bidrog genom sin vältalighet väsentligt till Leo XI:s (1605) och Paul V:s (s. å.) val till påfvar. Hans Œuvres, hvilka omfatta predikningar och skaldestycken m. m., utkommo 1622—23. Dupetit-Thouars [dyptitoār]. 1. Louis Marie Aubert D., fransk forskningsresande och botanist, f. 1758 på slottet Boumois, vid Saumur, d. 1831 i Paris. Han uppehöll sig 1792—1802 på de sydöstafrikanska öarna Madagaskar, Mauritius och Réunion, hvarifrån han återvände med rika växtsamlingar (nu i Paris), och blef 1807 direktör för trädskolan i Roule. D. utgaf Histoire des végétaux recueillis dans les îles de France, de Bourbon et de Madagascar (I, 1804, 1806), Genera nova Madagascarica (1795) och Histoire particulière des plantes orchidées (1822) från samma öar, Le verger français (1817). D:s upptäckt af stammens obegränsade tjocklekstillväxt hos vissa monokotyledoner meddelas i Essai sur l'organisation des plantes (1806). T. K. 2. Aristide Aubert D., fransk sjöfarande, den förres broder, f. 1760 på slottet Boumois vid Saumur, kom i sjötjänst 1776, deltog med utmärkelse i flera sjöslag mot engelsmännen 1778 och 1782. D. utrustade 1790—92, delvis på egen bekostnad, ett fartyg för att uppsöka La Pérouse, men togs af portugiserna till fånga och hölls en tid inspärrad i Lissabon, gjorde därefter i Nord-Amerika två försök att landvägen nå dess nordvästkust samt deltog slutligen, såsom befälhafvare öfver linjeskeppet "Tonnant", i fransmännens expedition till Egypten och stupade vid Abukir, 1 aug. 1798. 3. Abel Aubert D., den förres son, fransk sjöfarande, f. 1793, d. 1864 som viceamiral, gjorde 1837—39 en världsomsegling, och tog på en särskild diplomatisk mission (1843) ön Tahiti i besittning för franska kronan. Han författade Voyage autour du monde sur la frégate "la Vénus" (11 bd, med 4 bd kartor, 1840—49). Duphot [dyfå̄], Léonard, fransk general, skald, f. omkr. 1770 i Lyon, utmärkte sig i Italien 1796, fick af Bonaparte i uppdrag att organisera en del af Cisalpinska republikens trupper och åtföljde 1797 Joseph Bonaparte på dennes ambassad till Rom, där han mördades 29 dec. s. å., under det upplopp, som framkallades af de af franska legationen understödda sträfvandena att förvandla Rom till republik. Det var med anledning af detta mord, som Berthier med en fransk armé 1798 inryckte i staden, störtade påfvestyrelsen och lät utropa Rom till republik. D:s Ode aux mânes des héros morts pour la liberté blef mycket populärt. Uppgiften att D. var förlofvad med Désirée Clary (sedermera drottning Desideria) är ogrundad. (L. W:son M.) Dupin l. Du Pin [dypä̃'], Louis Ellies, fransk präst och historiker, f. 1657 i Paris, d. där 1719, blef professor vid Collège de France och egnade en stor del af sitt lif åt arbetet Nouvelle bibliothèque universelle des auteurs ecclésiastiques (58 vol., 1686—1704, fortsatt af Goujet med 3 vol.), som innehåller lefnadsteckningar af alla kyrkliga författare jämte fullständig kronologisk förteckning på deras arbeten samt omdömen om stilen och de däri förfäktade lärorna, allt i ett lätt och angenämt språk samt en moderat och opartisk anda, ehuru ej sällan behäftadt med faktiska misstag. D. skref ock bl. a. Bibliothèque universelle des historiens (1707), Traité de la puissance ecclésiastique et temporelle (s. å.), som innehåller kommentarer öfver "de gallikanska artiklarna", samt Histoire abrégée de l'Eglise (1712). E. A—t. Dupin [dypä̃']. 1. André Marie Jean Jacques D., vanl. kallad D. aîné (D. den äldre), fransk rättslärd och politiker, f. 1 febr. 1783 i Varzy (dep. Nièvre), d. 10 nov. 1865 i Paris, studerade juridik i Paris, blef vid 17 års ålder advokat och 1811 medlem af en kommission för klassificering af kejsardömets lagar. Som deputerad under "de hundra dagarna" motsatte han sig "konungens af Rom" utropande till kejsare, men vann sedermera stor ryktbarhet som försvarare af marskalk Ney och åtskilliga andra af Napoleons generaler, af de engelsmän, som hjälpt La Valette på flykten, af Béranger (1821) samt af "Journal des débats" i den bekanta rättegången mot denna tidning 1829. Som de liberala idéernas främste förkämpe i Frankrike invaldes D. 1827 i deputeradekammaren, där han slöt sig till vänstra centern och var en af ministären Polignacs farligaste motståndare. Julirevolutionen skänkte han sitt varma och kraftiga understöd, och, sedan länge intimt förbunden med familjen Orléans, var han en af dem, som främst arbetade för Ludvig Filips konungadöme. Han redigerade dennes upprop till folket (31 juli 1830), där det hette, att "kartan hädanefter skall bli en sanning", och tillrådde honom antaga titeln "fransmännens konung" i st. f. den traditionella "konung af Frankrike och Navarra"; Ludvig Filip valdes till konung icke "därför att, utan ehuru han var en bourbon", som D. sade, och han sökte på allt sätt fastslå folksuveränitetens grundsats. D., som flera gånger afböjde en erbjuden plats i regeringen, fortfor att tillhöra deputeradekammaren, där han 1832—40 årligen valdes till president och var en af julimonarkiens allra kraftigaste försvarare, om han också lifligt opponerade mot konungamaktens försök till öfvergrepp samt Ludvig Filips personliga ingripande i styrelsen och inskränkningarna i den politiska friheten. Vid februarirevolutionen 1848 sökte han förgäfves få grefven af Paris vald till tronföljare under hertiginnans af Orléans regentskap och invaldes sedan i den konstituerande nationalförsamlingen, i hvars kommitté för uppgörande af ny författning han presiderade. 1849—52 var han ånyo kammarpresident, men deltog endast lamt i motståndet mot Napoleon III:s statskupp, hvilket han ansåg omöjligt. 1852 nedlade han sin generalprokuratorsbefattning, enär den orléanska familjens egendom indrogs till staten. D., som emellertid alltid tillhört ordningspartiet och därför, om än motvilligt, slöt sig till kejsardömet, återfick 1857 sin plats vid kassationsdomstolen och invaldes sedan i senaten. Där uppträdde han skarpt mot klostren samt till försvar för "den gallikanska kyrkan" och råkade på grund af sin religiösa hållning i en på sin tid synnerligen uppmärksammad polemik med Montalembert 1854. Ännu på sin höga ålderdom var han som politisk talare synnerligen framstående och uppmärksammad. Särskildt förtjäna påpekas D:s kraftiga anfall mot duellen, som han ville ha ansedd rent af som mord. D., som 1831 invaldes i Franska akad. och 1832 i Académie des