samhällen gör sig dynastisk politik någon gång gällande. Dynekilen, hafsvik i Vette härad, Göteborgs och Bohus län. Under Karl XII:s norska fälttåg 1716 låg där, bevakad af en galäreskader under schoutbynachten O. Strömstiernas befäl, en svensk transportflotta, från hvilken svenska armén försågs med förnödenheter. 8 juli (n. st.) angrep Tordenskjold den svenska flottan, som var oberedd på anfallet, och förstörde större delen af densamma efter mer än fem timmars hård strid (se vidare Tordenskjold). Närmaste följden däraf blef, att svenska hären måste utrymma Norge. Såväl från svensk som från norsk sida hafva flera gånger försök gjorts att upptaga de sjunkna fartygen och deras last, men dessa försök ledde icke till något nämnvärdt resultat förrän under sommaren 1880, då man lyckades upptaga åtminstone några kanoner och kulor. — Vid D. finnes en lastningsplats med god hamn. A. G. Dyner (ty. dünen, fr. dunes, eng. downs), geol., de ofruktbara, nakna, långdragna sandkullar, som förekomma på låga, för starka hafsvindar utsatta sandiga kuster och hvilka uppstå därigenom, att vinden drifver den under ebbtiden torrlagda strandsanden inåt land (flygsand) och hopar den till vinkelrätt mot vindriktningen utsträckta, mer eller mindre oregelbundna förhöjningar, som efter hand flytta sig alltmer inåt, under det att nya danas utanför. Flyttningen tillgår så, att sandkornen af den starka blåsten föras uppför dynernas helt svagt (5°—10° från horisonten) lutande vindsida, tills de nå själfva ryggen af höjningen, och därefter, i lä för denna, afsätta sig på eller liksom rasa utför och betäcka den ungefär 30° lutande läsidan. Genom sitt oafbrutna framryckande åstadkomma dynerna mångenstädes stor skada. De äro i stånd att förvandla bördiga slätter till öde sandfält, att förkväfva skogar, begrafva hela byar, uppdämma floder och därigenom föranleda öfversvämningar m. m. På Jyllands västra kust intaga dynerna (”klitterne”) ett milsbredt bälte från Skagen ända till Blaavandshuk, en sträcka af 335 km. Äfven på Hollands och Bretagnes kuster finnas vidsträckta dynbildningar och likaså vid kusterna af nordtyska låglandet. Vid det afrikanska ökenlandets västra kust lära finnas dyner, som uppnå en höjd af 180 m. ö. h. — På Gotska sandön, n. om Gottland, finnas typiskt utbildade sanddyner (se fig.).

Fig. 1. Dyn på Gotska sandön. Dynens yttersida (vindsidan), hvarest förut begrafd skog småningom blottas.

Fig. 2. Dyn på Gotska sandön. Dynens innersida (läsidan), hvarest den växande skogen genom sandens framryckande och hopande efter hand förkväfves.

Inom Sverige är det för öfrigt hufvudsakligen endast i Skåne, som några med dyner jämförliga bildningar förekomma, och dessa hafva en ganska obetydlig utbredning. Icke endast vid hafskusterna, utan äfven midt i fastlandet, där större sandslätter förekomma, kunna dynformiga flygsandskullar uppstå. Öknarnas sandiga öfveryta är nästan ständigt i rörelse. Egypten skulle kanske helt och hållet öfvertäckas af sand från Sahara, om icke Libyska bergskedjan funnes såsom en skyddsmur. Det enda verksamma medlet till förhindrande af flygsandens ödeläggande verkningar är plantering af barrträd och andra för ändamålet lämpliga växter (jfr Calamagrostis). Litt.: K. J. V. Steenstrup, ”Om klitternes vandring” (i ”Medd. fra dansk geol. förening”, I, 1894). E. E. Dynerna (The Downs), slag vid. Se Downs. Dünewald [-valt], Johann Heinrich von, grefve, tysk fältmarskalk, f. omkr. 1620, blef 1670 generalmajor, slog 1675 fransmännen vid Sassbach och vardt därför upphöjd i grefligt stånd. 1683 försvarade han Krems och deltog sedan i undsättningen af Wien. 1686 slog han den till Budas undsättning sända turkiska armén och eröfrade sedan Slavonien. 1688 utnämndes D. till generalfältmarskalk. I slaget vid Slankamen (1691) lär han, af harm öfver att nödgas stå under markgrefve Ludvigs af Baden befäl, till en början hafva sökt hämma den af honom kommenderade vänstra flygelns rörelser, och ehuru han sedermera på ett afgörande sätt bidrog till segern, stämdes han inför krigsrätt. Han dog emellertid före rannsakningen, 31 aug. 1691. (L. W:son M.) Dyngbaggar, Coprophaga, zool., en till de bladhornade skalbaggarna (Lamellicornia) hörande underfamilj, hvilken erhållit sitt namn däraf, att de flesta arters larver lefva i spillning. Flera arter tillverka bollar eller piller af spillning och lägga i hvarje boll ett ägg, medan andra utan vidare lägga sina ägg direkt i spillning. Den mest bekanta arten är de gamle egypternas heliga mumiebagge (Ateuchus sacer, se d. o.). Bland svenska former kunna nämnas arterna af släktena Copris och Ontophagus, hvilka gräfva gångar i jorden under spillning och