Du Rietz [dyriē], en från Frankrike (Artois) härstammande adlig släkt, som 1651 naturaliserades i Sverige och 1660 introducerades på riddarhuset med Grégoire François D. (se D. 1). En gren af ätten fick 1778 friherrlig värdighet (se D. 2), men utslocknade med stiftarens son 1799. <img l>

1. Grégoire François D., läkare, f. 1607, i Arras, d. 15 mars 1682 i Stockholm, blef med. doktor i Salamanca samt därefter med. professor, k. lifmedikus hos Ludvig XIII och conseiller de France. Genom kammarrådet Bengt Skytte inkallades han 1642 till Sverige och anställdes genast, på grund af rekommendationer från Adler Salvius och Hugo Grotius m. fl., som lifmedikus hos drottning Kristina. 1651 erhöll han afsked från denna syssla och utnämndes 1655 af Karl X Gustaf till k. arkiater. I förening med tre andra läkare — Below, Wattrang och Gripenflycht - inrättade han 1663 i Stockholm ett slags läkarförening, Collegium medicum l. medicorum, hvilken kort därefter erhöll kungliga privilegier. D. naturaliserades 1651 som svensk adelsman. Han var en lärd och mycket aktad man, med en starkt utpräglad känsla af sitt personliga värde. Efter honom hafva Du Rietz' (Dörjes) moderdroppar sitt namn. Se E. Edholm, "G. F. Du Rietz" (i "Tidskr. i militär helsovård", 19:e arg., 1894). 2. Anders Rudolf D., den föregåendes sonsons son, friherre, militär, f. 5 febr. 1722, d. 21 okt. 1792 på Hedensberg i Västmanland, bevistade såsom fänrik vid Lifgardet finska kriget 1741—42, såsom volontär vid preussiska hären det bömiska fälttåget 1745 och såsom major vid Södermanlands regemente 1757—60 det pommerska kriget, som han utan tillåtelse lämnade för riksdagen. D. kom på mössornas rådsförslag 1765, men förbigicks på grund af hofvets onåd, arbetade för förbund med England och Ryssland 1766 och skickades 1772 till Petersburg för att stilla ryssarnas farhågor med anledning af den militärkordong Ehrensvärd måst anordna vid gränsen mot den ryska pesten. 1762 blef han öfverste för Hälsinge regemente, 1770 generalmajor, 1772 landshöfding i Göteborgs och Bohus län, 1776 generallöjtnant och 1778 friherre. Under 1788 års krig med danskarna ådagalade han en sådan slapphet vid ordnandet af Göteborgs försvar, att han misstänktes för att vara i hemligt förstånd med fienden, hvilka misstankar dock troligen saknade grund. Konungens oförmodade ankomst till staden medförde emellertid räddning; men den allmänna oviljan mot D. var så stark, att han under uppresan till 1789 års riksdag på några ställen hotades till lifvet. D. tog liflig del i partistriderna vid frihetstidens riksdagar. L. W—m. Du Rietz' moderdroppar l. Dörjes moderdroppar, farm. Se Bäfvergäll. Durio zibethinus L., bot., ett till fam. Bombacaceæ hörande träd, allmänt odladt inom östra Indien och på närliggande stora öar. Dess hufvudstora, tättaggiga, om meloner påminnande frukter anses inom de nämnda länderna för en stor läckerhet; dock afskräcker deras vidriga, om rutten lök påminnande lukt ofta främlingen att försöka dem. Äfven fröna, stora som dufägg, ätas, rostade. G. A.* Durk. 1. Bygnk., den liggande timmerstocken emellan husknuten och fönstret eller dörren, eller mellan två fönster i timrade hus. — 2. (Holl.) Sjöv., betecknar dels visst förvaringsrum på fartyg, t. ex. krutdurk, projektildurk, dels golfvet i dylika rum äfvensom i boningsrum ombord: akterdurk, eldrumsdurk, salongsdurk o. s. v. 1. I. G. C. 2. R. N.* Durka (antagl. af ty. durchgehen, gå igenom), ridk., skena (om hästar). Framför allt kunna hård och orörlig handföring samt oriktig betsling framkalla durkning. Äfven brist på hållning hos hästen, svaghet i bakdelen, slapphet eller stelhet kunna hafva samma verkan, hvartill kommer skrämsel eller upphetsning i sällskap med andra hästar. Den känsliga hästen kan vid ridning föranledas att durka därför, att ryttarens hårda hand och ostadiga sits plåga honom. Hästens retlighet försvinner oftast i samma ögonblick, som orsaken undanröjts. Hjälplösare är man med hästar, som durka till följd af blodkongestion åt hufvudet. I de flesta fall skall man söka att genom omväxlande förhållning och eftergift i förening med samlande inverkan småningom förlägga tyngden mera bakåt och hejda hästens fart. Bettet skall hållas rörligt. Genom oupphörligt dragande i tyglarna och däraf följande ihållande tryck af bettet på lanerna förlora dessa sin känslighet, så att hästen domnar i munnen. Vid körning bör bromsinrättningen, då sådan finnes på vagnen, sättas i verksamhet, så snart man märker sig förlora herraväldet öfver hästarna. En mängd inrättningar och skarpa bett har uppfunnits för att hindra hästar att durka, men dylika s. k. skyddsapparater äro ingenting annat än tortyrinstrument utan praktiskt värde och ett fattigdomsbevis för den, som håller i tyglarna. B. C-m. Durkdrifven (af ty. durch, genom, alltigenom), fullständigt hemmastadd; "fullfjädrad". Durklopp (ty. durchlauf), diarré (se d. o.). Durkmarsch, Durchmarsch (ty. durchmarsch) l. Durktåg, Durchtåg (ty. durchzug), krigsv., genomtåg, kallades under de senast förflutna århundradena truppers tågmarsch genom eget eller vänskapligt land. Genom tågordningarna af 5 febr. 1689 och 20 april 1696 bestämdes, för att det eljest ojämna trycket af tågande truppers naturaförplägning och skjuts skulle jämnt fördelas, att en extra skatt eller "gärd" skulle från hela Sverige utgå under namn af durktågsgärd. Under Karl XII uttogos såväl skjuts och underhållsartiklar in natura (i den genomtågade trakten) som ock durktågsgärd (öfver hela landet), dock så, att skjuts och naturaunderhåll sedermera skulle betalas af durktågsgärden. Rikets ständer uppförde vid 1817—18 års riksdag till "durchmarschkostnader" 30,000 rdr b:ko, hvilket belopp sedan undan för undan minskades och 1901 uteslöts från riksstaten. Det utgick sedan 1845 såsom reservationsanslag och användes hufvudsakligen att bekosta truppers flyttning o. d. G. U. (C. O. N.) Durksblysa, sjöv. Se Blysa.