lyckades han aldrig få kardinalshatten, som såväl han själf som ett stort katolskt anhang i Frankrike ville se på hans hufvud. Liberalismen i alla dess yttringar bekämpade han dock med stor ifver och ledde en tid den klerikala tidningen "L'Ami de la religion". Lika varm fosterlandsvän som nitisk katolik, deltog han med mycken energi i debatterna om och arbetet på undervisningens ordnande i Frankrike. Hans inlägg i den af Lacordaire och Montalembert igångsatta striden för undervisningens frihet voro synnerligen beaktansvärda, och såsom medlem af en utaf undervisningsministern de Falloux för denna fråga tillsatt kommitté var D. en af de verksammaste främjarna af den s. k. "loi Falloux" (15 mars 1850), som för lång tid framåt tryggade kyrkans, enkannerligen jesuiternas inflytande på undervisningen. Han uppträdde dock med skärpa mot generalvikarien af Reims, Gaume, när denne ville fördöma studiet af den hednisk-klassiska litteraturen, hvars försvar skaffade D. plats i Franska akademien 1854, som