ånyo i rådet och trädde såsom kanslipresident i spetsen för styrelsen. Efter statshvälfningen s. å. afskedades D. för andra gången. Han tillbragte sina sista år i det enskilda lifvets lugn och afled på Riksten i Botkyrka socken 27 jan. 1786. L. S. <img l>

6. Karl Vilhelm von D., son af D. 4, dotterson till ärkebiskop Spegel, grefve, ämbetsman, f. 2 febr. 1724, ingick 1742 i kansliet och tjänstgjorde under de följande åren vid flera svenska beskickningar i utlandet, däribland såsom kommissionssekreterare i Berlin 1747—51. Efter hemkomsten sistn. år utnämndes han till kammarherre hos drottning Lovisa Ulrika, blef 1752 uppvaktande kavaljer hos kronprins Gustaf, 1753 drottningens handsekreterare och 1761 öfverkammarherre. 1763 afgick han såsom envoyé till Petersburg och efterträdde 1764 Dalin såsom hofkansler. D. räknades till hofpartiet, men försiktig och klok, höll han sig tämligen oberoende af partibanden och kryssade skickligt mellan partiskären. Härtill hade han äfven en personlig anledning, då hans svärfar, riksrådet Joakim v. Düben (se D. 5), tillhörde mössornas ledare och var af hofvet synnerligen hatad. Vid ämbetsverkens bekanta resning mot mössregeringen efter Adolf Fredriks tronafsägelse hösten 1768 lät D. anmäla sig sjuk, för att slippa taga parti åt någotdera hållet. Han utnämndes 1769 till president i Kammarrevisionen. Gustaf III, hvilken för D. hyste mycken aktning och stort förtroende, kallade honom i juni 1788 strax före sin afresa till kriget till riksråd och förordnade honom att hemma förestå kansliet och utrikesärendena, medan Oxenstierna åtföljde konungen. Efter rådets upplösning i maj 1789 kvarstod D. såsom chef för kansliet till nov. 1790. D. var "en fin och smidig politiker, därjämte behaglig i sitt väsen och mångsidigt bildad, en vän af vitterhet och konst" (Odhner). Han afled i Stockholm 29 dec. 1790. L. S. 7. Anders Gustaf von D., brorson till D. 5, friherre, militär, f. 2 juni 1785, d. 4 okt. 1846 i Stockholm, deltog 1805—07 i pommerska fälttåget samt landstigningen på finska kusten 1808, utnämndes 1809 till löjtnant i Svea lifgarde och fick s. å. guldmedalj för tapperhet i fält. 1810 erhöll han på begäran afsked, befordrades 1815 till kapten i armén och fick s. å. majors namn, heder och värdighet. D. trädde under en vistelse i Wien 1832 trots gällande förbud i förbindelse med prins Gustaf af Vasa och invecklades härigenom på hösten s. å. i en högmålsprocess. Anledningen till processen var ett uppsnappadt bref från majoren friherre J. F. E. v. Vegesack i Berlin (se Vegesack 2), hvilken uppdrog åt D. att framföra en hälsning till prinsen, att arbetet på dennes tronbestigning i Sverige ej kunde bedrifvas utan uppoffring af penningar. Såväl D. som Vegesack dömdes "för oloflig gemenskap med f. d. konungens son, prins Gustaf" till ständig landsflykt i april 1833. Genom den allmänna amnestien för politiska förbrytare 20 okt. 1834 återfick D. rätt att vistas i fäderneslandet. L. S. 8. Magnus Vilhelm von D., ättling i femte led till D. 2, friherre, naturforskare, f. 12 febr. 1814 på herresätet Vegeholm i Ströfvelstorps socken i Skåne, d. 9 aug. 1845 i Lund, blef student i Lund 1828 och filos. doktor (ultimus) 1835. Intyg om hans mångsidighet är, att docenturer erbjödos honom i tre så olika ämnen som historia, matematik och botanik. Efter ett par års tvekan emottog han 1838 kallelse till docent i sistnämnda ämne. 1839—41 skötte han en lärarbefattning i naturalhistoria vid Göteborgs gymnasium, och under denna tid gjorde han åtskilliga botaniska exkursioner i bohuslänska skärgården. Därefter egnade han sig hufvudsakligen åt zoologiens studium och utnämndes 1843 till zoologie adjunkt i Lund samt till intendent vid universitetets naturhistoriska museum. Tillsammans med K. P. B. Boeck, Rasch och Koren idkade han 1843—44 zoologiska studier i Norge. Så fullständiga materialier för norska hafsfaunan, som de samlingar D. hemförde från denna forskningsresa, hade dittills icke funnits på något ställe samlade. Såsom resultat af nämnda studier utgaf D. tillsammans med Koren Ichthyologiska bidrag (1844), Om holothuriernas hudskelett (s. å.) samt Öfversigt af Skandinaviens echinodermer (s. å.). Dessutom offentliggjorde han Conspectus vegetationis Scaniæ (1837), Mus betulinus, en för Europas fauna ny råttart (1840), Handbok i växtrikets naturliga familjer (1841; 2:a uppl., omarbetad af F. V. K. Areschoug, 1870), "det första arbete, i hvilket E. Fries' system uppträdde i sin helhet och utsträckt äfven till de utländska familjerna", De fabrica corporis insectorum (1842) samt åtskilliga smärre uppsatser. G. v. D.* <img l>

9. Gustaf Vilhelm Johan von D., den förres syskonbarn, friherre, läkare, anatom och etnograf, f. i Lista socken, Södermanlands län, 25 maj 1822, blef student i Lund 1837 och filos. doktor 1844 samt aflade 1851 kirurgie magisterexamen vid Karolinska institutet i Stockholm och promoverades 1855 till medicine doktor i Uppsala. 1846—55 var han bibliotekarie och sekreterare vid Karolinska institutet, där han dessa år tidtals jämväl förestod lärarbefattningarna i materia medica och historia naturalis. 1852—54 var han amanuens och underläkare vid Serafimerlasarettet. Såsom obducent vid nämnda lasarett meddelade han 1852—55 undervisning i patologisk anatomi, och 1854—55 var han andre läkare vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. 1855—58 förestod han den nyinrättade professuren i patologisk anatomi vid Karolinska institutet, och 1858 utnämndes han till professor i detta ämne. 1858—60 var han Svenska läkarsällskapets sekreterare och 1858—61 redaktör af dess tidskrift "Hygiea". 1860 förordnades han att jämte sin egen befattning uppehålla professuren i anatomi