Waterboer. D:s kloka infödingpolitik ogillades emellertid i hemlandet af den radikale och opraktiske lord Glenelg, som i Melbournes whigministär skötte kolonialärendena. Glenelg tog af missriktad infödingvänlighet parti för de plundrande kafferstammarna, upphäfde D:s åtgärder och hemkallade den i kolonien allmänt afhållne guvernören (1837), hvilket i sin mån bidrog till den stora boerutvandringen. Under D:s guvernörstid anlades de första brittiska nybyggena i Natal, hvars förnämsta hamnstad Durban därför uppkallats efter honom. D., som 1837 utnämnts till generallöjtnant, blef 1847 högste befälhafvare öfver de brittiska trupperna i Canada. Först de sista årens forskningar ha gjort full rättvisa åt hans kloka, men af hemlandets regering ständigt motarbetade förvaltningsgrundsatser i Syd-Afrika. V. S-g. Durbar [eng. utt. dɘ'bā], af pers.-ind. derbar, audienssal, en indisk furstes eller härskares mottagningsrum; en indisk furstes högtidliga sammanträde med sina ministrar och rådgifvare (därför kallade durbaris) för dryftande af såväl rättsliga som ekonomiska frågor. Vid durbar mottager fursten hyllning af sina vasaller och underlydande vid sitt trontillträde, en prins' födelse o. s. v. Vicekonungen, guvernörerna och "lieutenant-governors" i Brittiska Indien hålla periodiskt en durbar, då en oerhörd prakt plägar utvecklas. En dylik af synnerligt storartadt slag hölls i Delhi, när drottning Viktoria utropades till kejsarinna af Indien 1 jan. 1877, liksom äfven af lord Curzon 1 jan. 1903, då Edvard VII proklamerades som kejsare. Durchlaucht (ty., egentl. "genomskinlighet", klarhet; motsvarande lat. Serenitas och Serenissimus), ers höghet, tysk tilltalstitel på furstar, högre än erlaucht (se d. o.). Kurfurstarna erhöllo först titeln durchlaucht (1375); när den på 1600-talet började förlänas äfven åt andra furstliga personer, tillade sig furstarna af äldre ätter titeln durchlauchtigst, medan nya riksfurstliga hus fingo inskränka sig till titeln durchlauchtig (eller durchlauchtig hochgeboren). Durchmarsch, ty., krigsv. Se Durkmarsch. Durchtåg, krigsv. Se Durkmarsch. Durdik, Josef, framstående tjechisk filosof och skriftställare, f. 1837 i Hořice (Horitz) i Böhmen, d. 1902 i Prag, blef 1880 ord. professor i filosofi vid Prags tjechiska universitet och 1892 medlem af Česká akademie. D. anses som grundläggaren af den moderna filosofiska prosan i det slaviska Böhmen och intager som tänkare en medlande ställning mellan den matematisk-naturvetenskapliga skolan och den spekulativa kriticismen, definierande filosofien såsom "en vetenskap, som på grundvalen af de senaste kunskapsresultaten söker konstruera en enhetlig världsåskådning". Hufvudsakligen sysslade han med estetiken och filosofiens historia. Hans stil utmärker sig för mönstergill klarhet och lyckliga nya ordbildningar. Hans litterära verksamhet, som begynte 1870 med en studie om lord Byrons poesi och betydelse, omfattar en mängd skrifter, hvaraf följande torde vara de viktigaste: Historisk skiss af den moderna filosofien (1870), Psykologien (1871; 4:e uppl. 1893), Om drömmen (1872), Allmän estetik (1875), Poetik (1881), Darwinismen och sedeläran (1883), Om metafysiken och den nyaste filosofiens historia (1887), Om naturalismen (1891), Grunddragen af den grekiska filosofiens historia (1892) samt studier om Komenský (Comenius), Kant, Leibniz. Herbart, Bolzano, Helmholtz m. fl. A-d J. Duréel, Petter. Se Durell, M. Durelius, Magnus. Se Durell, M. Durell, Magnus, ämbetsman, politiker, f. 3 maj 1617 i Norrköping, d. 26 sept. 1677 nära Jönköping, var son till borgmästaren Nils Månsson i Norrköping och kallade sig först Durelius. Efter vidsträckta resor i utlandet, hvarunder han studerade i Leiden 1637—39, anställdes han som lärare för Axel Oxenstiernas son Erik (sedermera rikskansler), hvilken han åtföljde på hans utrikes resor. 1646 blef Durelius diplomatisk agent i Helsingör, "för skeppsfartens och tullens skuld", såsom det hette i hans instruktion, och 1647 ministerresident vid danska hofvet, ehuru han fortfor att bo i Helsingör. 1648 adlades han med namnet Durell (ätten utgick med honom själf), och 1654 utnämndes han till landtdomare i Halland, men stannade kvar i Danmark till kort före fredsbrottet 1657. Han var grundligt förtrogen med förhållandena i Danmark, och de rapporter han sände till Karl X Gustaf (åtskilliga af dessa finnas intagna i Suhms "Samlinger til den danske historie" och i Beckers "Samlinger til Danmarks historie under kong Frederik III") stärkte i betydlig mån konungens hopp om en lycklig utgång af det tilltänkta företaget mot nämnda land. Efter fredssluten i Roskilde 1658 och Köpenhamn 1660 togos hans förmåga och sakkännedom i anspråk för ordnandet af de eröfrade provinsernas förhållanden och af Bornholmska vederlaget. 1666 blef D. vice president i Göta hofrätt och s. å. "kurator" för universitetet i Lund. 1669 blef han landshöfding öfver norra Skåne samt Blekinge, med säte i Kristianstad, hvilket han 1676, vid danskarnas inbrott, lämnade. — D. var en ovanligt duglig och redbar ämbetsman. Om hans grundlighet och politiska blick vittnar hans 1650 till drottning Kristina insända Relation om tillståndet i danska riket. Jfr J. L. Carlbom, "Magnus Durells negotiation i Köpenhamn 1655—57" (1901). — D:s tre halfbröder adlades 1654 med namnet Duréel. Den äldste af dessa, Petter D., f. 1628, d. 1681, var landtdomare i Blekinge (1658—66) och, efter halfbrodern, i Halland (1666—78). P. S. Duren, nord. myt., namnet på en dvärg. Se Dvärg. Duret [dyrǟ], Francisque Joseph, fransk bildhuggare, f. 1804 i Paris, d. där 1865, son af bildhuggaren François Joseph D. (f. 1732, d. 1816) och lärjunge af Bosio, vann 1823 Rom-priset och blef 1843 medlem af Franska institutet. Hans begåfning låg företrädesvis åt framställandet af täcka och graciösa figurer i brons. I synnerhet hans tidigare verk röja en lycklig förening af fint natursinne och ädel stil, t. ex. Merkurius uppfinner lyran (1831), Ung neapolitansk tarantelladansare (1833; Louvre, hans förnämsta arbete) och Den improviserande skördemannen (1839). Bland hans öfriga arbeten märkas den stora gafvelgruppen Frankrike beskyddar sina barn (Louvre), Kristus (Madeleinekyrkan), statyen Tragedien (i Théâtre français' förstuga), Richelieu m. fl. statyer för Versailles, Fontaine S:t-Michel i Paris (fullbordad 1860) samt åtskilliga porträttbyster (Chateaubriand, Halévy, Rachel m fl.). (G-g N.)