kanhända i någon mån förfäder. Cl. Markham anför Acuña (1639), von Spix (1820), Castelnau (1847) och Penha (1853) som hemulsmän för den meningen, att guayazi och kauana äro dvärgraser i några trakter af Amasonflodens bäcken, de senare med en medelhöjd af 107 cm. Äfven i grafvar i olika delar af Syd-Amerika har man gjort fynd af ben, som tillhört en dvärgras, och 1631 fann en engelsk kapten Foxe på en ö i arktiska Nord-Amerika en grafplats, där af alla liken det längsta icke var öfver 122 cm. Likaså har man i olika delar af Europa, bl. a. i Schweiz, på flera ställen i Frankrike (från den neolitiska perioden), i Tyskland vid Rhen (vid Worms och Egisheim) och i Schlesien anträffat graffält (det sistnämnda sträckande sig in i brons-, romerska och slaviska perioden), som, jämte rester af storvuxna människor, innehålla ben (ända till 9 proc.) äfven af en dvärgras. De italienske antropologerna Sergi, Mantia och Pullé hafva funnit en ännu lefvande dvärgras på Sicilien. Adam af Bremen vet berätta om en dvärgras i nuv. Nederländerna, och en biskop på Orkney-öarna (på 1400-talet) talar om ett dylikt folk på dessa öar i 9:e årh. Med stöd af dessa graffynd och förekomsten i olika världsdelar af ännu lefvande dvärgfolk på låg utvecklingsgrad hafva flera antropologer, bl. a. J. Kollmann i Basel, velat uppställa den satsen, att dvärgraserna äro de ursprungliga, ur hvilka genom mutation de högvuxna raserna utvecklat sig, en sats, som ej heller Virchow ansåg osannolik. G. v. D*

Dvärgar af afrikanska Acka-stammen, jämförda med bakomstående engelska officerare samt Sudannegrer och sansibarer.

Litt.: Quatrefages, "Les pygmées" (1887), Panckow, "Ueber zwergvölker in Afrika und Südasien" (i "Zeitschr. d. ges. f. erdkunde", 1892), Stuhlmann, "Mit Emin Pascha ins herz von Afrika" (1894), arbeten af Du Chaillu, Schweinfurth, Stanley, Junker, A. B. Lloyd m. fl. Afrikaresande samt uppsatser af Kollmann o. a. i "Globus" (1902). I nordiska mytologien äro dvärgar benämning på de väsenden, som antogos representera de i jordens inre hemlighetsfullt och stilla verkande naturkrafterna. Enligt Snorres Edda fingo dvärgarna sin första tillvaro såsom maskar i urjätten Ymers kött, men erhöllo sedan af gudarna förstånd och människoliknande skepnad. Man tänkte sig dem små, fula, mörka och dagskygga, boende i jorden och i stenar. De ansågos kunna göra sig osynliga genom en hatt eller mantel (se Dvärghatt). Deras välde öfver naturens förborgade krafter yttrar sig särskildt i en öfverlägsen konstfärdighet, hvilken sätter dem i stånd att icke allenast förse människorna med allehanda dyrbara vapen och verktyg, utan äfven att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungner och guldringen Draupner, åt Tor hammaren Mjolner, åt Frej skeppet Skidbladner, åt Sif hennes guldhår. I de mytiska urkunderna uppräknas många namn på dvärgar. På ett ställe nämnas tre olika flockar, hvilkas anförare äro Modsogner, Duren och Dvalen. Några dvärgar hafva, enligt hvad deras namn antyda, en kosmogonisk betydelse, såsom Ny och Nede samt Nordre, Östre, Södre och Västre, hvilka uppbära himlahvalfvets fyra hörn. Dvärgarna tyckas vara identiska med svart-alferna (se Alfer), och i en senare tids folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, nissar, bergtroll och dylika väsenden. Äfven nyare folksägner hafva åtskilligt att berätta om dvärgar och deras sammanträffanden med människor. — En tillfredsställande etymologi af ordet dvärg är ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna