lyckades ganska väl med de lätta komedierna, mindre väl med allvarliga stycken. De mest kända bland D:s teaterstycken äro: Le tyran domestique (1805; "Den elake husbonden", uppf. 1811, öfv. af H. A. Kullberg), La jeunesse de Henri V (1806; "Henrik den femtes ungdomsår", uppf. 1810) och operatexten Joseph (1807, med musik af Méhul; "Josef i Egypten", 1856). Som en klassicitetens förkämpe skref han äfven broschyrer mot den nya konstriktning, som såg dagen under hans lifstid (bl. a. De la littérature romantique, 1833). Han utgaf dessutom Le misanthrope du Marais, historiette des temps modernes (1832). D:s Œuvres complètes utkommo 1822—25 i 9 bd. (S. S—n.) Duval [dyva'l], E. E. Amaury-D., fransk målare. Se Amaury-Duval. Duval [dyva'l], Edgard Raoul, fransk politiker, f. 1832, d. 1887, valde den juridiska banan och var under andra kejsardömets tid generaladvokat i Angers, Bordeaux och Rouen. Han tog afsked efter septemberrevolutionen 1870 och valdes 1871 af depart. Seine-inférieure till medlem af nationalförsamlingen, där han snart blef en af det bonapartistiska partiets ledare. Till sistnämnda parti räknades han äfven som medlem af deputeradekammaren, men under sina sista lefnadsår röstade han ofta med det republikanska partiet. E. W. Duval [dyva'l], Mathias Marie, fransk morfolog, son till J. Duval-Jouve, f. 1844 i Grasse (dep. Alpes-maritimes), blef efter medicinska studier i Strassburg 1887 professor i histologi vid medicinska fakulteten och föreståndare för antropologiska skolan i Paris. D. har utgifvit ett stort antal arbeten öfver särskildt de högre ryggradsdjurens embryologi. Mycket använd är hans praktiska Atlas d'embryologie (1888). L—e. Duval., vid växtnamn förkortning för J. Duval-Jouve. Duval-Jouve [dyvalʃo'v], Joseph, fransk botanist, f. 1810 i dep. Eure, d. 1883 i Montpellier, var undervisningsinspektör i Strassburg och skref bl. a. den värderade monografien Histoire naturelle des Equisetum de France (1864) samt Des comparaisons histotaxiques (1871). Duvall, svensk friherrlig ätt, som härstammar från Skottland, där den hette Mac Dougall, och inkom till Sverige omkr. 1594 med Albrekt Mac Dougall, hvilken 1626 blef fogde öfver Örbyhus och Tierp i Uppsala län och dog 1641. Dennes son, Jakob Mac Dougall, friherre Duvall, f. 1589, avancerade från simpel musketerare till general i svensk tjänst och blef dödsskjuten i slaget vid Gross-Glogau, 1634. Han fick af Gustaf II Adolf försäkran om friherretitel, men först 1674, fyrtio år efter hans död, upphöjdes han och hans ättegren i friherrligt stånd. Hans broder, Mauritz D., introducerades 1638 som svensk adelsman på riddarhuset. <img l>Gustaf Duvall.

1. Gustaf D., Jakob D:s son, friherre, ämbetsman, landtmarskalk, f. 1630 i Stralsund, d. 1692, sändes 1658 till England för att beklaga lord-protektorn Cromwells död och begära en engelsk flotta till Karl Gustafs hjälp, var därefter svensk resident i Danmark och utnämndes 1662 till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län. I sistnämnda egenskap satt han som ordförande i kommissionen öfver trolldomsväsendet i Dalarna. 1674 blef D. svensk friherre, och vid 1675 års riksdag var han landtmarskalk. 2. Axel D., den förres son, friherre, krigare, f. 1667, d. 1750, blef 1700 lifdrabant hos Karl XII och 1701 korpral vid Drabantkåren, deltog i flera strider, bl. a. vid Narva, Poltava och Bender, blef 1714 öfverste för Närkes och Värmlands regemente, 1721 chef för Östgöta tremänningsregemente och 1722 generalmajor. — Mot slutet af sin lefnad upptog D. till följd af arfsanspråk i Skottland ättens gamla namn, Mac Dougall. <img l>

3. Johan Didrik D., sonsons son till Gustaf D., friherre, militär, landtmarskalk, f. 5 okt. 1723, d. 12 mars 1801, började 1737 sin militära bana vid Lifregementet till häst, blef 1742 lifdrabant, 1747 regementskvartermästare, 1748 kapten, 1754 major i armén, tog 1759 afsked, fick 1762 öfverstes titel, utnämndes 1773 till generalmajor i armén och fick 1776 afsked med generallöjtnants n. h. o. v. Såsom måg till den bekante hattchefen i borgarståndet, Kjerman, gjorde sig D. tidigt bemärkt både såsom affärsman och hattpolitiker. Vid riksdagen 1771—72 förvaltade han kassan för de förenade hof- och hattpartierna och utnämndes 1778 till förste stallmästare hos hertiginnan Charlotte af Södermanland, som fick stort förtroende för D. och sedermera af honom påverkades till missnöje med Gustaf III:s styrelse. Såsom landtmarskalk vid riksdagen 1786 uppträdde D. moderat och skickligt som medlare mellan konungen och adeln. Sommaren 1788 afsändes han på en beskickning till Norge, till den danske kronprinsen och prins Karl af Hessen, för att skaffa Sverige förbund med Danmark under det stundande kriget med Ryssland; men afsikten förfelades, då Danmark icke ville bryta sin allians med nämnda makt. Vid riksdagen 1789 hörde D. till oppositionens ledare på riddarhuset. — Han prisas allmänt af sina samtida för duglighet, redbarhet och världsmannaegenskaper. Se L. Wahlström, "Sveriges förhållande till Danmark 1788—89" (1898) och "Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok" (II, 1903). L. W—m. Duval-le-Camus [dyva'l-lə-kamȳ]. 1. Pierre D., fransk målare, f. 1790 i Lisieux, d. 1854 i Saint-Cloud, lärjunge af David, var mycket produktiv och omtyckt. Bland hans arbeten märkas Dopet (1819), Återkomsten från staden, En pifferaro undervisar sin son (1845) samt en mängd porträtt. 2. Jules Alexandre D., den föregåendes son, historiemålare, f. 1814 i Paris, d. där 1878, var lärjunge af Drolling och P. Delaroche. Bland