i synnerhet elementar- och specialundervisningens främjande. De nu i Frankrike allmänna "conférences littéraires" tillkommo genom hans initiativ; lärostolar i filosofi återupprättades, och undervisning i samtidens historia påbjöds af honom vid elementarskolor; gymnastik och vapenöfning infördes i skolorna; flickskolorna organiserades, trots prästerskapets motstånd. Hans förslag till införande af kostnadsfri och obligatorisk folkundervisning blef däremot ej realiseradt, till följd af det lifliga motståndet från det klerikala partiets sida. 1869 måste D. dock afgå och utnämndes då till senator, men drog sig från politiken vid kejsardömets fall; ett försök (1876) att som bonapartist vinna säte i senaten misslyckades. Han egnade sig sedan helt åt historiskt författarskap. Bland alstren däraf märkes främst Histoire des romains (1843--44; ny ill. och omarb. uppl. i 7 vol., 1879--85), ett arbete af beståndande värde, och Histoire des grecs (3 vol., 1886--91). F. ö. må nämnas: Histoire romaine (1848), Histoire grecque (1851), Histoire de France (2 bd, 1854), État du monde romain vers le temps de la fondation de l'empire (1853), Histoire de la Grèce ancienne (1861) och Histoire des temps modernes (1863) samt en mängd läroböcker och populärhistoriska arbeten, som ännu användas. D. blef 1873 medlem af Institutet och valdes 1884 till Mignets efterträdare i Franska akademien. ^{E. A--t.} Dury [djō'ri], J. Se Duræus. D. u. s., förkortning för lat. datum ut supra, dag som ofvan. Dusak [du'ʃak], ung., kort kroksabel. Dusart [dȳ-], Christiaen Jansz., holländsk porträttmålare, f. 1618 i Antwerpen, d. efter 1681 i Amsterdam eller Haag. D:s taflor äro till ytterlighet sällsynta; på Vibyholm ses dock af hans hand ett i London 1656 måladt porträtt af frih. Krister Karlsson Bonde. Han är mindre känd såsom konstnär än såsom en af Rembrandts trognaste vänner, som in i det sista stod den store mästaren bi. ^{O. G--g.} Dusart [dȳ-], Cornelis, holländsk genremålare och raderare, f. 1660 i Haarlem, d. där 1704, var lärjunge och ofta imitatör af A. van Ostade, hvilken han mången gång kom så nära i efterbildning, att arbeten af D. ofta blifvit tillskrifna och fortfarande tillskrifvas hans lärare. Hans bästa taflor finnas i Amsterdam, Dresden och Petersburg. Att han äfven påverkades af Jan Steen, framgår af en tafla, Sällskap i uppsluppen sinnesstämning (i legationsrådet Rappes samling i Stockholm), där kompositionen (med variationer) är lånad från en af Steens målningar i Amsterdams riksmuseum. ^{O. G--g.} Dusch (fr. douche, it. doccia, egentl. vattenrör, af lat. ductus, ledning), baln., består däri, att en under större eller mindre tryck frampressad gröfre eller finare vattenstråle träffar kroppsytan, antingen uppifrån eller nedifrån eller från sidan. -- Man har oriktigt uppgifvit, att duscher ej finnas omnämnda förrän på 1400-talet och att således antikens folk, hvilka eljest drefvo badet till en sådan höjd af fulländning, icke kände till detta slags bad. Men om också ordet doccia icke förekommer i betydelsen dusch förrän i nämnda århundrade, så är det likväl alldeles säkert, att just det antika badet till en väsentlig del utgjordes af öfversköljningar från större eller mindre höjder. De gamle medicinske författarna omtala rätt ofta användning af vattenstrålen från rörmynningar för lokalbad. Först sedan bruket af kallt vatten som kurmedel blifvit mera metodiskt och man börjat på mångfaldigt sätt modifiera duschbadet till såväl temperatur som styrka och form, har denna badform blifvit hydroterapiens (vattenkurens) kraftigaste medel. Genom retningen af duschstrålens mekaniska tryck stegras i hög grad vattnets köld- eller värmeverkan på kroppens nerv- och kärlsystem, och ofta missbrukas därför de starka duscherna på ett farligt sätt. Duschbadet bör betraktas mera som ett kurmedel än som en hygienisk badform, då för dess rätta och gagneliga bruk kräfves större insikt i handhafvandet af detsamma, än den badande allmänheten besitter. Man har att omsorgsfullt iakttaga duschens värmegrad, styrka och form äfvensom tidslängden af dess inverkan. Det är dock angelägnare att noga moderera dess kraft och ihållighet än dess temperatur: ju kallare vatten, dess kraftigare och kortare dusch. En tempererad och svag regndusch åstadkommer bättre svalka än en kall och stark stråle. Efter ett kallt bad, om dusch skall anses nödvändig, tager man lämpligast en kraftig stråldusch, hvarigenom reaktionen kraftigt befordras, efter ett varmt bad däremot en måttlig regndusch. Till värmegraden kan duschen vara af konstant eller af stigande och sjunkande temperatur eller ock hastigt omväxlande varm och kall, s. k. skotsk dusch. Denna form af dusch, som mindre brukas i Sverige, användes vid en mängd neuralgiska lidanden som kraftig lokalbehandling. Till styrkan växlar duschen från endast en ymnig öfversköljning genom svag regndusch eller genom en sakta rinnande vattenstråle (fransmännens mycket begagnade "col de cygne") till den våldsammaste stråle af flera atmosfärers tryck, hvilken -- om den tillika är hårfin -- med lätthet genomtränger huden ("douche filiforme"). Måttlig fallhöjd för en god dusch är 6--10 m. Till riktningen kan duschen vara fast eller rörlig, vertikal eller horisontal, träffa kroppen i sned eller uppstigande riktning (regndusch, ryggdusch, cirkeldusch, refbensdusch och sittdusch). Till formen kan duschstrålen vara rund (från armtjock till trådfin), platt (skifdusch eller koncentrisk dusch), solid, ihålig eller delad, spritad, regndusch, hageldusch, t. o. m. stoftformig (pulveriserad) dusch, hvilket sistnämnda slag en tid var mycket i bruk för vissa medikamentösa bad. Vidare kan duschbadet vara allmänt för hela kroppen eller lokalt. Bland lokala duschformer äro vaginal-, perineal- och ögondusch allmänna. Till dusch af detta slag begagnas äfven ånga, ofta mättad med terpentin o. d., och komprimerad luft. Liksom hafsvågen åtnjuter högt anseende som den mäktigaste naturliga duschformen, kan också blåsten få betraktas som en icke mindre betydande allmän luftdusch. Duschbad som typ för folkbad i större skala hafva uppstått egentligen i Tyskland. Första begynnelsen voro väl de af borgmästaren G. Merkel i Göttingen införda skolbaden, hvartill han fick idén från duschbaden i kasernerna, där man med en dylik badform behandlade soldaterna truppvis. Här var endast fråga om att på billigaste vis rengöra huden, visst ej att tillse, att det samtidigt skänkte välbehag, härdade huden och stärkte kroppen. Man öfverspolade barnen med en ljum dusch och lät dem själfva tvätta sig under densamma. Dylika skolbad finnas i Weimar, Hannover, Kassel, Barmen, Bonn,