svenska regeringen för 72.000 rdr öfverlåtit till den franska. S. å. utnämndes D. till chef för Dunkerque-eskadern. Med några fartyg, som han utrustat på egen bekostnad, bidrog han 1653 i väsentlig mån att tvinga det upproriska Bordeaux till underkastelse, sedan han under vägen dit utkämpat en segerrik batalj mot en engelsk eskader. Efter pyreneiska freden (1659) fick han hvila efter sina ansträngningar, tills 1672 kriget mot Holland utbröt. Ehuru Colberts snille redan skapat en ansenlig flotta, deltogo fransmännen föga verksamt i de sjöstrider, som utkämpades mellan engelsmännen och holländarna. Men D. försummade ej att därunder studera sin blifvande motståndare den store Ruyters djärfva krigskonst. 1675 sändes han, i egenskap af generallöjtnant under hertigen af Vivonne, till Messina, som han fråntog spanjorerna, efter att hafva slagit deras flotta på flykten. Till följd af sin protestantiska religion hade han dittills ej erhållit ett befäl, som motsvarade hans framstående tjänster och duglighet; men nu, då en stor holländsk flotta under Ruyter kom spanjorerna till hjälp i Medelhafvet, utnämndes han till högste befälhafvare för en flotta af tjugu skepp. I tvenne ryktbara bataljer, vid Stromboli (1676) och Agosta (s. å.), fick han mäta sig med den store holländske amiralen, hvilken sårades i slaget och dog några dagar därefter. Sedan måste den förenade holländska och spanska flottan retirera till Syrakusa och Palermo, där den inom kort fullständigt besegrades af fransmännen. D., som förut erhållit ett slott i Bretagne, belönades med ett markisat, men gick miste om marskalkstafven, därför att han ej ville bli katolik. 1682 och 1683 bombarderade han Alger och använde därvid bombskepp -- ett anfallsmedel, som ingen före honom begagnat. 1684 tvingade han, likaledes genom bombardering, Genua att underkasta sig. Denna expedition var hans sista. Betäckt med ärr och efter en sextioårig tjänstetid, sökte den berömde hjälten, som af sina landsmän fått tillnamnet "den store", lugn i skötet af sin familj. Det nantesiska ediktets återkallande tog honom så hårdt -- ehuru han var den ende franske protestant, som ej däraf berördes --, att hans hälsa bröts. Tre statyer finnas öfver D.: i Versailles, Dieppe och Nantes. Lefnadsteckningar af Richer, "Vie du marquis D.", Féret, "Vie de D." (1844), och Jal, "D. et la marine de son temps" (1891). O. E. G. N.* <img l>

Duquesnoy [dykänωa'], François (Frans van Kenoy), flamsk bildhuggare, i. 1592 l. 1594 i Bruxelles, d. 1643 i Livorno. D., som redan tidigt begaf sig till Rom, där han umgicks med N. Poussin och Albano och där A. van Dyck 1623 målade hans porträtt, arbetade där för konnetabeln Don Filippo Colonna, påfven Urban VIII m. fl. högt ställda personer och blef i Italien bekant under namnet "il Fiamingo". I början måste han, liksom andra yrkesbröder skjuten i skuggan af Berninis rykte, genom att snida bilder åt konsthandlare förtjäna ett torftigt bröd, men slog sig igenom med ett Elfenbenskrucifix, som af Colonna skänktes till påfven, samt en Apollo och en Merkurius i brons och en Venus i marmor, som markis Vicentio Gustianini beställde af honom. Magistraten i Amsterdam köpte af honom till högt pris en Amor i marmor, som skänktes till prinsen af Oranien, och påfven beställde en Den hel. Andreas (nu i Peterskyrkan) och en Susanna (i Loretokyrkan i Rom), båda i marmor. D., en af sin tids måttfullaste skulptörer, var kanske eljest störst som elfenbenssnidare. Hans arbeten såsom sådan präglas af naivitet och gratie. Mest berömd är han emellertid genom sina älskliga barnframställningar i relief, såsom den bekanta kompositionen Barn lekande med en get och Den druckne Silenus -- populära, af andra artister ofta gentagna bilder, bl. a. ofta använda af Gerrit Dou å hans fönsteromfattningar kring porträtt. Enligt en obestyrkt tradition skulle D. dött genom gift, gifvet honom af hans bror, Jeroom D., en likaledes framstående och liksom François i Italien utbildad skulptör, f. omkr. 1602 och afrättad i Gent 1654, till straff för perversa lefnadsvanor, för hvilka han med rätt eller orätt beskylldes. O. G-g. Dur (af lat. durus, hård; it. numera maggiore, fr. majeur, eng. major), mus., det af den nyare musikens tvenne tonsläkten, som omfattar alla de tonarter, hvilkas treklang består af en stor ters och öfver denna en liten ters. Om benämningens ursprung se Moll. Jfr äfven Hexakord och Tonsläkte. A. L.* Durabel (lat. durabilis, af durus, hård), varaktig, hållbar. Duræus (Durie l. Dury), Johannes, skotsk puritansk teolog, f. 1595 (l. 1596) i Edinburgh, d. 1680 i Kassel, gjorde sig ryktbar genom att under hela sitt lif med aldrig svalnande nit, ehuru fruktlöst, arbeta för en förlikning mellan de protestantiska kyrkorna. Efter att samtidigt med Gustaf Adolfs eröfring af Elbing där hafva vunnit anställning såsom predikant vid det engelska Company of merchants, började han 1630 resa omkring för att bättre kunna verka för sin sak. Grundtanken i hans lära var, att de lutherska och kalvinska kyrkorna skulle offentligen uttala sin öfverensstämmelse i de väsentliga kristliga sanningarna och utöfva ömsesidig fördragsamhet. 1630--34 reste han mest omkring i Tyskland; 1634 öfvergick han till engelska episkopalkyrkan, därifrån han med understöd af Laud vände sig till Sverige. Där uppehöll han sig 1636--38, men hans försoningsarbete stötte på afgjordt motstånd hos biskoparna, teologiska fakulteten och det öfriga prästerskapet. D. hade blott Axel Oxenstiernas politiska förhållande till England att tacka för, att han ej med våld bortkördes. Äfven från Danmark måste han, 1639, gå med oförrättadt ärende. Efter Lauds fall öfvergick han 1643 till presbyterianerna och senare till independenterna. 1661 nödgades han lämna England för alltid. Han besökte vidare Polen, Siebenbürgen, Holland och Schweiz. D:s besök i Sverige framkallade en hel litteratur af bref, afhandlingar etc., hvilka till stor del äro samlade i prästeståndets arkiv (förvaradt i Riksarkivet). Materialets rikedom har gjort, att D:s besök fått sig tillmätt för