hofkapellmästare 1690, adlades 1698, följde Karl XII i alla hans krig, blef hofmarskalk 1712 och upphöjdes 1718 i friherrligt stånd. — Dennes broder Anders D., f. 1673, d. 1738 som friherre och hofmarskalk, var hofkapellmästare 1698—1721. E. F—t. <img l>

3. Emerentia (Mensa) von D., dotter till D. 2, f. 24 maj 1669, anställdes såsom "kammarpiga" hos Ulrika Eleonora d. ä., hvilken 1690 åt hennes vård anförtrodde sin dotter, den då tvååriga prinsessan Ulrika Eleonora. Mellan vårdarinnan och den af andra förbisedda prinsessan uppstod snart en ömsesidig innerlig tillgifvenhet. Fröken D. befordrades efter hand till hoffröken och kammarfröken och upphöjdes jämte sina syskon i adligt och friherrligt stånd. Hos Ulrika Eleonora åtnjöt hon ett stort och välförtjänt förtroende. Både i nöd och lust var hon ända till drottningens död för denna en trogen vän, och de båda kvinnornas förhållande till hvarandra blef med tiden alltmer systerligt. Emerentia von D. missbrukade likväl aldrig sin ställning. I sitt testamente anslog Ulrika Eleonora en större penningsumma samt en mängd dyrbarheter åt sin vårdarinna och vän. 26 mars 1743, ett och ett halft år efter drottningens bortgång, afled Emerentia von D. Hon ligger begrafven i Riddarholmskyrkan. A. B. B.* <img l>

4. Joakim von D., den föregåendes broder, friherre, riksråd, f. 22 aug. 1671 i Stockholm, ingick 1694 i kansliet, upphöjdes 1707 i adligt stånd och var expeditionssekreterare vid Karl XII:s fältkansli, då han 1709 efter olyckan vid Poltava råkade i rysk fångenskap. D. utväxlades och hemkom 1719. Under fångenskapen befordrad till kansliråd, blef han efter hemkomsten statssekreterare och upphöjdes 1719 i friherrligt stånd. D. stod liksom sina syskon personligen nära Ulrika Eleonora och hade i början svårt att häfda de nya statsrättsliga formerna gentemot drottningens och hennes gemåls önskningar. Att han 1720 kontrasignerade och utfärdade order om Stobées arrestering utan att föredraga ärendet i rådet, ådrog honom en skrapa af 1723 års ständer. D:s duglighet och redbarhet voro dock så allmänt erkända, att han under samma riksdag, efter Gyllenborgs utnämning till riksråd, utnämndes till hofkansler och insattes i sekreta kommissionen. Under den följande kampen mellan holsteinska partiet och Horn stod D. troget på den senares sida. Horn förklarade 1725, när brytningen var uppenbar, att hela hans parti utgjordes af D. Efter holsteinska partiets fall 1727 utnämndes D. till riksråd. På det att Horn ej skulle gå miste om hans tjänster i kansliet, fick han af ständerna särskildt medgifvande att fortfarande vara medlem af kansliet, ehuru platsen som rikskansliråd var upptagen af den gamle rådsherren J. Banér. Under den följande tiden, Horns glanstid, egde D., utan att egentligen synas, ett mycket stort inflytande. Han var så godt som Horns högra hand och betraktades af denne såsom hans målsman inom rådet och kansliet, då han af ålder och sjuklighet tvingades att tidtals vistas borta från hufvudstaden. D. var en utmärkt skicklig ämbetsman med ovanligt grundliga insikter, moget omdöme och en sällsynt reda och klarhet i skriftlig framställning. Franske ministern i Stockholm grefve de Brancas karakteriserar honom såsom "utan motsägelse det bästa hufvudet i senaten". D. dog 30 nov. 1730. Efter hans död upphöjdes hans ätt, 1731, till greflig. D. egde stora litterära intressen och öfversatte till svenska flera skaldestycken af Boileau (utgifna 1721 och 1722; se Boileau-Despréaux) samt arbeten af Pufendorff och Fénelon (outgifna). Han var äfven såsom flera af sina medfångar i Ryssland påverkad af den pietistiska rörelsen och utgaf 1725 anonymt några Uthwalde andelige sånger (efter tyska mönster). L. S. 5. Joakim von D., den förres brorson, friherre, riksråd, f. 21 okt. 1708 i Stockholm, inträdde i kansliet 1724, blef kammarherre 1731 och kommissionssekreterare i Haag s. å., assessor i Kommerskollegium 1739 och kommerseråd 1753. D. åtnjöt i hög grad Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas förtroende, förvaltade en tid drottningens enskilda kassa och räknades bland hofvets intimaste vänner. 1755 utnämnde Adolf Fredrik honom till statssekreterare med åsidosättande af rådets förslag, men rådet ogillade utnämningen genom formlig omröstning, och D. hade takt nog att frivilligt afstå, för att ej skapa en ny konflikt mellan konung och råd. Genom hofvets inflytande blef han 1759 statssekreterare. Efter 1762 års riksdag började D. skilja sig från hofvet, dels af rivalitet med öfverste Sinclair, som alltmer vann Lovisa Ulrikas förtroende, dels emedan han ogillade hofvets närmande till hattarna. Han reserverade sig 1764 i Kanslikollegium formligen mot den nya allians med Frankrike, hvarmed hattpartiet sökte stödja sitt ramlande välde. Vid den följande riksdagen 1765—66 tillhörde D. det segrande mösspartiets främste män och var medlem af sekreta utskottet. Då samtidigt brytningen mellan hofvet och mössorna blef fullständig, betraktades D. af hofpartiet såsom öfverlöpare och blef föremål för konungaparets bittra onåd. Ehuru ständerna fem gånger uppförde honom i första rummet på förslag till riksrådsämbetet, förbigicks han ständigt af konungen. Denna halsstarrighet föranledde ständerna att genom den bekanta förordningen om lagarnas verkställighet 1766 mot grundlagens tydliga föreskrift utsträcka tjänstebetänkandets regel, att den, som tre gånger varit uppförd på förslag till ett ämbete, fjärde gången ensam skulle ställas på förslag, äfven till rådsämbetet, och sedan de beredt rum i rådet, uppfördes D. ensam på förslag därtill och utnämndes. Inom den första mössregeringen intog D. en inflytelserik ställning. Vid partihvälfningen 1769 afsattes han från rådsämbetet, men vid mössornas nya seger på våren 1772 insattes han