stort rum i vår historia; det gick nästan spårlöst förbi. -- Det viktigaste bland hans tryckta verk torde vara Consultatio theologica super negotio pacis ecclesiæ (skrifvet i Sverige 1636; ofta tryckt). Viktigaste källan för D:s lif är K. J. Benzelius' dissertation "De J. Duræo" (Helmstedt, 1744). Jfr Norlin, "Svenska kyrkans historia efter reformationen" (I: ₂), och Holmquist, "Johannes Matthiæ" (1903). Hj. H-t. Duraeus. 1. Erik Sunesson D., dagboksförfattare, f. 1641 i Vinnerstads församling, Östergötlands län, d. 1717 i Kuddby, blef 1663 student i Uppsala, 1674 lektor i matematik i Linköping, 1675 filos. magister och 1681 prästvigd samt utnämndes till kyrkoherde i Landeryd 1686 och i Kuddby 1692. Fullmäktig i prästeståndet vid 1682 års riksdag, författade D. en ej oviktig Dagbok öfver nämnda riksmöte (utg. 1788 af J. H. Lidén i "Handlingar om riksdagen 1682"). 2. Samuel D., den föregåendes sonson, fysiker och matematiker, f. 1718 i Linköping, d. 1789 i Uppsala (?), blef adjunkt i filosofiska fakulteten i Uppsala 1749 och professor i fysik därstädes 1757. I sina yngre år var han ansedd som en framstående fysiker och valdes därför 1752 till ledamot af Vet. akad., men dukade småningom under för ett omåttligt begär efter starka drycker, hvarför han uteslöts ur nämnda akademi och 1787 nödgades taga afsked från sitt ämbete. Utom 35 akademiska afhandlingar, företrädesvis af fysikaliskt innehåll, samt 3 uppsatser i Vet. akad:s handl. utgaf D. den lilla skriften Om logarithmernes ursprung, bruk och uträknande (1751) äfvensom Utkast til föreläsningar öfver naturkunnigheten (1759), en lärobok, som länge begagnades vid universitetet. G. E. Dura mater (lat.), anat. Se Hjärnhinnor. Duramen (lat.), bot. Se Kärnved. Durán, Agustín, spansk litteraturforskare, f. 1789 i Madrid, d. där 1862, tog sin juridiska grad i Sevilla och utöfvade en kort tid advokatyrket, hvarefter han idkade omfattande litterära och historiska studier. D. blef 1834 sekreterare i "la dirección general de estudios", var 1836--40 bibliotekarie och blef 1854 överbibliotekarie vid Nationalbiblioteket i Madrid. Han förberedde den litterära revolution, som rensade undan den franska klassicismens inflytande och banade väg för den romantiska skola, hvars förnämsta representanter äro hertigen af Rivas, Espronceda, Hartzenbusch, Zorilla m. fl. Sina nya synpunkter framlade D. först i Discurso sobre el influjo que ha tenido la crítica moderna en la decadencia del teatro antiguo español etc. (1828), som ställde honom i första ledet af banbrytande forskare. För spridande af kännedom om den gamla spanska folkpoesien har D. stora förtjänster genom samlingarna Romancero de romances moriscos (1828), Romancero de romances doctrinales, amatorios, festivos, jocosos, satíricos y burlescos etc. (1830), Romancero y cancionero de coplas, romances cortos y glosas anteriores al siglo XVIII och Romancero de romances caballerescos é historicos (1832). Af öfriga arbeten må nämnas: La poesía popular, El drama novelesco y juicio de Lope de Vega, Los sainetes de Don Ramón de la Cruz (2 bd, 1843), Talia española (1834), en samling fornspanska komedier, och Leyenda de las tres taronjas del vergel de amor (1856), en samling på 15:e årh:s språk affattade sagor. D. blef 1839 ledamot af Spanska akad. och är intagen i denna akademis "Catálogo de autoridades de la lengua". Ad. H-n. Duran, Carolus, pseudonym för målaren Charles Durand (se denne). Durance [dyrã's], lat. Druentia, biflod till Rhône fr. v. Den rinner upp nära Montgenèvre (Cottiska alperna) i depart. Hautes-Alpes, på en höjd af 2,514 m. ö. h., genomflyter depart. Basses-Alpes, utgör gräns mellan depart. Bouches-du-Rhône och Vaucluse samt utmynnar i Rhône 4 km. nedanför Avignon. Längd 380 km., flodområde 13,400 kvkm. Till följd af sitt ringa djup, sin klippiga bädd och sitt strida lopp är D. hvarken segelbar eller flottbar. Dess viktigaste bifloder äro, t. h.: Buëch och Calavon l. Caulon; t. v.: Ubaye, Bléone och Verdon. D. förser icke mindre än fyra kanaler (Marseille-, Craponne-, Carpentras- och Alpineskanalerna) med vatten. Förr betraktad som ett af Provences plågoris, är floden nu genom därifrån ledda bevattningskanaler en källa till välsignelse, ännu mer förökad genom det kväfverika slam den afsätter. Durand [dyrã'], Guillaume (lat. Guilielmus Durandus), äfven kallad Duranti och Durantis, fransk rättslärd, f. 1237, d. 1296, sedan 1287 biskop i Mende, i Languedoc, intar ett framstående rum bland kanonisterna och författade bl. a. det berömda verket Speculum judiciale (1474 utgifvet under titeln Speculum juris), som förskaffade honom tillnamnet Speculator. Durand [dyrã'], Guillaume (lat. Guilielmus Durandus), fransk skolastiker, f. (årtalet ej kändt) i Saint-Pourçain (Auvergne), d. 1334, blef 1326 biskop i Meaux. Han var först anhängare af Tomas från Aquino, men blef sedermera dennes motståndare. I skolastiken representerar han öfvergången från realismen till nominalismen; han var i flera afseenden påverkad af Duns Scotus och en föregångare till Occam, men mer kritisk än positiv. För sin själfständiga hållning har han fått tillnamnet doctor resolutissimus. Hans hufvudarbete är en kommentar till Lombardus' sentenser (tr. i Paris 1508, 1515; många uppl.). Jfr Hauréau, "Histoire de la philosophie scolastique" (II, 2 uppl. 1880). Hj. H-t. Durand [dyrã'], Asher Brown, nordamerikansk målare, f. 1796, d. 1874, har målat utmärkta landskap och i Europa gjort sig känd genom sin vackra tafla I skogarna (Paris 1867). Af D:s hand finnas jämväl förträffliga kopparstick. Durand [djurä'nd]. 1. Sir Henry Marion D., angloindisk militär, f. 1812, kom 1830 som nyutnämnd subalternofficer till Calcutta, utmärkte sig 1839 i afganska kriget vid eröfringen af Ghazni, hvars förnämsta port han med största lifsfara sprängde, samt blef 1841 privatsekreterare åt generalguvernören lord Ellenborough. 1844--46 var han brittisk kommissarie i Tenasserim och tjänstgjorde sedan som brittisk agent hos åtskilliga indiska furstar. Som agent vid Holkars hof i Indore räddade D., enligt lord Cannings ord, de brittiska intressena i Central-Indien vid seapoysupprorets utbrott, till dess en undsättningshär hann anlända. 1859 blef han medlem af indiska rådet, var 1861--65 vice-konungens utrikessekreterare, blef 1867 generalmajor och 1870 vice-guvernör öfver Punjab, men afled