Leçons sur l'histoire naturelle des corps organisés (1839—42) och den nya upplagan af Cuviers "Leçons d'anatomie comparée" (1835—45), hvars fem sista band han bearbetade. Duvernoy [dyvärnoωa'], Victor Alphonse, fransk musiker, f. 1842 i Paris, professor i pianospel vid konservatoriet därst., började 1869 gifva årsserier af kammarmusikaftnar med H. Léonard som förste violinist, erhöll 1880 staden Paris' pris för körverket La tempête och har sedermera uppträdt som operakompositör, med Sardanapale (1882) och Hellé (1896) samt baletten Bacchus (1902) m. m. E. F—t. Duvert [dyvär], Félix Auguste, fransk vådevillförfattare, f. 1795, d. 1876, var först militär, sedan civil ämbetsman. Af hans dramatiska alster, tillsammans mer än 150 stycken och ofta skrifna under samarbete med Saintine, Dumersan, Varin och framför allt Lauzanne, hafva omkr. 20 blifvit öfversatta till svenska och uppförda på svenska teatrar. Hans första stycke, som uppfördes på Gymnaseteatern 1823, var Le frère de lait. (S. S—n.) Duveyrier [dyväriē]. 1. Anne Honoré Joseph D., fransk dramatisk författare, f. 1787, d. 1865, var advokat, men lämnade 1814 statstjänsten för att helt och hållet egna sig åt skriftställarverksamhet. Under pseudonymen Mélesville skref han, ensam eller i förening med Scribe, Brazier, Carmouche, Bayard, sin yngre broder Charles m. fl., inemot 300 teaterstycken, mest i Scribes stil: dramer, melodramer, komedier, vådeviller och operalibretter, af hvilka flera uppfördes med stort bifall. Bland de af honom ensam författade styckena må nämnas: L'oncle rival (1811; "Farbrodren rival", uppf. 1844), La veille des noces (1817; "Dagen före brölloppet", uppf. 1822), Zampa, ou la fiancée de marbre (1831; "Zampa, eller marmorbruden", uppf. 1838, med musik af Hérold), La maison du rempart ou une journée de la Fronde (1833;, "Frondörerna, eller En dag under partistriderna i Paris 1649", uppf. 1835, med musik af A. F. Lindblad), La fille de Figaro (1843; "Figaros dotter", uppf. 1847), Le trompette de M. le prince (1846; "Prinsens trumpetare", uppf. 1861, musik af Bazin) och Une fièvre brûlante (1847; "Kärleksfebern", uppf. s. å.). Tillsammans med Scribe författade han bl. a. Les frères invisibles (1819; "De osynlige bröderna", uppf. 1828), Valérie (1823; "Valerie", 1824), La demoiselle à marier ou la Première entrevue (1826; "Första mötet", uppf. 1827; "Friarens besök", uppf. 1859), La seconde année ou À qui la faute? (1830; "Två års giftermål, eller Hvems är felet?", uppf. 1836) och Le chalet (1834; "Alphyddan", uppf. 1837, med musik af Adam). 2. Charles D., den förres broder, fransk författare, f. 1803, d. 1866, utvecklade en mångsidig verksamhet som journalist och författade därjämte stycken för teatern, dels ensam: Faute de s'entendre (1838; "Förstå hvarandra!", uppf. 1849), dels i förening med Scribe: Oscar (1842; "En otrogen man", 1843) och Les vêpres siciliennes (1855), dels i förening med sin broder: Michel Perrin ou l'espion sans le savoir (1834; "Michel Perrin, eller polisspionen utan att veta det", uppf. 1838), Clifford le voleur (1835; "Paul Clifford", uppf. 1837) och La meunière de Marly (1840; "Qvarnen vid Marly, eller Den vackra arrendatorskan", uppf. 1844) m. fl. Mest är D. känd såsom anhängare af saint-simonismen. För att bidraga till denna läras utbredning utgaf han flera skrifter. Äfven hans socialpolitiska skrift L'avenir et les Bonaparte (1864) väckte mycket uppseende. (S. S—n.) 3. Henri D., den förres son, fransk upptäcktsresande, f. 1840, d. 1892, genomreste 1859—60 norra Afrika och gjorde därunder forskningar, hvilka äro af stor vikt för kännedomen om de länder, som begränsa Algeriet, Tunisien och Tripolis. Hans förnämsta arbete bär titeln Exploration du Sahara (I. "Les touaregs du Nord", 1864). 1878—80 redigerade han, jämte G. Maunoir, "Année géographique". Dux, lat. (af ducere, föra, leda), ledare. 1. I det forna Rom användes detta ord om öfverbefälhafvaren i krig (i plur., duces, äfven om underbefälhafvarna) samt betecknade efter ämbetsmannaväsendets reglering (under Diocletianus och Konstantin) militärbefälhafvaren i en provins och blef sedan en bestämd högsta adelstitel (motsvarande hertig, fr. duc, it. duca, eng. duke). I Sverige återgafs titeln jarl med dux. — I Danmark och Norge nyttjas ordet dux i betydelsen af skolyngling, som sitter främst (i en klass), primus. 2. Mus., kallas i en fuga det ursprungliga temat eller subjektet, sådant det föredrages af begynnelsestämman. Jfr Comes. Dux, tjech. Duchcov, distriktshuvudstad i nordvästra Böhmen, nära Erzgebirge. 12,000 inv. (1900), mest tyskar. Brunkolsgrufvor. I staden finnes ett den grefliga familjen Waldstein tillhörigt slott, hvilket mycket besökes för sin stora och väl underhållna park, sitt bibliotek (24,000 bd), sitt tafvelgalleri och sin vapensamling. Duxrasen, husdjurssk., tillhör den österrikiska alpboskapen och förekommer i Tyrolen mellan Innsbruck och Schwaz. I Dux-(Tux-)dalen, hvaraf rasen fått sitt namn, har den hållits fri från korsning med andra boskapsslag. Färgen är öfvervägande svartbrun till svagt svart med ljusbrun ål efter ryggen. Gödförmågan hos rasen är utmärkt, mjölkafkastningen mycket måttlig. H. F. Duyckinck [da͡ikink], Evert Augustus, nordamerikansk litteraturhistoriker och biograf, f. 1816 i New York, d. därstädes 1878, utgaf 1847—53 den kritiska veckoskriften "The literary world" i samarbete med sin broder George Long D. (f. 1823, d. 1863), hvilken medverkade äfven i D:s mest betydande arbete, Cyclopdæia of american literature (2 illustr. band, 1856; 4:e uppl. 1888). Duyse [dö'jse], Prudens van, flamländsk skald och lärd, f. 1804, d. 1859 som stadsarkivarie i Gent, bidrog i hög grad till utvecklingen af en nationellt flamländsk vitterhet. Af hans diktsamlingar må nämnas: Vaderlandsche poezij (1840), Natalia (1842), Het klaverblad (1848) och De Nazomer (1859) samt den episka dikten Jakob van Artevelde (1858). Se bibliografi af Potter (1861) och biografi af Micheels (1893). D. V., förkortning för lat. Deo volente, "om Gud vill". D-wagen (ty., förkortning af durchgangswagen, "genomgångsvagn"), järnv., vagn försedd med genomgång i vagnens längdriktning. E. Hjr. Dvala. 1. Fysiol., tillstånd af nedsatt retbarhet.