dubbel, preparerad väf med kautschuk-mellanlägg och försedd med krage och vattentätt åtsittande manschetter af vulkaniserad kautschuk samt af en förtent kopparhjälm (fig. 4). Hjälmen har 3 à 4 glasfönster, af hvilka det främsta kan lösskrufvas, samt ventiler för luftens till- och aflopp äfvensom en regleringsventil, hvarmed dykaren själf kan, med hänsyn till djupet, afpassa sin lufttillförsel; numera apteras ofta å hjälmen en elektrisk lampa och högljudande telefon. Hjälmens luftafloppsventil kan manövreras af dykaren; genom dess afstängning fylles dräkten med luft, och dykaren flyter upp. Tilloppsventilen är så konstruerad, att luften ej kan afgå från dräkten i händelse af skada å pump eller slang. Skulle sådan skada inträffa, har dykaren likväl tillräcklig luftkvantitet i dräkten för att med säkerhet komma upp till ytan. Hjälmen fastskrufvas med vingmuttrar vattentätt till kautschukkragen, öfver bröst och rygg hängas blytyngder, dessutom äro skorna försedda med blysulor (blybelastningen väger omkr. 63 kg.). Vid nedstigning å större djup kan begagnas ett lifbälte af flätad rotting för att skydda magen mot vattentrycket. För dykarens ned- och uppstigning, som — i synnerhet den senare — böra å stora djup ske mycket långsamt, användes vanligen lejdare. Vid dykning böra medföras signallina (= säkerhetslina) och knif samt vid behof för vägledning tillbaka till lejdaren en lina och, om djupet öfverstiger 10 à 12 m., en undervattenslampa. Till dykarutrustningen hör en luftpump med manometer och slangar. Fig. 5 framställer nedstigandet af dykare, iklädda Siebe-Gormans dräkt. I den amerikanska dykarutrustningen är dykaren oberoende af de personer, som befinna sig ofvan vattnet. Han bär nämligen på ryggen en reservoar, innehållande tre timmars luftförråd, och under armarna tvenne kautschukbojar, som, när dykaren vill flyta upp till vattenytan, kunna fyllas med luft från reservoaren. Denna luft kan utsläppas genom en ventil. Den franska eller Rouquayrol-Denayrouzes apparat (fig. 6) skiljer sig från Siebe-Gormans hufvudsakligen därigenom, att dykaren på ryggen bär en reservoar, rymmande vid pass 8 liter, i hvilken luften inpumpas, innan den genom en ofvanpå reservoaren befintlig regulator insläppes i hjälmen. Regulatorns ena vägg är något rörlig, och då genom dykarens andning luften i regulatorn förtunnats, gifver denna vägg efter för det yttre vattentrycket, hvarvid en ventil till reservoaren öppnas och insläpper luft, till dess trycket i regulatorn blifvit lika stort som vattentrycket. Genom att från reservoaren insläppa luft i dräkten kan dykaren hastigt flyta upp till ytan. De ursprungliga franska apparaterna hade i stället för hjälm en kopparmask (se fig. 6). Dykningsarbete af kort varaktighet (högst 1/2 tim.) kan med denna apparat utföras utan kautschukdräkt och mask; i så fall fästes å näsan en klämmare, endast medgifvande utandning, hvarjämte för munnen användes ett särskildt skydd, hvari luftröret från regulatorn utmynnar.

Fig. 4.

Fig. 5.

Fig. 6.

Den franska dykarapparaten erbjuder något större säkerhet än den engelska, hvarför den erhållit stor spridning. Genom senare tidens förbättringar anses dock den engelska apparaten motsvara alla rimliga säkerhetsfordringar, och då den därtill är enklare och mindre hinderlig vid arbete, har den flerstädes, bl. a. i Sverige, undanträngt den franska typen. Under det att 30 m. förut betecknat det största djup, hvarå en dykare kunde nedgå, kan numera på grund af apparaternas fulländning en skicklig dykare arbeta på ända till 40—45 m. djup, ja, det