han dock lämnade, när den invalde den positivistiske filosofen och språkforskaren Littré 1871. Sin varma fosterlandskärlek lade D. dock mest i dagen under fransk-tyska kriget 1870—71, då han med kraft och rådighet hjälpande och tröstande stod vid sina betryckta församlingsbors sida. Hans patriotiska vrede mot de tyske inkräktarna tog sig t. o. m. skarpa uttryck i hans predikningar, hvari han uppmanade till ett slags korståg mot Tyskland, och förmådde tyskarna att för en tid fängsla honom, när de besatt Orléans. Invald i nationalförsamlingen 1871, slöt han sig till högern, men erkände, om än motvilligt, den nya regimen. D., som under kejsardömet gällt för orleanist, närmade sig alltmer legitimisterna och gjorde fruktlösa försök att befrämja "fusionen" genom att söka förmå grefven af Chambord att antaga trikoloren. D. blef 1875 lifstidssenator och var en af Mac Mahons och de Broglies mest vältalige understödjare i deras reaktionära politik, till hvars stöd han äfven uppsatte tidningen "La Défense". D. var icke mindre betydande som polemiker och författare än som predikant och själaherde. Bland hans skrifter, som hade en utomordentligt stor läsekrets, märkas särskildt La convention du 15 sept. et l'encyclique du 8 déc. (34:e uppl. 1865), hvari D. försvarade den påfliga encyklikan med därtill hörande syllabus af 8 dec. 1864, som fördömde den nya tidens alla civilisatoriska sträfvanden; De l'unanimité morale nécessaire dans les conciles pour les définitions dogmatiques (1870), hans skrift mot ofelbarhetsdogmen midt under striden om denna; Manuel des catéchismes (1832; många uppl.); La souveraineté pontificale selon le droit catholique et le droit européen (1860); Histoire de Notre-Seigneur Jésus-Christ (1869; flera uppl.); De l'éducation (3 bd, 1855—62), D:s inlägg i undervisningsfrågan; Œuvres choisies (4 bd, 1861); Nouvelles œuvres choisies (1 bd, 1873—75); och Lettres choisies (2 bd, utg. af Lagrange 1888). Se Pelletier, "Monseigneur D." (1876), Hairdet (pseud. för Denais), "Monseigneur D." (1878), Lagrange, "Vie du monseigneur D." (5:e uppl., 3 bd, 1886), och Nielsen, "Pavedömmet i det nittende hundredaar" (2:a uppl. 1898). E. A—t. Duparcq [dypa'rk], Nicolas Édouard Delabarre- (De la Barre-D.), fransk militärskriftställare, f. 1819 i Saint-Cloud, var flera år lärare i krigshistoria vid krigsskolan i Saint-Cyr och hade avancerat till öfverste och genidirektör i Brest, när han tog afsked 1879. D. har utgifvit ett stort antal arbeten i befästningskonst, krigskonstens historia och biografi (Frans II, Henrik III, Henrik IV m. fl.), af hvilka åtskilliga ega stort värde. Dupaty [dypatī]. 1. Charles Marguerite Jean Baptiste Mercier D., fransk rättslärd, f. 1746 i La Rochelle, d. 1788 i Paris, blef 1768 generaladvokat vid parlamentet i Bordeaux, tog del i parlamentens strid mot kanslern Maupeou (1770) och hölls därför en tid häktad, men återkom 1778 till Bordeaux som parlamentspresident. Han måste snart på grund af de förvecklingar, i hvilka han råkade genom sina liberala grundsatser, taga afsked. D:s förnämsta juridiska arbeten äro Lettres sur la procédure criminelle de France (1788) och Réflexions historiques sur le droit criminel (s. å.), hvilka i hög grad bidrogo till den franska lagskipningens reformerande i fråga om hemliga rannsakningar och missförhållandet mellan straff och brott. Dessutom skref han Lettres sur l'Italie en 1785 (1788; ny uppl. 1828) m..m. 2. Louis Charles Henri Mercier D., den förres son, bildhuggare, f. 1771, d. 1825, blef 1816 medlem af Franska institutet och 1825 professor vid École des beaux-arts. D., som var lärjunge af Lemot, förde sin mejsel med talang och smak. Bland hans arbeten märkas Venus genetrix, Venus och Paris, Ajax förföljd af Neptunus' vrede och Ludvig XIII:s ryttarstaty (i marmor, 1825) på Place des Vosges i Paris. 3. Louis Emmanuel Félicité Charles Mercier D., den förres broder, dramatisk författare, f. 1775, d. 1851 som medlem af Franska akademien, skref en mängd lustspel och vådeviller, bl. a. den i Sverige en tid mycket omtyckta La prison militaire (1802; "Fästningen i Boston eller De tre arrestanterna", 1806), Le chapitre second (1799) och La jeune prude (1804; "Den sedesamma, eller Fruntimmerna sins emellan", 1824). D. skref äfven satiren Les délateurs (1819). Dupe [dyp], fr., lättnarrad, godtrogen person, god tok, en annans narr. — Dupera l. dypera (fr. duper), narra, lura, bedraga, föra bakom ljuset. Duperré [dypärē], Victor Guy, baron, fransk amiral och minister, f. 1775 i La Rochelle, d. 1846 i Paris, inträdde i sjötjänst vid 16 års ålder, men var 1796—1800 i engelsk fångenskap. 1806 blef han fregattkapten och 1808 skeppskapten, efter att med tvenne fregatter hafva utkämpat en ärofull strid mot en engelsk division, samt 1811 konteramiral och eskaderchef i Medelhafvet, sedan han 1808—10 utvecklat stor skicklighet och energi uti de indiska farvattnen. 1810 blef han baroniserad. 1815 var han under "de hundra dagarna" marinprefekt i Toulon, 1818—21 kommenderade han franska flottan i Västindien, och 1823 sändes han att bombardera Cádiz. Sistnämnda år befordrades D. till viceamiral. 1830 anförtroddes åt honom utrustandet af expeditionen mot Alger. Tack vare hans utomordentliga verksamhet blef denna expedition på fyratioåtta dagar färdig att lämna Toulon. Med en flotta af 675 fartyg, hvaraf 103 tillhörde örlogsflottan, landsatte han under Algers murar en armé af 37,000 man, under befäl af general Bourmont och lämnade med sina krigsskepp kraftig hjälp till stadens eröfrande. Samma år utnämndes han till amiral och pär af Frankrike. 1834—36, 1839—40 och 1840—43 var han marinminister. Hans staty restes 1869 i La Rochelle. Jfr F. V. C. Chassériau, "Vie de l'amiral Duperré" (1848) O. E. G. N.* <img l>

Duperron [dypärå̃'], Jacques Davy, fransk prelat, f. 1556, d. 1618, blef 1595 biskop i Évreux, sedermera ärkebiskop i Sens och kardinal samt var en tid franskt sändebud i Rom. Han hade stor andel i Henrik IV:s öfvergång till katolicismen (1593) och i upphäfvandet (1595) af det öfver Frankrike hvilande interdiktet samt