uppdragande storm eller stillheten efter ett oväder, solnedgång, morgongryning eller kvällsskymning. Hans område sträckte sig för öfrigt från naturen i lidelsefullt utbrott, stiltje eller haf i storm, till fridfulla idylliska stämningar: en fiskare i sin båt i den vindstilla morgonen, ankdammen med bondgården bakom, stora löfrika träd badande i luft och solsken. Hans måleriska skaplynne visar både poetisk känsla, melankoli, lyrik, patos och manlig kraft, glädje öfver starka fulltonande färger. D. var mera romantiker än Rousseau och mindre musikalisk än Corot, hvilken kallade honom "måleriets Beethoven". Han framlefde sin ålderdom under fortsatt oafbrutet studium i Isle-Adam, öfverlefde sina kamrater från ungdomen och såg sitt sträfvande af impressionisterna föras längre än han tänkt sig. Han målade äfven borgerliga interiörer. D. är representerad i Louvre af 12 målningar, bland dem de båda motstyckena Morgonen och Aftonen, den förtjusande stämningen Dammluckan (La vanne), D:s själfporträtt m. m. Museet i Chantilly eger några af hans bästa arbeten, storslagna månskensbilder och mariner. I Mezdags galleri i Haag är han godt representerad. Stockholms nationalmuseum eger 3 små taflor af D. (Ekar vid ett vatten, Kreatur vid skogsvatten, Seglare i storm, Heilbornska donationen). G—g N.

Dupré [dyprē], Giovanni, italiensk bildhuggare, f. 1817 i Siena, d. 1882 i Florens, utbildade sig på egen hand och väckte redan 1842 uppseende med Den dödade Abel (bronsfigur i galleri Pitti, Florens), som utgjorde en fullständig brytning med den då rådande manierismen, samt utarbetade därefter bl. a. Kain (1845, brons), nästan naturalistiskt hållen, en karakteristisk Giotto-staty af marmor (1852, Uffiziernas arkader, Florens), Sapfo (1857), Grefvinnan Ferrari-Corbellis grafvård (1859, San Lorenzo, Florens), i hvilken konstnärens brist på arkitektonisk stilkänsla är märkbar, samt åtskilliga Genrefigurer och goda Porträttbyster. Hans bästa verk äro Korsets triumf (relief på hufvudportalen till Santa Croce i Florens), en Pietà (1863—65, på kyrkogården Misericordia i Siena) samt det 1873 aftäckta Cavour-monumentet i Turin (se Cavour, sp. 1332). Den produktive mästaren har inverkat väckande och lifgifvande på bildhuggarkonsten uti Italien. Själf var han ofta mer skald och filosof än bildhuggare, och hans böjelse för allegorisering kunde strida mot hans realistiska behandling af detaljerna på ett sätt, som stör harmonien i det hela. Såsom en stilegenhet hos D. har man påpekat ett drag af melankoli, som icke alltid öfverensstämmer med det behandlade ämnet, men någon gång, t. ex. i hans ofvan nämnda Sapfo, är af gripande verkan. Han utgaf 1879 Pensieri sull'arte e ricordi autobiografici. Äfven D:s dotter Amalia har med framgång egnat sig åt bildhuggarkonsten. Jfr Frieze, "The story of a florentine sculptor G. Dupré" (1886). (G—g N.) Dupré [dyprē], Julien, fransk målare, f. 1851 i Paris, har målat friluftsbilder från landsbygden med stark solverkan och omsorgsfullt och friskt ljusstudium. Luxembourggalleriet eger af honom Den hvita kon och Slåtterarbetarna. G—g N. Du Prel [dy], Karl, filosofisk skriftställare. Se Prel. <img l>

Duprez [dyprē], Gilbert Louis, fransk tenorsångare och sånglärare, f. 1806 i Paris, d. 1896 i Passy, studerade för Choron, uppträdde från 1825 på italienska och franska scener, hade 1837—49 glänsande framgång på Stora operan i Paris och blef 1842 professor i solosång vid konservatoriet därstädes, men lämnade 1850 denna plats och upprättade en privat sångskola. D. var en mycket eftersökt sånglärare. Som sångare utmärkte han sig för dramatisk styrka, uttrycksfull och fint musikalisk deklamation samt en ovanlig lätthet i öfvergången från bröströst till hufvudröst. Hans brösttoner gingo upp till c², falsetten till e². Till hans triumfer hörde de stora tenorpartierna i "Vilhelm Tell", "Robert", "Hugenotterna", "Den stumma" och "Judinnan". D. utgaf en god sångskola, L'art du chant (1845), skref Souvenirs d'un chanteur (1880) m. m. samt komponerade sånger, ett oratorium och flera operor. — Hans dotter Caroline, f. 1832, d. 1875, var 1850—58 en ganska firad operasångerska i Paris och blef 1856 gift med belgiske musikern van den Heuvel. A. L.* Du Puget [dy pyʃē], Rosalie, fransk skriftställarinna, f. 1795, d. 1875, var dotter till en förnäm dam, som under den franska revolutionens stormar emigrerat till Sverige. Modern skaffade sig och sina tvenne små barn utkomst genom att hålla skola, först i Hälsingborg och sedan i Ystad. Den unga fröken D. fick svensk uppfostran och fattade mycken kärlek till sitt nya fosterland och dess litteratur. Sedan familjen efter restaurationen (1815) återvändt till Frankrike, egnade sig fröken D. åt öfversättande af skandinavisk, i synnerhet svensk, litteratur, och "med visshet kan sägas", yttrar en biograf, "att ingen arbetat så mycket för den svenska litteraturens bekantgörande i Frankrike som hon". Många i Paris sig uppehållande svenskar, bl. a. Jenny Lind, hade i henne en god vän. År 1855 besökte hon Sverige. Fröken D. var medlem af vetenskapsakademien i Caen. Hon utgaf åtskilliga skrifter för ungdom, bl. a. "Bibliothèque de la jeunesse" (1830—38), i 47 delar, samt en mängd öfversättningar: "Chefs d'œuvre de théâtre suédois" (1823), "Les eddas, traduites de l'ancien idiome scandinave" (1844; 2:a uppl. 1865), "Fleurs scandinaves. Choix de poésies; traduites du suédois" (2 uppl., 1858 o. 1859; ny uppl. 1871) samt arbeten af Agardh, Fr. Bremer, E. Carlén, A. Fryxell