(Gustaf II Adolfs historia, i 2 uppl.), S. von Knorring, Onkel Adam, M. S. Schwartz, Tegnér ("Œuvres d'Isaïc Tegnér, traduites du suédois") och Topelius. 1876 restes åt henne, efter sammanskott bland svenskar, en grafvård på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. J. Th. W. Dupuis [dypuī], Charles François, fransk vetenskapsman, f. 1742 i Trye-Château (dep. Oise), d. 1809 i Is-sur-Tille (dep. Côte-d'Or), blef 1787 professor i romersk vältalighet vid Collège de France, valdes efter revolutionen till medlem af nationalkonventet och de femhundras råd samt var 1799--1802 president i lagstiftande kåren. På föranstaltande af cordelier-klubben utkom hans arbete Origines de tous les cultes, ou la religion universelle (1794, 7 bd; senast utgifven 1883), som utöfvade ett stort inflytande på riktningen af studierna rörande religionernas uppkomst. Hans sista arbete var Mémoire explicatif du zodiaque chronologique et mythologique (1806). Dupuis [dypuī], Jean Baptiste Daniel, fransk medaljgravör och skulptör, f. 1849 i Blois, d. 1899 i Paris, var en af den moderna franska medaljgravyrens stormän. Bland hans arbeten, som i främsta rummet utmärkas för sin kraftfulla relief, äro medaljer öfver la liberation du territoire (1871) och världsutställningen (1889), médaille des récompenses des artistes français (s. å.) m. fl. D. är representerad i glyptoteket i Köpenhamn. G-g N. Dupuit [dypuī], Arsène Jules Émile Juvénal, fransk ingenjör och nationalekonom, f. 1804, d. 1866, blef 1850 staden Paris' chefingenjör och 1855 statens generalinspektör för vägar och broar. Han var en i teori och praktik framstående väg- och vattenbyggnadsingenjör samt utgaf många skrifter af teknisk karaktär, bl. a. Traité théorique et pratique de la conduite et de la distribution des eaux (1854; 2:a uppl. 1865). Från dessa studier af vägbyggnadernas tekniska sida kom han emellertid redan tidigt in på kommunikationsväsendets ekonomi och leddes därifrån till studier af monopolpriserna och af värdeläran i dess helhet. Bland hans många, vanligen i hög grad originella uppsatser, -- de flesta spridda i "Annales des ponts et chaussées", "Journal des économistes" och "Dictionnaire de l'économie politique" -- märkas De la mesure de l'utilité des travaux publics (1844), som enligt Jevons' mening utgör den första genomtänkta framställningen af gränsnytteteorien (se Värde), och De l'influence des péages sur l'utilité des voies de communication (1849), som förebådar en långt senare behandling af järnvägsproblemen. På den ekonomiska politikens område var D. en ifrig anhängare af den fria konkurrensen. E. Hkr. <img l>Du Puy i lifjägarkårens löjtnantsuniform

Du Puy [dypuī], Jean Baptiste Édouard Louis Camille, schweizisk-svensk operasångare, kapellmästare och tonsättare, f. omkr. 1771 i byn Corcelles, nära Neuchâtel, undervisades i Paris af violinisten Chabran och pianisten Dussek samt blef vid sexton års ålder konsertmästare hos prins Henrik af Preussen, hvarefter han i Berlin fortsatte sina musikstudier för Fasch. 1793 gaf han såsom violinspelare konserter i Tyskland och Polen samt Sverige, hvarest han s. å. fick anställning som violinist och tredje (1796 andre) konsertmästare i hofkapellet och 1799 jämväl som operasångare. Sistnämnda år måste han på konungens befallning lämna Sverige, emedan han vid en till Napoleons hyllning anställd fest föredragit republikanska visor. Han begaf sig då till Köpenhamn, där han 1802 blef konsertmästare och operasångare vid kungl. teatern. För sin lysande tapperhet under engelsmännens bombardemang 1807 valdes han enstämmigt till löjtnant vid frivilliga lifjägarkåren. 1809 förvisades han dock äfven från Danmark i anledning af sin kärlekshandel med prinsessan Charlotta af Mecklenburg-Schwerin, Fredrik VII:s moder, hvilken därför blef skild från sin gemål, prins Kristian Fredrik, sedermera Kristian VIII. Efter ett kort besök i Paris återvände D. till Sverige, där han nu (efter revolutionen) mottogs med öppna armar, fästes vid K. operan, både som kapellmästare och skådespelare (1812), samt erhöll professors titel (1814). Af Mus. akad. hade han 1795 blifvit ledamot. D. var medstiftare af K. hofkapellets pensionskassa (1814). Han afled i Stockholm 3 april 1822. På hans graf å Johannes kyrkogård reste Mus. akad. 1866 en minnesvård. -- Enstämmiga intyg af en mängd samtida vittna, att D. var ett verkligt snille, en mångsidigt begåfvad konstnär, en älskvärd och tjusande personlighet. Det har sagts, att han var den utmärktaste af alla kungliga kapellmästare i Stockholm. Svenska hofkapellet ansågs under hans tid för det till rangen tredje i Europa. Som violinspelare utmärkte han sig i den briljanta stilen, genom färdighet, smak och förträfflig intonation. Som sångare var han oöfverträfflig i den lätta genren. Hans sångmetod var helt och hållet fransk, och hans röst, en hög baryton, sonor, böjlig och smekande samt i stånd att utföra både tenor- och baspartier. D:s tonsättningar präglas af behag, esprit och melodirikedom. I operetten Ungdom og galskalp (1806; "Ungdom och dårskap", 1814), hvilken skrefs till samma text som Méhuls "Une folie" ("Målaren och modellerna") och ännu är repertoarstycke i Köpenhamn, förstod han förena en viss nordisk nationalform med den mest sprittande franska prydlighet. I tillfällighetspjäsen Föreningen (1815) upptog han nordiska folkvisor. Hans öfriga musikpjäser äro: Agander och Pagander (1818; därur den populära sångtrion "Agander, Pagander och Winberg"), Björn Jernsida (fragment), Balder (1819), Felicie eller Den romaneska flickan (komisk opera, 1821) samt melodramer och baletter. Dessutom skref han en mängd sånger, militärmarscher, konserter för olika instrument samt kyrkmusik vid Karl XIII:s, Sofia Magdalenas och Charlottas begrafningar äfvensom vid kronprinsen Oskars myndighetsförklaring och Karl Johans kröning. Bland hans roller må nämnas Figaro, Joconde, Johan af Paris, Adolf ("Den lilla matrosen"), Blondel ("Richard Lejonhjerta"), Valsain ("Min tante Aurore"), Armand ("Vattendragaren"), L'Orange ("Felicie")