teoretiskt afseende — under nära ett halft århundrade med outtröttlig ihärdighet och djärfhet för den fysiokratiska läran. 1765 blef D. utgifvare af den halft officiella tidskriften "Journal de l'agriculture, du commerce et des finances" och förvandlade den inom kort till den nya skolans språkrör, hvari särskildt Quesnay, skolans erkände mästare, utgaf flera af sina bästa skrifter. Efter tidskriftens upphörande samlade D. Quesnays uppsatser i det grundläggande arbetet Physiocratie, ou constitution naturelle du gouvernement le plus avantageux au genre humain (1767) och fullständigade helt kort efteråt denna framställning genom skriften Origine et progrès d'une science nouvelle. 1768—72 ledde han efter Baudeau (se d. o.) riktningens nya organ, "Éphémérides du citoyen", tills de inskränkningar, som regeringen pålade tidskriften, tvungo honom att nedlägga företaget. Därefter begaf sig D. — som stod i förbindelse med flera utländska beundrare af fysiokratismen, bl. a. K. Fr. Scheffer — till markgrefven af Baden och sedan till furst Czartoryski i Warschau, tills han 1774 hemkallades af Turgot, genom hvars utnämning till finansminister den nya riktningen helt oväntadt kom till makten. D. blef Turgots högra hand och hade bl. a. stor del i dennes egendomliga s. k. municipalitetsförslag; långt senare (1809—11) utgaf han Turgots skrifter. Efter ministerns fall användes han däremot endast undantagsvis, tills han 1789 valdes till medlem af riksständerna för Nemours, hvilket gaf honom hans tillnamn. Under hela franska revolutionen kämpade han, delvis med framgång, för de fysiokratiska idéerna och upplefde växlande öden. Han satt fängslad under skräckväldet, blef sedermera medlem af de gamles råd och proskriberades jämte andra af dess medlemmar 18 fructidor (1797), men fick bege sig till Amerika, hvarifrån han återvände 1802. 1814 blef han sekreterare i den tillförordnade regeringen och medlem af "conseil d'état", men begaf sig 1815 åter till Delaware, där han afled. — Hans viktigaste skrifter äro utgifna med biografisk inledning af E. Daire i "Collection des principaux économistes" (1846) och hans korrespondens med markgrefven af Baden af K. Knies (1892). Litt.: G. Schelle, "D. et l'école physiocratique" (1888). E. Hkr.

Dupont-White [dypå̃'-ωa͡i't], Charles Brook, fransk nationalekonom och publicist, f. 1807, d. 1878, blef 1848 generalsekreterare vid justitieministeriet i Paris och 1870 medlem af decentralisationskommittén samt återgick efter fransk-tyska kriget till privatlifvet. Såsom skriftställare gjorde han sig kanske mest känd genom sina öfversättningar af Stuart Mill, men i sina egna, af samtiden mindre uppmärksammade skrifter visade han en för den tiden ganska ovanlig själfständighet genom sin kritik af den fria konkurrensen och sin ifver för statens ingripande på det ekonomiska området. Bland hans arbeten märkas Essai sur les relations du travail avec le capital (1846), L'individu et l'etat (1857), La centralisation (1860). (E. Hkr.) Duport [dypå̄r], Jean Pierre, fransk violoncellist, f. 1741 i Paris, d. 1818 i Berlin som kammarmusikintendent hos konungen af Preussen, var en af sin tids förnämste violoncellister. — Ej mindre utmärkt såsom cellospelare var brodern Jean Louis D¨., f. 1749 i Paris, d. 1819 som solovioloncellist i hofkapellet och f. d. professor vid konservatoriet därstädes. Hans utgifna violoncellskola blef epokgörande genom den nya applikatur, som däri meddelades. A. L.* Du Port [dypå̄r], Adrien Jean François, fransk politiker, f. 1759 i Paris, d. 1798 i Appenzell, var representant för adeln i riksständerna 1789, slöt sig tidigt till tredje ståndet och bildade jämte Barnave och Alexandre de Lameth det s. k. "triumviratet", som tillhörde nationalförsamlingens vänster. Han verkade mycket för införande af juryinstitutionen samt domarmaktens organisation i Frankrike. Efter Ludvig XVI:s återkomst från flykten till Varennes slöt han sig till feuillanterna och blef 1791 president i brottmålsdomstolen i Paris. Efter 10 aug. 1792 emigrerade han, arresterades, men frigafs genom Dantons förmedling och slog sig slutligen ned i Schweiz. E. A—t. Duprat [dypra'] Pierre Pascal, fransk publicist, f. 1815, d. 1885, medarbetade som socialrepublikan i ett stort antal tidningar och tidskrifter och uppsatte själf flera organ, som likväl alla blefvo kortlifvade. Han spelade en roll vid februarirevolutionen 1848, landsförvisades 1851 för sina republikanska åsikter, valdes 1871 till medlem af nationalförsamlingen och var 1871—72 redaktör för tidningen "Le peuple souverain". 1883 blef han franskt sändebud i Chile. Skrifter: Essai historique sur les races anciennes et modernes de l'Afrique septentrionale (1845) och Les révolutions (1869) m. fl. Biografi af Nigoul (1887). Dupray [dyprǟ], Louis Henri, fransk målare, f. 1841, är jämte Detaille och de Neuville en af representanterna för det nyare franska militärmåleriet. 1870 gjorde han sig känd genom en bild från Slaget vid Waterloo, och när kriget med Tyskland utbröt, började på fullt allvar hans verksamhet med En högvakt (1870), Besök vid förposterna (1874, museet i Bordeaux), Marinsoldater, Vaktpost på torget i S:t-Denis (1876, en af hans lifligaste scener). På senare tid har han mest sysselsatt sig med militärbilder från fredslifvet och de stora manövrerna. Dupré [dyprē], Jules, fransk målare, f. 1812 i Nantes, d. 1889 i Isle-Adam, var en af hufvudmännen inom det franska stämningslandskapet ("paysage intime") från 1830-talet och jämte T. Rousseau dess främste vågbrytare. Från sin barndom verksam vid faderns porslinsfabrik, använde han hvarje ledig stund till att måla efter naturen, var från början af instinkt friluftsmålare och blef sin egen lärare. 1831 utställde han 5 landskap, 1835 efter en resa till England väckte han uppseende med en kraftig stämning af uppdragande oväder öfver slättbygd Från omgifningarna af Southampton. Luften är hufvudsaken i hans målningar, himlen spelar i dem en större roll än jorden. Med förkärlek målade D. sådana stämningar som