uppgifves, att dykare i enstaka fall nedgått ända till 60 m. Försök hafva på senare tiden blifvit gjorda att i undervattensbåtar, slutna dykarklockor eller nedtill slutna grofva rör af sådan längd, att öfre ändan räcker ofvanför vattenytan ("Wallerska tuben" 1895), anbringa utåtriktade, rörliga armar, hvilka manövreras inifrån och med hvilkas tillhjälp enklare arbeten kunna utföras; hittills hafva dessa försök krönts med föga framgång. C. K. S. Dykman, P., fornforskare. Se Dijkman. Dykräng (af fr. du crin, tagel), ett i kläder gjordt inlägg af tagel, kanfas m. m. för åstadkommande af styfhet i ärmar och skört. Dykränger tillhörde 1700-talets moder. Dylake, Cobitis fossilis, zool. Se Grönlingsläktet. Dyle, flam. Dijle [dä'jle]. 1. Biflod till Schelde. Den rinner upp i belgiska prov. Syd-Brabant och förenar sig i prov. Antwerpen med Nethe samt kallas därefter Rupel. Längd 86 km. — 2. Franskt departement vid floden D. 1797—1814, hvars hufvudstad var Bruxelles. Dülken, stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen). 9,554 inv. (1900). Järngjuterier och maskinverkstäder, bomulls- och sammetsväfverier. Dülmen, stad i preussiska reg.-omr. Münster (Westfalen). 6,048 inv. (1900). Hertigens af Croij residensslott. D. har ett stort järnverk (Prinz Rudolfs hütte), linneväfveri, kvarnar o. a. industri. Dylta, bruks- och landtegendom i Axbergs socken, Örebro län, vid Dylta bruks järnvägsstation å statsbanan Mjölby—Krylbo, omfattande omkr. 17,11 mtl i Axbergs, Glanshammars och Ervalla socknar, tax. till 631,000 kr., samt rödfärgsbruk, kvarn och såg, tax. till 73,200 kr. Tillverkningen af svafvel, som förr var hufvudsak, har upphört, men af rödfärg tillverkades 1905 236,640 kg. af 6 man. Bruket anlades i senare hälften af 1500-talet och har under en lång tid tillhört den friherrliga Åkerhielmska släkten. Nuv. egare är frih. G. S. A. V. Åkerhielm. Brukets privilegier, af 1649, stadgade bl. a., att den kungl. familjen under farsoter skulle hafva fritt logi på D., som på grund af svafvelröken ansågs oåtkomligt för smitta. Bland privilegierna fanns det dyrbara stadgandet, att hemmanen inom Axbergs, Kils och Hofsta socknar, som åtnjöto frihet från rotering, skulle lämna s. k. stafrumsved till bruket och hembjuda det sina kol. Detta privilegium inlöstes af staten 1869 för kr. 88,587,80 jämte rättighet att under skattemannarätt inlösa östra kronoallmänningen. Själfva herrgården är väl bebyggd med hufvudbyggnad af trä och flyglar af sten. D. bruk har förr (till 1818) utgjort egen församling och har ännu egen kyrkogård. Dylta å kallas i sitt nedre lopp, närmast före utloppet i sjön Väringen, den från Bergslagen kommande Järle-ån, Arboga-åns västliga källflod. Dymaner. Se Hyllos. Dymbildagar (fnod.). Se Dymmeldagar. Dümichen, Johannes von, tysk egyptolog, f. 15 okt. 1833 i Schlesien, d. 7 febr. 1894 såsom professor i egyptologi vid universitetet i Strassburg. D., som var lärjunge af Lepsius och Brugsch, företog 1862—65 sin första resa i Nildalen. Efter invigningen af Sueskanalen (1869) åtföljde han tyske kronprinsen på dennes färd genom Egypten och Nubien. Under dessa resor underhöll han den år 1863 grundade facktidskriften "Zeitschrift fur ägypt. sprache u. alterthumskunde" med många resebref och andra meddelanden af särskild betydelse för kännedomen af den fornegyptiska geografien. I samma tidskrift publicerade han flera uppsatser om olika delar af arkeologien. D:s talrika större arbeten - oförgängliga minnen af hans flit - hafva tillfört egyptologien ett synnerligen viktigt och omfattande material. Med förkärlek egnade D. sina omfattande och samvetsgranna undersökningar åt ptolemaier- och romartidens skriftsystem, språk och tempellitteratur; så t. ex. utgaf han i sina "Altägypt. tempelinschriften" texter från Edfu- och Denderatemplen. Af D:s mera betydande arbeten må nämnas: Bauurkunde der tempelanlagen von Dendera (1865), Altägyptische kalenderinschriften in den jahren 1863-65 an ort und stelle gesammelt (1866), Altägyptische tempelinschriften (1867), Die flotte einer ägyptischen königin (1868), Historische inschriften altägypt. denkmäler (1867-69), Resultate einer archäologischen expedition (1869), Eine vor 3000 jahren abgefasste getreiderechnung copirt an der südlichen aussenmauer des tempels von Medinet-Habu etc. (1870), Die oasen der Libyschen wüste (1877), Baugeschichte des Denderatempels und beschreibung der einzelnen theile des bauwerkes etc. (1877). För Onckens "Allgemeine geschichte" skref D. Geographie des alten Ägyptens, schrift und sprache seiner bewohner (1879; bildar inledningen till första bandet). Jämte Brugsch publicerade han det stora inskriftsverket Recueil de monuments égyptiens, af hvilket bd 3-6 (1865-85) utgöra D;s bidrag. Vidare utgaf han Der grabpalast des Patuamenap in der thebanischen Nekropolis (3 bd, 1884-95). Efter hans död utkom, på föranstaltande af hans lärjunge Spiegelberg, Zur geographie des alten Aegypten. Aus dem nachlass von Joh. D. (1894). K.P. (-st -son.) Dymling, träplugg, afsedd att sammanhålla bjälkar i timmerväggar, bör göras af segt träslag, vanligen gran. H. J. Dft. Dymmeldagar (fnod. dymbildagar, sannolikt besläktadt med fsv. dumber, stum), benämning på dagarna i veckan före påsk, dymmelveckan (fnod. dymbildagavika och dymbilvika, da. dimmeluge), egentl. endast de tre dagarna närmast före påskafton: onsdagen (dymmelonsdag), torsdagen och fredagen. På Island hade man, enligt kyrkoinventarier från 1300-talet, utbytt metallkläppen i kyrkklockorna mot en dymbill (träkläpp?) under påskveckan, och i andra delar af Skandinavien höllos klockorna uppbundna för att ej gifva ljud. Genom k. förordn. 13 aug. 1823 upphäfdes kyrkolagens föreskrift, "att från fastlagssöndag intill påskdagen innehålla med all musik". Jfr Askonsdag och Påskvecka. (N. E. H.) Dymmelonsdag. Se Dymmeldagar och Onsdag. Dymmelvecka. Se Dymmeldagar. Dümmler, Ernst Ludwig, tysk historiker, f. 1830 i Berlin, d. 1902, sedan 1866 professor i historia i Halle, blef 1875 medlem af centraldirektionen för utgifvandet af "Monumenta Germaniæ