pastorat hörande kyrkor. Detta bruk förekommer på åtskilliga ställen, synnerligast i Skåne och Halland samt på Gottland. Duplicism (af lat. duplex, dubbel), filos. Se Parallellteorien. Duplicitas, lat., anat., dubbelmissbildning. Se Missbildning. Duplik (af lat. duplex, dubbel), jur., i skriftlig process benämning på den andra af de skrifter, som ingifvas af svaranden. En sådan skrift innehåller svaromålet på den andra af kärandens skrifter, den s. k. repliken. Jfr Libell och Replik. Duplikant (af lat. duplicare, fördubbla, af duplex, dubbel), en fordom förekommande benämning på extra lärare vid svenska elementarläroverk. Denna benämning, hvilken jämte uttrycket extra lärare förekommer ännu i 1859 års skolstadga, härleder sig däraf, att sådana lärare anställdes, när, till följd af för stort antal lärjungar, en klass måste delas i två grupper (parallellafdelningar). Duplikat (af lat. duplex, dubbel), det ena af två lika lydande exemplar af ett dokument, t. ex. växel (växelduplikat, växelduplett. Jfr Växel), konossement o. s. v. Duplikator (lat. duplicator, af duplex, dubbel), fys., ett föga användt och ej särdeles tillförlitligt instrument, genom hvilket man kan upptäcka närvaron af små elektricitetsmängder. Duplikatorerna kunna anses såsom föregångare till de s. k. influensmaskinerna. Duplikatur (af lat. duplicare, fördubbla), anat., omvikning (t. ex. af huden). Duployé [dyplωajē], Émile, fransk stenograf, f. 1833, kyrkoherde i Sinceny (dep. Aisne), utgaf på stenografiens område tillsammans med sin broder Gustave D. ett eget, geometriskt system (Sténographie Duployé, 1864; 4:e uppl. 1867) samt uppsatte 1869 veckoskriften "Le sténographe", till hvilken sedermera kommit inemot 30 dylika organ för hans system. För detsamma verka äfven omkr. 50 föreningar, med Institut sténographique de la France i Paris till medelpunkt. D:s system är det mest utbredda i Frankrike samt har vunnit insteg äfven i Belgien och Schweiz. Se vidare Stenografi. Dupnica, stad i furstendömet Bulgarien, s. om Sofia, vid en biflod till Struma. Omkr. 6,000 inv. Duponchel, Ph. Se Dup. Dupondius, lat. (af duo, två, och pondo, i vikt), ett fornromerskt mynt, = 2 as (se d. o.). Dupont [dypå̃'], L. P. Henriquel-, fransk kopparstickare. Se Henriquel-Dupont. Dupont [dypå̃'], Pierre, fransk skald, f. 1821 i Lyon, d. där 1870, slöt sig 1848, vid februarirevolutionens utbrott, till socialisterna och dömdes efter statskuppen i dec. 1851 till sju års landsflykt, men benådades. 1842—47 deltog han i arbetet på Franska akad:s lexikon. D. förvärfvade med sina visor och sånger en snabb popularitet. Han lyckades finna nya och osökta uttryck för den rustika idyllen och den pastorala hymnen och blef af sin samtid hälsad som ett slags landtlifvets Béranger. Dikterna, som alltjämt verka friska och bära en fläkt af originalitet, slogo så mycket mer an, som diktaren ofta själf försåg dem med melodier och med stor talang föredrog dem i klubbar och på vinstugor. Äfven hans politiska dikter, som bära revolutionär och socialistisk prägel, väckte på sin tid stark anklang. Nu äro de, möjligen med undantag af arbetarmarseljäsen Chant des ouvriers, förglömda. Af hans dikter må nämnas Les deux anges (prisbelönt af Franska akad. 1842), Les boeufs och Les paysans et les paysannes (bukoliska dikter, 1846), Chants et chansons (en diktsamling, 1850—54), La légende du juif errant, med teckningar af Doré (1856), och La muse populaire (en ny diktsamling, 1871). Jfr Sainte-Beuve, "Causeries du lundi", IV. (S. S—n.) Dupont de l'Étang [dypå̃ də-], Pierre Antoine, grefve, fransk general, skald, f. 1765 i Chabanais, d. 1840 i Paris. Han inträdde 1791 i hären, blef 1793 brigad- och 1797 divisionsgeneral, utmärkte sig under Napoleons krig i Italien och Tyskland samt upphöjdes 1805 i grefligt stånd. 1808 skickades han till Spanien för att bekämpa insurrektionen och hade i början några framgångar, men sträckte i juli s. å. vid Bailén vapen för den spanske generalen Castaños samt blef till följd däraf på Napoleons befallning fängslad och dömdes 3 mars 1812 att mista sin militära grad, sin grefvevärdighet, sin dotation och sina ordnar. Ludvig XVIII utnämnde honom 1814 till pär och krigsminister; men D. visade sig oduglig för sitt ämbete och tog i dec. s. å. afsked samt fick i stället befäl öfver 22:a militärdivisionen. 1815—30 var han nästan oafbrutet medlem af deputeradekammaren. D. skref bl. a. L'art de la guerre, poem i 10 sånger (1839), och Mémoires. L. W:son M. Dupont de l'Eure [dypå̃' də lȫr], Jacques Charles, fransk statsman, f. 27 febr. 1767 i Neubourg (dep. Eure), d. 2 mars 1855 i Rouge-Perriers (dep. Eure), blef 1789 advokat vid parlamentet i Normandie samt innehade därefter domarsysslor på olika platser. 1798 sändes han af dep. Eure till de femhundras råd, däri han bl. a. understödde statskuppen af 18 brumaire. Under de följande åren återgick han till domarkallet och förvärfvade ett allmänt och berättigadt anseende för opartiskhet och själfständighet. 1813 invaldes han i lagstiftande kåren och var deputeradekammarens vicepresident under "de hundra dagarna", då han genomdref beslutet, att man skulle erkänna endast en styrelse, som upprätthöll revolutionens principer. 1817—48 var D. oafbrutet deputerad, tillhörde den frisinnade oppositionen och bekämpade icke utan framgång restaurationen. Efter julirevolutionen 1830, hvari han tagit väsentlig del, var han en kort tid justitieminister, men slöt sig snart ånyo till oppositionen och var en af de aktivaste kämparna för reformbanketterna 1847. Vid februarirevolutionens utbrott (24 febr. 1848) blef han därför medlem af provisoriska regeringen och dess president, invaldes i nationalförsamlingen 1848, men föll igenom vid nyvalen följande år, hvarpå han drog sig tillbaka till privatlifvet. D. åtnjöt stort anseende på grund af sitt stränga fasthållande vid liberalismen. 1881 restes hans staty i hans födelsestad. E. A—t. Du Pont de Nemours [dypå̃' də nəmōr], Pierre Samuel, fransk nationalekonom, f. 1739, d. 1817. Redan 1763 blef han en af Quesnays och den fysiokratiska skolans ifrigaste anhängare och kämpade sedan — utan större själfständighet i