och fysiologi samt blef 1861 ord. innehafvare af sistnämnda befattning (hvilken sedan 1874, då fysiologien fick egen professur, omfattar endast anatomien). 1860—71 var D. Karolinska institutets inspektor. I egenskap af professor i anatomi vid nämnda läroanstalt undervisade han 1861—68 i målaranatomi vid Akademien för de fria konsterna. 1861—75 var han lärare i fysiologi och hälsolära vid Seminarium för bildande af lärarinnor (nuv. Högre lärarinneseminarium) och 1862—66 intendent vid Medevi hälsobrunn. 1860 blef han ledamot af Vet. akad. Efter det han 1887 tagit afsked från sin professur, bosatte han sig på sin egendom Nysund i Vårdinge socken, Södermanland, och afled där 14 juli 1892. — D. företog flera utrikes resor, bl. a. 1844—46, i naturvetenskapligt ändamål, till Kap, östra kusten af Afrika, Ostindien och Kina; 1851—52, 1858 och 1864—65, för medicinska och anatomiska studier, i Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, Frankrike, England, Skottland, Irland, Belgien och Holland, samt 1868 och 1871, i etnografiskt ändamål, till Lule, Pite och Ume lappmarker. Utom ett antal smärre afhandlingar utgaf han Öfversigt af de bidrag mikroskopet lemnat till den medicinska diagnostiken (1855), Föreläsningar i patologisk anatomi (1857), Kurs i anatomi, fysiologi, helsolära och fysisk uppfostran, föredragen vid seminarium för bildande af lärarinnor (1864) och Medevi helsobrunn och bad (1867), Forskningarna i Central-Afrika (1878, i "Ur vår tids forskning") samt de polemiska skrifterna Om nödvändigheten af vetenskaplig kontroll öfver gymnastiska centralinstitutet, med särskildt afseende på den medico-gymnastiska behandlingen och undervisningen derstädes (1851), Homœopathiens hufvudläror (1855) och I vivisektionsfrågan (1881). Hans hufvudarbete är det rikt illustrerade praktverket Lappland och lapparne (1872), en frukt af mångåriga trägna studier, som "erbjuder en synnerligen underhållande läsning för den, som söker lärorik förströelse, på samma gång som den är en källskrift af bestående värde för all framtida forskning på detta fält". D. var en högt begåfvad man och en mångsidig natur med intresse och håg åt skilda riktningar. Han hade stor förmåga att kläda sina rediga tankar i väl valda uttryck, hade ofta en udd af bitande kvickhet till hands, men egde också en ej ringa del godmodig humor. Jfr nekrolog af O. Medin i "Sv. läkaresällskapets förhandl." (1892). (R. T—dt.) Dybfest, Arne, norsk författare, f. 1868 i Trondhjem, d. genom själfmord 1892, arbetade ett par år som tidningsman i olika nordamerikanska publikationer och gjorde personlig bekantskap med flera anarkistledare, hvarom den lyriska boken Blandt anarkister (1890) bär vittne. Romanen Ira (1891) och To noveller (1892) tillhöra dekadentlitteraturen med sina bisarra, sjukligt psykologiska, med nervös språkkonst återgifna stämningsskildringar. Jfr Nærup, "Ill. norsk litteraturhistorie" (1905). R—n B. Dyblad, bot. Se Hydrocharitaceæ. Dybladsväxter, bot. Se Hydrocharitaceæ. Dyborre, bot. Se Stratiotes. Dybränna, Arabis suecica, bot., ett besvärligt ogräs på brända mossodlingar. H. J. Dft. Dybvad. 1. Jörgen D., dansk vetenskapsman, f. omkr. 1545, d. 1612, studerade 1568—75 i Wittenberg och Leipzig samt medförde vid sin återkomst kurfursten Augusts af Sachsen varning till dennes svåger konung Fredrik II mot Niels Hemmingsens halft kalvinistiska lära. Han vardt 1578 professor i matematik och 1590 i teologi. När han 1605 och 1607 i några teser hade skarpt kritiserat åtskilliga regeringsåtgärder och särskildt adelns företrädesrättigheter, blef han 1607 af universitetskonsistoriet dömd till afsättning. 2. Kristofer D., den föregåendes son, f, omkr. 1577, d. genom olyckshändelse 1622, for utomlands 1598 och studerade i Caen och Leiden. I Leiden utgaf han flera utmärkta matematiska arbeten (sökte bl. a. 1602 ersätta de grekiska termerna med danska) och påverkades lifligt i politik och religion. D. återvände 1612, men vardt först 1618 kungl. matematiker. Uppretad öfver att på detta sätt tillbakasättas och förmodligen äfven öfver faderns olyckliga öde, hade han redan 1615 nedskrifvit en följd "politiska observationer", hvari han tillrådt införandet af ärftlig konungamakt och envälde, men tillika skarpt tadlat många regeringsåtgärder, samt uttalade sig under ett uppehåll i Bergen 1619 häftigt i samma riktning. En undersökning inleddes mot honom 1620, och ehuru hans brott bestod endast i muntliga och handskriftliga påståenden, dömdes han likväl till ämbetets förlust och lifstidsfängelse. Han fördes till Kalundborg. Hans och hans faders uppträdande var första tecknet till den ovilja mot adelns öfvermakt i samhället, hvilken ledde till hvälfningen 1660. E. Ebg. Dybwad, Johanne, norsk skådespelerska, f. 2 aug. 1867 i Kristiania, dotter till den framstående konstnärinnan Johanne Reimers (se d. o.) i hennes första äktenskap, sedan 1891 gift med advokaten Vilhelm Dybwad. Hon debuterade 1887 på Bergens teater, hvarifrån hon följande år gick öfver till Kristiania teater med en glänsande debut som Fanchon i "Syrsan". Ett par år spelade hon nu ingenueroller (Hilde i "Fruen fra havet", Helga i "Geografi og kjærlighed") och vann småningom en säker ställning i publikens ynnest genom sitt lysande spel som Hedvig i "Vildanden" (1889), Nora i "Et dukkehjem" (1890), Thea Elvsted i "Hedda Gabler" (1891), Solveig i "Peer Gynt" (1892), Hilde i "Bygmester Solness" (1893), Asta Almers i "Lille Eyolf" och Sara i Jonas Lies "Lystige koner" (båda 1895), Lina i Hulda Garborgs "Mödre" (1896), Teresita i Hamsuns "Livets spil", Frida Foldal i "Johan Gabriel Borkman" (1896—97), Ellen i Heibergs "Folkeraadet" och Signe i "Gildet paa Solhaug" (1897—98). Sedan 1899 tillhör hon Nationaltheatret, där hon tolkat ett stort antal af de förnämsta kvinnorollerna i skådespel af Björnson (Borghild i "Sigurd Jorsalfar", Klara Sang i "Over ævne", Tora Parsberg i "Paul Lange og Tora Parsberg", Klara Ernst i "Kongen", Maria i "Paa Storhove", titelrollen i "Maria Stuart i Skottland" och Ragna i "Daglannet"), Ibsen (Maja Rubek i "Naar vi döde vaagner", Eline Gyldenlöve i "Fru Inger", Gerd i "Brand"), Gunnar Heiberg (titelrollen i "Harald Svans mor" och "Tante Ulrikke", Cornelia i "Kjærlighed til næsten", Ilka i "Det store lod" och Karen i "Kjærlighedens tragedie"), Hamsun, Obstfelder m. fl. Fru D. har som uppläserska gjort Obstfelders dikter uppskattade af den stora allmänheten. I Stockholm uppträdde hon 1900, 1901 och