1902 samt har gifvit gästroller i Hälsingfors (1903) och Köpenhamn (1903 och 1904). O. A. Ö. Dyce [da͡i's]. 1. Alexander D., engelsk litteraturhistoriker, f. i Edinburgh 1798, d. 1869, utgaf förträffligt Peele, Webster, Greene, Shirley, Middleton, Beaumont och Fletcher, Marlowe (1850, ny uppl. 1861), Shakspere (1853—57, ny uppl. 1864—67) m. fl. engelska författare. 2. William D., den föregåendes kusin, engelsk målare, f. 1806, d. 1864, gjorde sina studier i London och Rom, där han 1826 sammanträffade med F. Overbeck och rönte stark påverkan af dennes fromma konst. Han öfverförde den till England och blef ett föreningsband mellan de tyske nazarenerna och den engelska prerafaelitiska riktningen. Bland hans enkla och djupt kända, i älskvärdt idyllisk anda hållna samt i en klar och stark kolorit utförda bilder märkas Jungfrumodern (1845), Jakob och Rakel (konsthallen i Hamburg), Johannes för Maria från grafven till hennes hem och andra bibliska scener. I parlamentshuset utförde han fresker med motiv ur Artursagan, och i Allhelgonakyrkan (London) målade han likaledes fresker. D. stod utom det prerafaelitiska brödraskapet, som stiftades 1848, men han uppmuntrade dess unga medlemmar och lär ha varit den, som först gjorde Ruskin uppmärksam på dem. Han var äfven musikkännare och skriftställare. G—g N. <img l>

Dücher, Karl Gustaf, grefve, riksråd, fältmarskalk, f. i Livland 1663, d. 3 juli 1732 i Stockholm, tillhörde en westfalisk släkt, som 1404 inflyttade till Livland. Han inträdde i fransk krigstjänst 1688, avancerade häri till major, återkom till Sverige 1700 vid det stora nordiska krigets utbrott och var Karl XII:s generaladjutant i slaget vid Narva. Han följde sedan denne konung under de polska, sachsiska och ryska fälttågen, i hvilkas flesta betydande drabbningar han deltog, blef öfverste 1703 och tillfångatogs liksom större delen af svenska hären vid Perevolotjna 1709. D. utväxlades redan s. å., kom i lagom tid hem till Sverige för att deltaga i Magnus Stenbocks kamp mot danskarna och anförde högra flygelns reserv i slaget vid Hälsingborg 1710. S. å. blef han generalmajor och 1711 generallöjtnant och friherre. D. följde Stenbock på fälttåget i norra Tyskland, sårades i slaget vid Gadebusch 1712 och utnämndes 1713 till general och kommendant i Stralsund, dit han från Lybeck lyckades smyga sig in genom de fientliga förposterna. Där emottog han Karl XII vid dennes återkomst från Turkiet 1714. I dec. 1715 måste D. efter konungens afresa uppgifva fästningen och trädde själf i fångenskap. Han fick dock tillstånd att under den närmast följande tiden vistas i Hamburg för hälsans vårdande. 1718 återkom D. till Sverige, deltog i Karl XII:s sista fälttåg och var närvarande i lägret vid Fredrikshald, då konungen stupade. Det berättas, att D. genast efter underrättelsen om konungens död uppmanat den unge holsteinske hertigen Karl Fredrik att infinna sig hos de samlade generalerna och afsvärja enväldet, i hvilket fall D. skulle söka förmå krigshären att erkänna honom såsom konung. Berättelsen är ej tillräckligt bestyrkt. Säkert är blott, att D. i det följande var en af dem, som ifrigast förfäktade ständernas rätt att afgöra tronföljdsfrågan. När underrättelsen om Ulrika Eleonoras tronbestigning nådde krigshären i Strömstad, var D. en af de generaler, som inför arfprins Fredrik förklarade, att hyllningsed icke skulle af armén afläggas, förrän ständerna förrättat konungaval, men att den icke åstundade någon annan än Ulrika Eleonora. Vid den följande riksdagen 1719 ledde D. krigsbefälets motstånd mot drottningens plan att upphöja sin gemål till konung, och denna plan fick väsentligen på grund af detta motstånd förfalla. Den nya regeringen gjorde emellertid allt för att vinna den inflytelserike mannen. Redan i dec. 1718 utnämndes D. till riksråd och på sommaren 1719 till grefve och fältmarskalk. Han var näst arfprinsen-generalissimus den högste ledaren af försvaret mot Ryssland och förfäktade i rådet ifrigt freden med Hannover och förbundet med England. De hopade utmärkelserna och väl äfven krigskamratskapet och gemensamheten i åsikter angående fredspolitiken förde småningom D. närmare arfprins Fredrik, och vid 1720 års riksdag var han jämte Arvid Horn den kraftigaste befrämjaren af tronförändringen. Efter freden i Nystad (1721) närmade D. sig det holsteinska partiet på grund af fruktan för konungens förmodade envåldsplaner och väl äfven för att undgå efterräkningen med 1719 års misslyckade utrikespolitik. Vid riksdagen 1723 var D. redan en af holsteinska partiets förnämste män och ansågs under den följande tiden tillhöra den holsteinske hertigens säkraste anhängare i rådet. Hans tjänster belönades af den ryska regeringen med en penninggåfva och ett stort gods i Livland. Efter holsteinska partiets fall vid riksdagen 1726—27 försonade sig D. med Arvid Horn. — D. skildras såsom en "redlig, hastig och orädd herre", erfaren och duglig. Han var ifrig vän af den nya friheten och af adelns företrädesrätt. Sina aristokratiska tänkesätt bevisade han, då han 1723 gick i spetsen för krigsbefälets protest mot de ofrälse ståndens kraf att få dela rätten till ämbeten med adeln. Inom hären var D. alltid mycket populär och mycket inflytelserik. Såsom president i Krigskollegiet från 1720 till sin död stod han i viss mån i spetsen för krigsförvaltningen och ledde arbetet för försvarsväsendets rekonstruktion och upphjälpande. 1731 års ständer tackade honom genom en deputation för hans verksamhet härvid och höjde hans lön till likhet med kanslipresidentens. — D:s ätt, som skref sig Dücker, utgick på manssidan 1892. L. S. Dych-tau (Dychtau), en af Kaukasus' högsta toppar, 5,193 m., s. ö. om Elbrus, i guvern. Vladikavkas. Dyck [dejk] l. Dijck, Jakob van, diplomat, Göteborgs förste styresman, f. 1567 i Haarlem, Holland, inom en adlig släkt, d. 10 dec. 1631 i Göteborg, blef juris doktor och var en tid praktiserande advokat i Haag. 1607 begaf han sig till Sverige för att å amsterdamska köpmäns vägnar afsluta vissa