släktet Macrodytes, af hvilket M. marginalis (fig. 2) är allmän öfver hela landet. Den är omkr. 30 mm. lång, ofvan svartgrön, med gulkantade täckvingar och rundtom gulbrämad ryggsköld; undersidan är gulbrun. Könsskillnaderna äro desamma som hos föregående art, men honor med alldeles släta täckvingar finnas äfven. — En annan allmän art är den omkr. 16 mm. långa Acilius sulcatus, hvars hona har breda, tätt hårbevuxna fåror på täckvingarna. G. A—z. Dykarklocka. Se Dykeri, sp. 1158—59. <img l>

Dykdalb 1. Diktal, Diktalb (fr. Duc d'Albe, efter uppfinnaren, hertigen af Alba), sjöv., en grof pelare, sammansatt af flera i sjöbottnen nedtryckta pålar, hvilka sammanlöpa ofvan vattenytan och fasthållas af järnringar. Sådana pelare, placerade på lämpliga ställen, i en hamn, ett varfsområde, en kanal e. d., tjäna till fäste för trossar o. d., då fartyg skola förhalas (flyttas) eller förtöjas (läggas fast). — I Sverige få dykdalber hvarken af kommuner, korporationer eller enskilda personer utsättas i hamnar eller farleder utan tillstånd af Lotsstyrelsen. R—N.* A. G.* Dykeri. Dykarkonsten leder sitt ursprung från en långt aflägsen tid. Enligt Homeros och Herodotos begagnades den till en början uteslutande i krigsflottornas tjänst. Den förste ryktbare dykare historien omtalar var Skyllis från Sikyon, hvilken, åtföljd af sin dotter Kyane, under en storm dök ned mellan fartygen i Xerxes' flotta och afhögg ankartågen på flera bland dem. Sedermera förekommo organiserade dykarkårer, som för hvarjehanda ändamål åtföljde krigsflottorna. Ännu på Ludvig XIII:s tid (1610—43) funnos i den franska marinen dykare med fast anställning. Sedan början af 18:e årh. har dykeri merendels varit ett fredligt yrke, som bedrifvits t. ex. för att upptaga sjunkna fartyg eller andra värdefulla föremål från hafsbottnen samt för att utföra undervattens-, byggnads-, reparations-eller röjningsarbeten. I Sverige omtalas dykeri för bärgande af skeppsbrutet gods först 1663, då Hans Albrecht v. Treuleben erhöll k. privilegium att bedrifva dykeri- och bärgaraffärer. 1682 öfvergick detta privilegium till Georg Coberton, hvilken dock ej länge torde hafva behållit det. 1692 erhöll det s. k. Södra dykerikompaniet uteslutande rätt att under tio års tid uppfiska skepp och gods, som strandade på kusterna af Skåne, Halland samt Göteborgs och Bohus län. Samma rättighet vid de öfriga kusterna af riket medgafs 1729 det s. k. Norra dykerikompaniet, bildadt af M. Triewald. Bägge dessa kompanier fingo gång efter annan sina privilegier förnyade. Vid riksdagarna förekommo dock många klagomål öfver dem, enär deras hjälp ofta var svår att erhålla och alltid kostsam. 1766 yrkade därför borgarståndet, att nya privilegier icke måtte beviljas, innan detta stånd blifvit hördt, men kompanierna lyckades bibehålla sig, det Norra kompaniet till 1799, det Södra till 1802, då den förändring vidtogs, att ett enda, hela riket omfattande "dykeri- och bärgningskompani" upprättades (se "Dykeri och bergningscompagniet till dess ursprung, fortsättning och närvarande skick", 1823). Detta kompani, som egde bestånd till 30 juni 1831, fick under de senare åren af sin tillvaro vidkännas åtskilliga inskränkningar i sitt monopol. 1823 berättigades nämligen hvarje svensk undersåte att inom svenskt område i öppna sjön uppfiska skeppsankaren, och 1829 erhöll hvarje man rättighet att på svenskt område från hafsbottnen upptaga fartyg och varor, som af egaren eller dykerikompaniet blifvit öfvergifna. Genom särskilda konventioner befriades sedermera först ryska, därefter storbritanniska och preussiska fartyg från skyldigheten att vid skeppsbrott utanför svensk kust begagna den svenska dykeriaffären. På 1830-talet gjordes åter ansträngningar för bildandet af ett privilegieradt bolag, och oktroj för ett sådant utfärdades; men dykeriaffärerna blefvo snart föremål för enskild spekulation, och numera bedrifvas de af flera bolag eller af enskilda personer, stundom i förening med bogsering och utan lagstadgad inskränkning till någon viss del af kusten. Bland bärgningsbolagen intager det 1870 bildade svenska "Bärgnings- och dykeriaktiebolaget Neptun" en mycket framstående plats. Dess material består f. n. (1906) af 10 bärgningsångare, försedda med fullständig bärgningsmateriel, såsom fasta och flyttbara pumpar med tillhörande slangar, silar och transportabla ångpannor, dykarutrustningar med ångluftpumpar, elektriska undervattenslampor, grofva ankaren med wires och ginor, domkrafter, verkstadsutrustning och tätningsmateriel; 8 pontoner (hvaraf 2 på 1,200 ton), anordnade för hydraulisk kraft eller komprimerad luft; större och mindre pråmar m. m. Dessutom hållas i förråd på ett par olika platser i land fullständiga utrustningar af grofva ankaren, kättingar och ginor, dykeriapparater, transportabla ångpannor och pumpar. Neptunbolagets verksamhet utom Östersjön är i samarbete med de andra två stora bärgningsbolagen, nämligen "Em. Z. Svitzers Bjergningsenterprise" i Köpenhamn och "Nordischer bergungsverein" i Hamburg, utsträckt till Nordsjön, Atlanten, Medelhafvet, Svarta och Röda hafven, Indiska oceanen och från 1906 jämväl till Öst-Asien, och bolaget har ett eller två af sina fartyg stationerade i dessa farvatten. — Genom Neptunbolagets åtgöranden hafva hittills bärgats värden uppgående till nära 145 mill. kr. Bland dess märkligare bärgningar må omnämnas: engelska slagskeppet "Howe", strandadt vid Ferrol, tyska regeringens flytande docka, strandad i Dar es-salam (i tyska Öst-Afrika), tyska ångaren "Emil Berens", sjunken på öppna kusten utanför Neufahrwasser, engelska ångaren "Rinaldo", under vinterstormar strandad och bärgad vid Gottlands sydspets, samt finska ångaren "Bore", sjunken på cirka 29 m. djup i Stockholms skärgård. Dykeriapparater. Äfven med stor ansträngning och långvarig öfning kan människan ej utan hjälp af någon särskild apparat uppehålla sig under vattenytan mera än omkr. 2 minuter. Ett medel att förlänga vistelsen i detta element är den s. k. dykarklockan, ett klockformigt kärl, som med öppningen nedåt sänkes i vattnet, hvarvid