hans taflor märkas Tobias och ängeln (1842) och Förposten vid Routiers (1859). Duvalrestauranger [dyva'l-], fr. établissements Duval (förut bouillons Duval), benämning på ett antal billighetsrestauranger, som öppnades i Paris omkr. 1860 af slaktaren P. L. Duval (f. 1811, d. 1870). I snygga och rymliga salar serveras där ganska god och närande varm frukost- och middagsmat à la carte till ganska måttliga pris. Matsedeln är tämligen begränsad och portionerna ej stora; serveringen skötes af kvinnor i dräkt något liknande barmhärtighetssystrarnas. Dessa restauranger besökas mycket af medelklassen och af resande. Duverdier [dyvärdiē], Antoine, sieur de Vauprivas, fransk skriftställare, f. 1544 i Montbrison (dep. Loire), d. 1600 i Duerne (nära Lyon) såsom "conseiller du roi" (kungligt råd) och kammarherre. Man eger af honom bl. a. en ännu användbar förteckning öfver Frankrikes äldre litteratur: Bibliothèque d'Antoine Duverdier, contenant le catalogue de tous les auteurs qui ont écrit ou traduit en français (1586). <img l>

Duvergier de Hauranne [dyvärʃiē də åra'n], Jean, fransk teolog, f. 1581 i Bayonne, d. 1643 i Paris, studerade i Louvain samt gjorde bekantskap med Cornelis Jansen; bägge forskade 1611—16 tillsammans i Augustinus. Sedermera blef D. utnämnd till abbot i klostret Saint-Cyran, under hvars namn han mest är känd, men begaf sig efter någon tid till Paris, där han, i förening med den ryktbara abbedissan Angélique Arnauld, i grund reformerade det bekanta klostret Port-Royal (1636). Snart samlade sig omkring Saint-Cyran en mängd framstående personligheter, hvilkas andlige rådgifvare han blef. Emellertid ådrog han sig, genom sin inblandning i striden mellan katolskt episkopat och tiggarordnar i England, jesuiternas hat; och slutligen började Richelieu misstänka honom. 1638 blef han inspärrad i Vincennes, hvarifrån han ej frigafs förrän efter nämnde ministers död (1642), kroppsligt bruten. Jämväl under fängelsetiden utöfvade han stort inflytande på sina anhängare, och efter sitt frigifvande bekämpade han såsom jansenist jesuiterna lifligare än någonsin förut. Jfr Reuchlin, "Geschichte von Port-Royal" (1839—44). Se vidare Jansenismen. Duvergier de Hauranne [dyvärʃiē də åra'n], Prosper, fransk författare och politiker, f. 3 aug. 1798 i Rouen, d. på slottet Heny (nära Sancergues, dep. Cher) 19 maj 1881, dref politiska studier och var Guizots och Rossis medarbetare i "Globe" (1824) och sedermera i "Revue française". Han blef inom kort en af de mest inflytelserike ledarna för det doktrinära partiet och 1831 deputerad. D. tillhörde först de ministerielle, men slöt sig 1837 till vänstern, antagligen af rent personliga skäl, och var en af kabinettet Molés ifrigaste motståndare, liksom han också med skärpa bekämpade Guizots kabinett. Hans smidighet och sinne för intriger satte honom i stånd att spela en betydande roll under julimonarkiens sista år. Han organiserade reformbanketterna och bidrog sålunda, mot sin vilja, till Ludvig Filips fall, hvarför han i 1848 års nationalförsamling slöt sig till den orleanistiska fraktionen. Hans opposition mot Louis Napoléon föranledde hans häktning (1851) och en kortvarig landsförvisning. Han egnade sig sedan åt skriftställarskap, blef 1870 medlem af Franska akad. och skref bl. a. Histoire du gouvernement parlementaire en France de 1814 à 1848 (10 vol., 1857—73). — Hans son Louis Prosper Ernest D., f. 7 mars 1843 i Paris, d. 12 aug. 1877 i Trouville, var känd som utmärkt reseskildrare (Huit mois en Amérique, 2 bd, 1866) och oppositionell politiker. Han deltog med heder i kriget 1870—71, blef deputerad 1871 och slöt sig till vänstra centern, bland hvars främste talare och största förmågor han räknades. E. A—t. Duverney [dyvärnä], Joseph Guichard, fransk anatom, f. 1648, d. 1730, var sedan 1679 professor i anatomi vid "Jardin du roi". Bland hans många afhandlingar må särskildt påpekas de, som angå hörselorganen. D. var den förste upptäckaren af de sedermera s. k. Bartholinska körtlarna (se d. o.). Duvernois [dyvärnωa'], Clément, fransk journalist och statsman, f. 1836 i Paris, d. där 1879, uppfostrades i Alger och började där sin publicistiska bana. Han blef 1858 redaktör för tidningen "Algérie nouvelle", men 1859 dömdes han till fängelse för pressförbrytelse, och tidningen indrogs. D. flyttade sedermera till Paris, där han 1864 blef redaktör för "Courrier de Paris", hvilken tidning hade till syfte att verka för en konstitutionell opposition mot kejsardömet. Han företog 1865 en resa till Mexico. 1868 öfvertog han redaktionen af "Époque", och 1869 uppsatte han "Peuple" (sedermera kallad "Peuple français"), i hvilka båda tidningar han försvarade kejsardömet. Sistnämnda år blef han deputerad för depart. Hautes-Alpes. Efter de första motgångarna i kriget med Tyskland föreslog D. 9 aug. 1870 i lagstiftande kåren en dagordning, genom hvilken ministären Ollivier störtades, och följande dag blef han handelsminister i Palikaos kabinett och verkade som sådan med nit och framgång för att förse Paris med lifsmedel. Vid statshvälfningen 4 sept. 1870 flydde han till England, men återkom 1871 till Paris. 1872 blef han redaktör för Rouhers organ, "Ordre". Kort därefter invecklades han i ett mindre hederligt bankföretag (Banque territoriale d'Espagne), hvars bankrutt kostade honom två års fängelse. Sedan han återvunnit sin frihet, uppsatte han 1876 godtköpstidningen "Salut", i hvilken han arbetade för prins Louis Napoléons tronkandidatur, och 1877 blef han hufvudredaktör för den bonapartistiska tidningen "Pouvoir". D. utgaf åtskilliga politiska broschyrer. E. W. Duvernoy [dyvärnωa'], George Louis, fransk naturforskare, läkare, f. 1777 i Montbéliard, d. 1855 i Paris, hade stor andel i förarbetena till Cuviers berömda föreläsningar i jämförande anatomi, blef 1827 professor i zoologi och jämförande anatomi i Strassburg och 1832 Cuviers efterträdare som professor vid Collège de France i Paris. 1850 utsågs han till chef vid museet för jämförande anatomi. D:s viktigaste arbeten äro