den inuti klockan befintliga, sammanpressade luften hindrar vattnets inträngande. Redan hos Aristoteles förekommer en beskrifning på en apparat af detta slag. I nyare tid användes dykarklocka första gången 1538, då tvenne greker i Karl V:s närvaro nedstego i Tajo vid Toledo, och därefter 1552, då några fiskare i Venezia utförde ett liknande experiment. Under 17:e och 18:e årh. kom ifrågavarande apparat i allmännare bruk. Samtidigt undergick den åtskilliga förbättringar. Den engelske astronomen Halley försåg den (1716—21) med frisk luft genom att nedsänka luftfyllda kaggar i densamma. Äfven svensken Mårten Triewald (d. 1747) använde denna metod samt anbragte ett glasfönster å klockans tak. Skotten Spalding indelade klockan i tvenne rum, af hvilka det öfre fylldes med vatten för nedsänkningen och det undre med komprimerad luft, som vid uppstigningen insläpptes i det öfre för att därifrån utdrifva vattnet. Höjningen och sänkningen ledde han själf därigenom, att han firade eller halade en talja, inhuggen i en på bottnen hvilande tyngd. 1788 blef dykarklockan ytterligare förbättrad, nämligen af engelsmannen Smeaton, som uppfann ett sätt att insläppa luft medelst en tryckpump och vattentäta slangar. Fig. 1 föreställer en af Morton 1845 tillverkad klocka af gjutjärn, 1,78 m. lång, 1,26 m. bred och 2,08 m. hög samt med en vikt af 6,376 kg.

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3.

Äfven den sålunda förbättrade dykarklockan har åtskilliga olägenheter. Så kan i denna klocka dykaren utföra arbeten endast på den del af sjöbottnen, som ligger rätt under klockan, och denna kan ej användas på större djup än 18 m., emedan den i densamma inneslutna, förtätade luften i annat fall skulle utöfva ett för starkt tryck på människokroppen. Den moderna vattenbyggnadskonsten begagnar sig emellertid med fördel af mycket stora dykarklockor, medgifvande ett betydligt antal man att samtidigt arbeta. Fig. 2 utvisar det yttre af en för hamnarbetena i Dover nyligen tillverkad dykarklocka af stål, försedd med elektrisk belysning, telefon m. m. Dess längd är 5,2 m., bredd 3,2 m. och inre höjd 2 m. Behofvet af större rörelsefrihet ledde till uppfinningen af dykardräkten. Ehuru idén till denna uppfinning fanns redan i början af 1700-talet, var det först 1797, som den på ett något så när praktiskt sätt förverkligades, nämligen af tysken Klingert. Dennes dräkt bestod af vattentäta arm- och benkläder, en bleckcylinder, som betäckte dykarens hufvud och bål, samt tvenne slangar, af hvilka den ena tillförde frisk luft och den andra bortförde den förbrukade. I nyare tid hafva tre något olika slag af dykarutrustningar varit i bruk: den engelska, den amerikanska och den franska. Den engelska, eller Siebe-Gormans dykarutrustning (först konstruerad 1829), består hufvudsakligen af en i ett enda stycke tillverkad dräkt (fig. 3) af