den förnämste representanten för bömisk folkton; dennas saftiga melodik, nyckfulla rytmer och intagande fioriturer förläna hans musik dess egenart. Mindre genialisk än Schubert och ej fri från reminiscenser, liknar han dock något denne mästare i sin sprudlande friska och folkliga fantasi samt det improvisatoriskt fängslande, som försonar med de stundom något monotona längderna och bristen på klassisk afrundning i större musikformer. Till hans förnämsta verk hör balladen The spectre's bride ("Spökbruden") för soli, kör och orkester, skrifven för musikfesten i Birmingham 1885 (i Stockholm 1892) och trots en viss tyngd präglad af utomordentlig romantik och glänsande instrumentation. Äfven hans Stabat mater (1883; i Stockholm 1900) är berömdt, mindre däremot oratoriet S:ta Ludmila (1886). Intressanta äro hans symfonier (den fjärde och sista öfver amerikanska motiv), slaviska rapsodier, uvertyrer (Mein heim, Husitzka, In der natur m. fl.), kammarmusik (däribland 8 stråkkvartetter, 1 sextett, 3 kvintetter, trior), som spelats mycket i Sverige, sånger (äfven körvisor) och pianostycken. D. har äfven skrifvit de tjechiska operorna Wanda (1876), Šelma sedlák (på tyska "Der bauer ein schelm"), Twěrd palice ("Der dickschädel"), Jakobin, Rusalka m. fl. och slutligen Armida (1904). A. L. (E. F—t.) Dvornik, ry. (af dvor, port), portvakt, dörrvakt, gårdskarl, husuppsyningsman. De ryske dvornikerna måste gå polisen till handa med tillsyn öfver, att inga personer utan pass vistas i huset, och med rapport angående misstänkta individer bland de där boende. Dvorniken tillbringar hela dygnet vid porten. Dvur Králové, det tjechiska namnet på Königinhof. Dvärg nyttjas i dagligt tal om sådana organismer, hvilkas höjd betydligt understiger artens naturliga medelhöjd. Såsom anatomisk-fysiologisk term betecknar detta ord sådana varelser, hos hvilka litenheten visar sig däri, att volymen af alla organismens delar (Geoffroy Saint-Hilaire), således icke endast höjden, är under medium. Af människor, som tillhöra den kaukasiska rasen, räknar man dock inga andra för dvärgar än dem, som hafva mindre höjd än 125 cm. Såsom exempel på iakttagna dvärgar må anföras Hilany Agybe från Sinai, som hade en längd af 38 cm., polacken Józef Borwilaski 76 cm., fransmannen Nicolas Ferry, kallad "Bébé", 89 cm., och engelsmannen Jeffery Hudson, 103 cm. De dvärgar, som icke lidit sjukliga förändringar, hafva en välbildad och proportionerlig kropp, men hufvudet är relativt stort, stundom så stort, att hela figuren däraf vanställes. Ibland händer äfven, att kroppen är vanskaplig af sjukdom (rakitis), rygg och lemmar krokiga, de senare onaturligt tjocka eller spensliga. Om hjärnan (hufvudet) är liten, felslår intelligensen; eljest är denna af vanligt mått. Dvärgar äro lifliga och rörliga, men tröttna lätt. Den ofta hos dem iakttagna vresigheten och elakheten torde i de flesta fall varit en följd af de begabberier, för hvilka de ständigt utsatts, helst då de, såsom tidtals varit modernt, underhållits till furstars och förnämas nöje (hofdvärgar, se Hofnarr). Bébé dog vid 22 års ålder, och de fleste dvärgar tyckas hafva dött tidigt; men Hilany Agybe, Borwilaski och Hudson blefvo gamla, den sistnämnde 63 år. Om orsaken till dvärgbildningen känner man ingenting. Man har förmodat, att dvärgväxten skulle stå i sammanhang med ett bortfall af sköldkörtelns sekretion. Dvärgar födas ofta jämte syskon af vanlig storlek samt af fullt utbildade föräldrar. Enligt hvad de flesta iakttagelser utvisa grundlägges dvärgväxten redan under fosterlifvet. Bébé, som likväl kom för tidigt till världen, var vid sin födelse omkr. 20 cm. och vägde icke fullt 0,43 kg. I etnografisk mening betraktar man som dvärgfolk hvarje ras, hvars manliga individer i höjd ej nå öfver 145 cm. I äldre tider talade man (Homeros) om pygméernas folk, som bodde vid världshafvet och hvarje vår hade att kämpa med de där på stranden landstigande tranorna. Af senare författare (Herodotos och Aristoteles) förlades deras vistelseort än till det solstekta Etiopien (Abessinien), än till det isiga Tule. Dessa berättares skildringar af tumshöga människor får man visserligen betrakta som öfverdrifter, men i allmänhet tyckas de folk, som bo kring den norra polarbassängen, vara småväxta (lapparna äro t. ex. vid pass 1,5 m. höga), och däruti finnes möjligen en antydan till grunden för sagan om Tules pygméer. Denna allmänna litenhet hos polarfolken — liksom vissa i polartrakterna förekommande växters litenhet — låg det nära till hands att härleda från klimatets hårdhet, från mörkret och från torftig näring, helst som litenheten visar sig förenad med en särdeles svag och spenslig kroppsbildning i öfrigt och en egendomlig vissenhet, som utmärker i svält och mörker uppfödda individer af alla folkraser. Att det likväl är rasegenheten, som utgör den rätta förklaringsgrunden, antydes dock af åtskilliga i Afrika gjorde upptäckter. Därstädes ha Harris i Abessinien (Herodotos' dvärgland), Du Chaillu i Asjango, vid västkusten, De Brazza nära därintill, vid Ogove, och Schweinfurth s. om egyptiska Sudan, i Monbuttu-landet, funnit folkstammar, som enligt beskrifning äro hvarandra mycket lika samt utmärka sig genom egendomliga ansiktsdrag och habitus och hvilkas medlemmar hafva en kroppshöjd i allmänhet mindre än 1,5 m. (se Acka). Då nu enligt åtskilliga berättelser dylika folk förekomma på hela sträckan från öst- till västkusten, tvärs öfver den ekvatoriala delen af Afrika, torde man kunna sluta till, att de omtalade och de sedda utgöra spridda rester af en småväxt folkstam. Enär dessutom en sådan länge känd folkstam, buschmännen (se d. o.), finnes samlad eller spridd öfver södra Afrikas högslätter och då detta folk företer en omisskännelig kroppslig likhet med det i mellersta Afrika funna småfolket, har man (Mantegazza) ansett dem alla tillhöra en och samma stam. Liknande dvärgraser har man träffat äfven i öfriga världsdelar, i Asien bl. a. de småväxta negritierna. De Quatrefages betraktar södra Asien som dessas urhem och menar, att de ursprungligen därifrån spridt sig till Melanesien och Afrika. Denna negritotyp, på olika sätt förändrad, är ännu representerad af de s. k. minkopi på Andamanerna, aeta l. ita på Filippinerna, karon på Nya Guinea och af flera dvärgstammar på Malakkahalfön. Dit torde ock, ehuru de blifvit mycket förändrade genom blandning med storvuxna raser, kunna hänföras vedderna på Ceylon, kurumba i Nilgiribergen samt åtskilliga dravidastammar. Kinesiska urkunder tala om nigritier i Schan-tung, hvilka därifrån utbredt sig till Japan, hvarest tidigt omtalas kohito eller dvärgar, de nuv. ainoernas förelöpare eller