Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunstaple ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastorat hörande kyrkor. Detta bruk förekommer på
åtskilliga ställen, synnerligast i Skåne och Halland
samt på Gottland.
Duplicism (af lat. duplex, dubbel), filos. Se
Parallellteorien.
Duplicitas, lat., anat., dubbelmissbildning. Se
Missbildning.
Duplik (af lat. duplex, dubbel), jur., i skriftlig
process benämning på den andra af de skrifter, som
ingifvas af svaranden. En sådan skrift innehåller
svaromålet på den andra af kärandens skrifter, den
s. k. repliken. Jfr Libell och Replik.
Duplikant (af lat. duplicare, fördubbla, af duplex,
dubbel), en fordom förekommande benämning på extra
lärare vid svenska elementarläroverk. Denna benämning,
hvilken jämte uttrycket extra lärare förekommer
ännu i 1859 års skolstadga, härleder sig däraf, att
sådana lärare anställdes, när, till följd af för stort
antal lärjungar, en klass måste delas i två grupper
(parallellafdelningar).
Duplikat (af lat. duplex, dubbel), det ena af två
lika lydande exemplar af ett dokument, t. ex. växel
(växelduplikat, växelduplett. Jfr Växel), konossement
o. s. v.
Duplikator (lat. duplicator, af duplex, dubbel),
fys., ett föga användt och ej särdeles tillförlitligt
instrument, genom hvilket man kan upptäcka närvaron af
små elektricitetsmängder. Duplikatorerna kunna anses
såsom föregångare till de s. k. influensmaskinerna.
Duplikatur (af lat. duplicare, fördubbla), anat.,
omvikning (t. ex. af huden).
Duployé [dyplωajē], Émile, fransk stenograf,
f. 1833, kyrkoherde i Sinceny (dep. Aisne), utgaf
på stenografiens område tillsammans med sin broder
Gustave D. ett eget, geometriskt system
(Sténographie Duployé, 1864; 4:e uppl. 1867)
samt uppsatte 1869 veckoskriften "Le sténographe",
till hvilken sedermera kommit inemot 30 dylika organ
för hans system. För detsamma verka äfven omkr. 50
föreningar, med Institut sténographique de la France i
Paris till medelpunkt. D:s system är det mest utbredda
i Frankrike samt har vunnit insteg äfven i Belgien
och Schweiz. Se vidare Stenografi.
Dupnica, stad i furstendömet Bulgarien, s. om Sofia,
vid en biflod till Struma. Omkr. 6,000 inv.
Duponchel, Ph. Se Dup.
Dupondius, lat. (af duo, två, och pondo, i vikt),
ett fornromerskt mynt, = 2 as (se d. o.).
Dupont [dypå̃’], L. P. Henriquel-, fransk
kopparstickare. Se Henriquel-Dupont.
Dupont [dypå̃’], Pierre, fransk skald, f. 1821 i Lyon,
d. där 1870, slöt sig 1848, vid februarirevolutionens
utbrott, till socialisterna och dömdes efter
statskuppen i dec. 1851 till sju års landsflykt, men
benådades. 1842—47 deltog han i arbetet på Franska
akad:s lexikon. D. förvärfvade med sina visor och
sånger en snabb popularitet. Han lyckades finna nya
och osökta uttryck för den rustika idyllen och den
pastorala hymnen och blef af sin samtid hälsad som ett
slags landtlifvets Béranger. Dikterna, som alltjämt
verka friska och bära en fläkt af originalitet, slogo
så mycket mer an, som diktaren ofta själf försåg
dem med melodier och med stor talang föredrog dem i
klubbar och på vinstugor.
Äfven hans politiska dikter, som bära revolutionär
och socialistisk prägel, väckte på sin tid
stark anklang. Nu äro de, möjligen med undantag
af arbetarmarseljäsen Chant des ouvriers,
förglömda. Af hans dikter må nämnas Les deux anges
(prisbelönt af Franska akad. 1842), Les boeufs och
Les paysans et les paysannes (bukoliska dikter,
1846), Chants et chansons (en diktsamling, 1850—54),
La légende du juif errant, med teckningar af Doré
(1856), och La muse populaire (en ny diktsamling,
1871). Jfr Sainte-Beuve, "Causeries du lundi", IV.
(S. S—n.)
Dupont de l’Étang [dypå̃ də-], Pierre Antoine,
grefve, fransk general, skald, f. 1765 i Chabanais,
d. 1840 i Paris. Han inträdde 1791 i hären, blef 1793
brigad- och 1797 divisionsgeneral, utmärkte sig under
Napoleons krig i Italien och Tyskland samt upphöjdes
1805 i grefligt stånd. 1808 skickades han till Spanien
för att bekämpa insurrektionen och hade i början några
framgångar, men sträckte i juli s. å. vid Bailén
vapen för den spanske generalen Castaños samt blef
till följd däraf på Napoleons befallning fängslad och
dömdes 3 mars 1812 att mista sin militära grad, sin
grefvevärdighet, sin dotation och sina ordnar. Ludvig
XVIII utnämnde honom 1814 till pär och krigsminister;
men D. visade sig oduglig för sitt ämbete och tog i
dec. s. å. afsked samt fick i stället befäl öfver
22:a militärdivisionen. 1815—30 var han nästan
oafbrutet medlem af deputeradekammaren. D. skref
bl. a. L’art de la guerre, poem i 10 sånger (1839),
och Mémoires.
L. W:son M.
Dupont de l’Eure [dypå̃’ də lȫr], Jacques Charles,
fransk statsman, f. 27 febr. 1767 i Neubourg
(dep. Eure), d. 2 mars 1855 i Rouge-Perriers
(dep. Eure), blef 1789 advokat vid parlamentet i
Normandie samt innehade därefter domarsysslor på
olika platser. 1798 sändes han af dep. Eure till
de femhundras råd, däri han bl. a. understödde
statskuppen af 18 brumaire. Under de följande åren
återgick han till domarkallet och förvärfvade ett
allmänt och berättigadt anseende för opartiskhet och
själfständighet. 1813 invaldes han i lagstiftande
kåren och var deputeradekammarens vicepresident under
"de hundra dagarna", då han genomdref beslutet,
att man skulle erkänna endast en styrelse, som
upprätthöll revolutionens principer. 1817—48 var
D. oafbrutet deputerad, tillhörde den frisinnade
oppositionen och bekämpade icke utan framgång
restaurationen. Efter julirevolutionen 1830,
hvari han tagit väsentlig del, var han en kort
tid justitieminister, men slöt sig snart ånyo till
oppositionen och var en af de aktivaste kämparna för
reformbanketterna 1847. Vid februarirevolutionens
utbrott (24 febr. 1848) blef han därför medlem af
provisoriska regeringen och dess president, invaldes
i nationalförsamlingen 1848, men föll igenom vid
nyvalen följande år, hvarpå han drog sig tillbaka till
privatlifvet. D. åtnjöt stort anseende på grund af
sitt stränga fasthållande vid liberalismen. 1881
restes hans staty i hans födelsestad.
E. A—t.
Du Pont de Nemours [dypå̃’ də nəmōr], Pierre Samuel,
fransk nationalekonom, f. 1739, d. 1817. Redan 1763
blef han en af Quesnays och den fysiokratiska skolans
ifrigaste anhängare och kämpade sedan — utan större
själfständighet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
