på 6 timmar) och intogos liksom hela ställningen efter en för danskarna blodig och ärofull strid, som medförde en förlust för dem af 4,800 man (däraf 3,400 fångar), omkr. hälften af den styrka, som var i elden. Tyskarnas förlust var endast 1,200 man. 1865 och följande år uppförde preussarna här en rad större befästningsverk, som omfattade både D. och Sönderborg, men 1885 nedrefvos de igen. Ett tyskt segerminnesmärke är rest på Dybbölhöjden. ^{E. Ebg.} Dybdahl, Jens Andreas, dansk hortikultör, f. 1832 i Selde vid Viborg, d. 1879 i Köpenhamn, sedan 1864 docent vid veterinär- og landbohöjskolen i Köpenhamn, var en framstående författare inom trädgårdslitteraturen. Hans förnämsta verk äro Kjökkenhaveplanterne (1877) och Jordbær og vore vigtigste frugtbusk-arter (1879). ^{C. G. D.} Dybeck, gammal herrgård i Ö. Vemmenhögs socken, Malmöhus län, nära Östersjön och vid Dybecksån, aflopp för Näsbyholmssjön. Själfva gården, som förr varit befäst och omgifven af grafvar, är bebyggd med tvenne grupper af hus från olika tider och i olika stilar, det hela utgörande den egendomligaste arkitektoniska blandning, som förekommer vid någon skånsk herrgård. Godset, som utgör Sveriges sydligaste säteri, omtalas redan på 1300-talet. Det delades 1684 mellan bröderna Jörgen och Kristian Bille, och sedan dess hade det skilda egare, som nyttjade hvar sin del af mangårds- och uthusbyggnaderna. Efter G. F. Gyllenkrook och G. Ehrensparre, hvilka i slutet af 1700-talet samtidigt voro gårdens egare, kallades den ena delen Krokeparten, den andra Sparreparten. Den förra, omfattande Dybecks-, Bings- och Hörtemöllagårdarna i Ö. Vemmenhögs och Skifarps socknar, var 1905 tax. till 543,700 kr. för jordbr.-fastighet och 21,000 kr. för bränneri (brännvinstillverkningen 1904--05 var 363,084 l. råbrännvin) och tillhörde A. B. Wallis' stärbhus. Den senare delen har styckats i ett större antal lotter, af hvilka en, Tofthögs gård, tax. till 236,500 kr., tillhör Jordberga sockerfabriks aktieb. och en, Hörtegården, är tax. till 108,500 kr. <img l>

Dybeck, Rikard, fornforskare, f. 1 sept. 1811 i Odensvi församling i Västmanland, d. 28 juli 1877 i Södertälje, blef 1831 student i Uppsala, aflade där hofrättsexamen och hade sedermera flera gånger förordnanden såsom domare. Snart egnade han sig likväl uteslutande åt studiet och bevarandet af fäderneslandets gamla minnen. Omkr. 1830, på en tid då ännu endast få insågo rätta betydelsen däraf, började D. under resor i olika landskap afteckna fornlämningar, särskildt runstenar, uppsamla folkmelodier, anteckna gamla sägner, sagor och ordspråk samt studera allmogens seder och lif. D. var en mera poetiskt än vetenskapligt anlagd natur, och äfven hans samlingsarbeten motsvara icke alltid vetenskapens kraf, men förblifva icke desto mindre af stor vikt. De viktigaste bland D:s arbeten äro tidskriften Runa. En skrift för fäderneslandets fornvänner (1842--50, 1865--76), Svenska vallvisor och hornlåtar (1846), Svenska minnesmärken (1851), Svenska fornsaker (1853--55), Svenska folkmelodier (1853--56), Svenska runurkunder (1855--59), Sverikes runurkunder (1860--76), Mälarens öar (1861) samt reseberättelser och anteckningar i Vitt. hist. och ant. akad:s arkiv. I denna litterära verksamhet erhöll han ganska frikostiga understöd af allmänna medel. D. var äfven en lycklig utöfvare af musikens konst. I Stockholm anordnade han flera gånger aftonunderhållningar för nordisk folkmusik. D. diktade till en i Västmanland upptecknad melodi nationalsången Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. ^B--e. Düben, stad i preussiska reg.-omr. Merseburg (prov. Sachsen), vid floden Mulde. 3,072 inv. (1900). Gustaf II Adolf och kurfursten Johan Georg af Sachsen slöto där 4 sept. 1631 ett förbund mot kejsaren och ligan. Düben, von, adliga ätter, härstammande från en Mikael D., antagl. f. omkr. 1530, som 1596 var musiker och rådman i Lützen. Hans efterkommande stiftade i Sverige fyra olika ätter von D., af hvilka den ena adlades 1698 och blef friherrlig 1718 samt utdog på svärdssidan 1892, den andra adlades 1707 och utgick på svärdssidan 1784, den tredje adlades likaledes 1707 samt blef friherrlig 1719 och den fjärde adlades 1707 samt blef friherrlig 1719, greflig 1731 och utgick 1876. 1. Anders D., Mikael D:s sonson, tonsättare, inflyttade 1624 från Tyskland till Sverige och fick s. å. anställning där som hoforganist, 1625 tillika som organist vid Tyska kyrkan i Stockholm samt 1640 som kungl. kapellmästare. Död 1662. Melodirikt och med fyllighet i harmonierna komponerade han bl. a. en åttastämmig kantat, Pugna triumphalis, till Gustaf II Adolfs grafsättning (kantaten trycktes 1634 och finns återgifven något moderniserad i "Förr och nu", 1878), en kantat vid Karl X Gustafs bår och 20 danser (däribland 13 couranter) för drottning Kristinas hof (i ett samlingsband i Upps. univ. bibl.). 2. Gustaf D., den föregåendes son, tonsättare, f. 1624, d. 19 dec. 1690, efterträdde 1663 fadern som hofkapellmästare och organist i Tyska kyrkan. För sitt tjänstenit erhöll han 1675 i förläning 4 småländska kronohemman. D. var den egentlige representanten för svensk konstmusik under 1600-talets senare hälft. Han komponerade med smidigare talang än fadern och i tysk-italiensk stil bl. a. en förträffligt instrumenterad Sinfonia (1654), de kyrkliga vokalverken Fader vår (1663), Surrexit pastor bonus (bägge fyrstämmiga), Cessat gaudium (altsolo; 1679) och ett vackert femstämmigt Miserere samt till Samuel Columbus' "Odæ sveticæ" (1674) åtskilliga vismelodier, af hvilka några upptogos som psalmer (koralerna n:r 213 och n:r 240 i sv. psalmboken). D. anlade stora samlingar af dåtida och äldre kompositioner, främst saml. "Motetti et concerti" (i Upps. univ. bibl.). Jfr T. Norlind, "Die musikgeschichte Schwedens in den jahren 1630--1730" (i "Sammelbände der intern. musikgesellschaft", I, 1900) och densammes "Svensk musikhistoria" (1901). -- D:s son Gustaf von D., f. 1659, d. 1726, blef 1682 kammarpage hos prins Karl, efterträdde sin far som