Durkslag (af ty. durch, igenom), tekn., gröfre blecksil. Durktåg, Durktågsgärd. Se Durkmarsch. Durlach [dōr-], stad i badensiska kretsen Karlsruhe, vid floden Pfinz och vid foten af det vinranksklädda Turmberg. 11,354 inv. (1900). Liflig industri. Före grundläggningen af Karlsruhe, som ligger 5 km. v. om D., var detta residens för markgrefvarna af Baden-Durlach. Durm [dōrm], Joseph, tysk arkitekt, f. 1837 i Karlsruhe, har utfört en mängd byggnader därstädes (synagogan, justitiepalatset, arfstorhertigliga palatset, privathus, villor) och dessutom kyrkor, skolor, universitet m. m. på andra platser. Han är äfven skriftställare i arkitektur och har sedan 1881 utgifvit en omfattande "Handbuch der architektur". G—g N. Durmitor (Dormitor), ett af flera nakna bergskedjor utan bestämd hufvudkam bestående kalkstensmassiv i norra Montenegro, med spår af forna glaciärer och skarpt utmejslade toppar, af hvilka Čirova Pečina (2,528 m.) är den högsta. Durnford [d^nfed], Anthony William, brittisk militär, f. 1830, d. 1879, kom 1871 som kapten till Syd-Afrika och tjänstgjorde sedan 1872 i Natal. Där blef han genom vänskap nära förbunden med biskop Colenso och förvärfvade liksom denne starkt personligt inflytande öfver basuto- och sulustammarna. 1873 blef D. illa sårad vid undertryckandet af ett upprorsförsök bland suluerna. Han ogillade på det högsta Kapregeringens politik mot Cetewayo, men samlade vid krigets utbrott 1879 genom sitt namn en stark hjälptrupp af basutos. Med denna blef han emellertid öfvermannad af suluerna i det olyckliga slaget vid Isandhlwana och stupade därvid efter det tappraste motstånd, 22 jan. s. å. Jfr E. Durnford, "A soldier's life and work in South Africa" (1882). V. S—g. Durnovaria. Se Dorchester 1. Durnovo. 1. Ivan Nikolajevitj D., rysk ämbetsman och politiker, f. 1834, d. 28 maj 1903 på en järnvägsresa i Preussen, tjänstgjorde en tid som artilleriofficer, blef sedan adelsmarskalk i sin hemtrakt, tjernigovska guvernementet, och 1871 guvernör i Jekaterinoslav. 1882 blef D. adjoint hos inrikesministern Tolstoj och var 1889—95 själf inrikesminister. Hans ämbetstid som inrikesminister utmärktes väsentligen af byråkratiska försök att förkväfva det uppspirande själfständiga kommunala lifvet i städerna och semstvoinstitutionerna. Vid sin afgång erhöll han den då betydelselösa honnörsposten som ministerkommitténs president. 2. Peter Nikolajevitj D., rysk ämbetsman och politiker, f. 1846, tjänstgjorde några år som marinlöjtnant, genomgick militärjuridiska högskolan och blef 1870 anställd vid krigsministeriets domstolsafdelning. D. blef adjoint hos prokuratorn vid Vladimirska guvernementsdomstolen 1892 och vid Moskva-guvernementet 1873 och prokurator vid Rubinska guvernementsdomstolen 1875. 1883 blef han vice-direktör för polisdepartementet och 1884 dess direktör. Senare användes han i en mängd kommittéer, utnämndes 1893 till senator och var nov. 1905 till maj 1906 inrikesminister i Wittes ministär, där han tillhörde dess byråkratiskt sinnade högra flygel. V. S—g. Duro (Peso duro), spanskt silfvermynt. Se Peso. Duroc [dyrå'k], Géraud Christophe Michel de (af familjen Michel du Roc), hertig af Friuli, fransk general, f. 1772 i Pont-à-Mousson, trädde vid revolutionens utbrott i krigstjänst, fann sig dock som adelsman föranlåten att emigrera, men vände snart åter samt deltog i fälttågen i Italien 1796 och i Egypten 1798 samt var Bonaparte behjälplig vid statskuppen 18—19 brumaire år VIII. 1803 utnämndes han till divisionsgeneral. D var Napoleon I:s förtrogne och användes af honom i många militära och diplomatiska värf, bl. a. i en beskickning till Stockholm 1801. 1808 upphöjdes han till hertig af Friuli. D. följde kejsaren under alla dennes fälttåg, ända till 22 maj 1813, då han, efter slaget vid Bautzen, vid Markersdorf träffades af en kula, som gjorde slut på hans lif. 1845 flyttades hans stoft till Invaliddomen i Paris. C. O. N. Durocatalaunum. Se Châlons-sur-Marne. Durocornovium. Se Cirencester. Durocortorum. Se Reims. Durostorum, fordom namn på staden Silistra. Durovernum, romarnas namn på Canterbury. Durra och Durrakorn, bot. Se Sorghum. Durr-i-duran, afgansk härskare. Se Duranidynastien. Dur-Šarrukin ("Sargons borg"). Se Assyrien, sp. 253 och 257. Durskala, mus., den diatoniska skala, hvari de halfva tonstegen hafva sin plats mellan 3:e och 4:e samt 7:e och 8:e tonerna, t. ex. c d e¯f g a h¯c. Jfr Dur och Skala. A. L. Durtonart, mus. Se Tonart. Durtreklang, mus. Se Treklang. Duru [dyrȳ], Alfred. Se Chivot. Durutte [dyry't], Joseph François, grefve, fransk general, f. 1767, d. 1827, deltog i alla Napoleons fälttåg och kämpade med förtviflad tapperhet i slaget vid Waterloo (1815), i hvilket han var chef för fjärde divisionen af Drouets armékår. Efter Napoleons fall lefde han i tillbakadragenhet. (L. W:son M.) <img l>

Duruy [dyruī], Victor, fransk historiker och statsman, f. 11 sept. 1811 i Paris, d. 25 nov. 1894 därstädes, genomgick 1830—33 École normale i Paris och var sedan till 1861 historielärare vid Collège Henri IV, där hans skickliga och liffulla verksamhet skaffade honom stort anseende. 1861 blef han undervisningsinspektör, maître de conférences vid École normale och 1862 generalinspektör öfver läroverken samt professor vid École polytechnique. Napoleon III, som han hjälpt med historiska forskningar rörande Cæsar, kallade honom 1863 till undervisningsminister. Som sådan vidtog D. många åtgärder för den allmänna bildningens och