Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1099-1100 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dupont-White ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska regeringen för 72.000 rdr öfverlåtit
till den franska. S. å. utnämndes D. till chef för
Dunkerque-eskadern. Med några fartyg, som han utrustat
på egen bekostnad, bidrog han 1653 i väsentlig mån
att tvinga det upproriska Bordeaux till underkastelse,
sedan han under vägen dit utkämpat en segerrik batalj
mot en engelsk eskader. Efter pyreneiska freden (1659)
fick han hvila efter sina ansträngningar, tills 1672
kriget mot Holland utbröt. Ehuru Colberts snille
redan skapat en ansenlig flotta, deltogo fransmännen
föga verksamt i de sjöstrider, som utkämpades mellan
engelsmännen och holländarna. Men D. försummade ej
att därunder studera sin blifvande motståndare den
store Ruyters djärfva krigskonst. 1675 sändes han,
i egenskap af generallöjtnant under hertigen af
Vivonne, till Messina, som han fråntog spanjorerna,
efter att hafva slagit deras flotta på flykten. Till
följd af sin protestantiska religion hade han
dittills ej erhållit ett befäl, som motsvarade hans
framstående tjänster och duglighet; men nu, då en
stor holländsk flotta under Ruyter kom spanjorerna
till hjälp i Medelhafvet, utnämndes han till högste
befälhafvare för en flotta af tjugu skepp. I tvenne
ryktbara bataljer, vid Stromboli (1676) och Agosta
(s. å.), fick han mäta sig med den store holländske
amiralen, hvilken sårades i slaget och dog några
dagar därefter. Sedan måste den förenade holländska
och spanska flottan retirera till Syrakusa och
Palermo, där den inom kort fullständigt besegrades
af fransmännen. D., som förut erhållit ett slott
i Bretagne, belönades med ett markisat, men gick
miste om marskalkstafven, därför att han ej ville
bli katolik. 1682 och 1683 bombarderade han Alger och
använde därvid bombskepp – ett anfallsmedel, som ingen
före honom begagnat. 1684 tvingade han, likaledes
genom bombardering, Genua att underkasta sig. Denna
expedition var hans sista. Betäckt med ärr och efter
en sextioårig tjänstetid, sökte den berömde hjälten,
som af sina landsmän fått tillnamnet "den store",
lugn i skötet af sin familj. Det nantesiska ediktets
återkallande tog honom så hårdt – ehuru han var den
ende franske protestant, som ej däraf berördes –,
att hans hälsa bröts. Tre statyer finnas öfver D.:
i Versailles, Dieppe och Nantes. Lefnadsteckningar
af Richer, "Vie du marquis D.", Féret, "Vie de
D." (1844), och Jal, "D. et la marine de son temps"
(1891).
O. E. G. N.*


Duquesnoy [dykänωa’], François (Frans van Kenoy),
flamsk bildhuggare, i. 1592 l. 1594 i Bruxelles,
d. 1643 i Livorno. D., som redan tidigt begaf sig till
Rom, där han umgicks med N. Poussin och Albano och
där A. van Dyck 1623 målade hans porträtt, arbetade
där för konnetabeln Don Filippo Colonna, påfven
Urban VIII m. fl. högt ställda personer och blef i
Italien bekant under namnet "il Fiamingo".
I början måste han, liksom andra yrkesbröder skjuten i skuggan
af Berninis rykte, genom att snida bilder åt konsthandlare
förtjäna ett torftigt bröd, men slog sig igenom med
ett Elfenbenskrucifix, som af Colonna skänktes till
påfven, samt en Apollo och en Merkurius i brons och
en Venus i marmor, som markis Vicentio Gustianini
beställde af honom. Magistraten i Amsterdam köpte af
honom till högt pris en Amor i marmor, som skänktes
till prinsen af Oranien, och påfven beställde en
Den hel. Andreas (nu i Peterskyrkan) och en Susanna
(i Loretokyrkan i Rom), båda i marmor. D., en af
sin tids måttfullaste skulptörer, var kanske eljest
störst som elfenbenssnidare. Hans arbeten såsom sådan
präglas af naivitet och gratie. Mest berömd är han
emellertid genom sina älskliga barnframställningar i
relief, såsom den bekanta kompositionen Barn lekande
med en get och Den druckne Silenus – populära,
af andra artister ofta gentagna bilder, bl. a. ofta
använda af Gerrit Dou å hans fönsteromfattningar kring
porträtt. Enligt en obestyrkt tradition skulle D. dött
genom gift, gifvet honom af hans bror, Jeroom
D., en likaledes framstående och liksom François i
Italien utbildad skulptör, f. omkr. 1602 och afrättad
i Gent 1654, till straff för perversa lefnadsvanor,
för hvilka han med rätt eller orätt beskylldes.
O. G-g.

Dur (af lat. durus, hård; it. numera maggiore,
fr. majeur, eng. major), mus., det af den nyare
musikens tvenne tonsläkten, som omfattar alla
de tonarter, hvilkas treklang består af en stor
ters och öfver denna en liten ters. Om benämningens
ursprung se Moll. Jfr äfven Hexakord och Tonsläkte.
A. L.*

Durabel (lat. durabilis, af durus, hård), varaktig,
hållbar.

Duræus (Durie l. Dury), Johannes,
skotsk puritansk teolog, f. 1595 (l. 1596)
i Edinburgh, d. 1680 i Kassel, gjorde sig ryktbar
genom att under hela sitt lif med aldrig svalnande
nit, ehuru fruktlöst, arbeta för en förlikning mellan
de protestantiska kyrkorna. Efter att samtidigt med
Gustaf Adolfs eröfring af Elbing där hafva vunnit
anställning såsom predikant vid det engelska Company
of merchants, började han 1630 resa omkring för att
bättre kunna verka för sin sak. Grundtanken i hans
lära var, att de lutherska och kalvinska kyrkorna
skulle offentligen uttala sin öfverensstämmelse i
de väsentliga kristliga sanningarna och utöfva
ömsesidig fördragsamhet. 1630–34 reste han mest
omkring i Tyskland; 1634 öfvergick han till engelska
episkopalkyrkan, därifrån han med understöd af
Laud vände sig till Sverige. Där uppehöll han sig
1636–38, men hans försoningsarbete stötte på afgjordt
motstånd hos biskoparna, teologiska fakulteten och det
öfriga prästerskapet. D. hade blott Axel Oxenstiernas
politiska förhållande till England att tacka för, att
han ej med våld bortkördes. Äfven från Danmark måste
han, 1639, gå med oförrättadt ärende. Efter Lauds fall
öfvergick han 1643 till presbyterianerna och senare
till independenterna. 1661 nödgades han lämna England
för alltid. Han besökte vidare Polen, Siebenbürgen,
Holland och Schweiz. D:s besök i Sverige framkallade
en hel litteratur af bref, afhandlingar etc., hvilka
till stor del äro samlade i prästeståndets arkiv
(förvaradt i Riksarkivet). Materialets rikedom har
gjort, att D:s besök fått sig tillmätt för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>