i dessa nedrulla små bollar af spillning, i hvilka de lägga sina ägg, samt många arter (de s. k. dyngbillarna) af släktet Aphodius, hvilka ej gräfva i jorden, utan lägga äggen direkt i spillning. G. G. Dyngbillar, zool. Se Dyngbaggar. Dyngja (fnod.), frustuga, ett arbetsrum för kvinnor, hvilket höjde sig föga öfver jordens yta och enligt Tacitus' "Germania", kap. 16, till skydd för kylan ursprungligen var betäckt med gödsel. B—e. Dyning l. Dödsjö, sjöv., en egendomlig rörelse på hafsytan, med långa och ibland äfven djupa vågor, hvilka sällan "bryta" (bilda hvitt skum). Ofta förebådar dyningen annalkande storm eller vindförändring (i sistnämnda fall kommer vinden merendels från samma håll som dyningen); men ännu oftare är den en vågrörelse, som hafvet bibehåller, stundom flera dagar, efter en storm och sedan annan vind blifvit rådande. Någon gång förnimmas dyningar från olika håll. R. N.* Dünkirchen. Se Dunkerque. Dynsten, mek., gammal benämning på ett vattenhjuls tapplager. Dynt, zool. och husdjurssk., en blåsmask, som förekommer i svinkreatur och hvilken utgör ett utvecklingsstadium till en af människans binnikemaskar, Tænia solium (jfr Binnikemask med fig.). Ifrågavarande blåsmask är 6 mm. lång, 2,5 mm. bred och till större delen omgifven af en hvit, svagt genomskinlig hinna. Genom att förtära exkrement efter människor, som hysa nämnda binnikemask, upptaga svinen ägg från densamma, och efter 2 1/2—3 månaders förlopp hafva ynglen i äggen utvecklat sig till blåsmaskar, hvilka förblifva i detta tillstånd, så länge svinen lefva. Förekomma dyntblåsorna i ringa mängd, så orsaka de svinen ej någon märkbar olägenhet, men i motsatt fall kunna de gifva upphof till försvårad andning (om de finnas ymnigt i halsens muskler) eller föranleda afmagring samt vattensvulster (ödem) i flera kroppsdelar. Stundom finnes dynt rikligt i tungan, så att slemhinnan på nedre ytan af denna lem får ett knottrigt utseende, hvarför man flerstädes, vid köp af lefvande svinkreatur, brukar undersöka nämnda slemhinna. Svin, som vid slaktningen befinnas hysa dynt, böra nedgräfvas, sedan man af dem urkokat fettet. Den, som vill hindra utveckling af dynt, bör tillse, att svinen fodras inomhus, så länge de äro under ett halft år gamla — efter hvilken ålder de ej inficieras, äfven om de med födan upptagit ägg till binnikemaskar —, eller att de, såvidt möjligt är, afhållas från att förtära människoexkrement. Förutom svinen kan äfven en del andra djur angripas af samma blåsmask, nämligen hundar, björnar, rådjur, katter, råttor och apor. En annan dyntform förekommer någon gång hos nötkreatur och utgör likaledes ett larvstadium till en hos människan förekommande bandmask, Tænia mediocannellata. C. A. L.* Düntzer, Johann Heinrich Joseph, tysk filolog och litteraturhistoriker, f. 1813 i Köln, d. 1901, blef 1837 docent i klassisk litteratur i Bonn och 1846 bibliotekarie vid gymnasiebiblioteket i Köln samt fick 1849 professors titel. De viktigaste af hans filologiska arbeten äro Die lehre von der lateinischen wortbildung (1836), Die declination der indogermanischen sprachen (1839), Homer und der epische cyklus (s. å.), Kritik und erklärung der horazischen gedichte (1840—46) och Die homerischen fragen (1874). Bland hans litteraturhistoriska arbeten, af hvilka flertalet sysslar med den tyska poesiens glansperiod, må nämnas: Gœthe als dramatiker (1837), Gœthe's Faust (1850—51; 2:a uppl. 1857), Frauenbilder aus Gœthe's jugendzeit (1852), Schiller und Gœthe (1859), Aus Gœthe's freundeskreise (1868), Erläuterungen zu den deutschen classikern (85 hftn, 1855›1900) och Gœthes leben (1880), hvarjämte han utgaf brefsamlingar af stort värde för den nyare tyska litteraturhistorien. D:s kommentarier till tyska författare äro mycket använda på grund af sin rikedom på upplysningar, men man har förebrått dem otillräcklig filologisk apparat och bristande poetisk uppfattning. Dynäs, ångsåg i Gudmundrå socken, Västernorrlands län, eges af Dynäs aktiebolag. Tillverkningen uppgick 1905 till 23,729 kbm. sågade och hyflade trävaror (tillv.-värde 471,390 kr.) samt 48,700 hl. träkol (tillv.-värde 20,000 kr.). Arbetsstyrkan utgjorde s. å. 98 personer. Dyogi. Se Yogi. Dypera. Se Dupe. Düppel, den tyska namnformen för Dybböl. Dürbach, A. L. Se Karsch, A. L. Dürck, Friedrich, tysk målare, f. 1809 i Leipzig, d. 1884 i München, var elev af Josef Stieler, gjorde sedan resor i Italien och blef därefter en mycket eftersökt porträttmålare i München. Han är representerad i nya pinakoteket därstädes. Han målade bl. a. porträtt af konung Oskar I af Sverige 1849, af drottning Josefina och af Leuchtenbergska furstehusets öfriga medlemmar. Slutligen slog han sig på mytologiska genremotiv. Flera af hans porträtt finnas på Stockholms slott och lustslotten. G—g N. Dyre, Mätta Ivarsdotter, riksföreståndaren Svante Stures gemål. Se Mätta Ivarsdotter. Dyrehaven (da., djurgård), egentl. Jægersborg dyrehave, dansk lustpark omkr. 15 km. n. om Köpenhamn vid Öresund. Detta område (omkr. 900 har) inhägnades af Kristian V (1670—99) och användes sedan som jaktpark. Nu är D. köpenhamnarnas mest omtyckta utflyktsort, berömd för sina stora bokar i måleriska grupper och sina präktiga hagtornsbuskar. I denna park ligga Dyrehavsbakken, ett mycket användt sommarförlustelseställe, med Kirsten Pils källa, Ulvedalene, som begagnas till vintersport, det af Kristian VI 1736 uppförda lustslottet Eremitagen och badhotellet Klampenborg, inrättadt 1845. Vid Eremitagen hållas årligen kapplöpningar. Omkr. 1,000 högdjur och dofhjortar finnas i D. E. Ebg. Dyrehavsbakken. Se Dyrehaven. Düren, kretsstad i preussiska regeringsomr. Aachen (Rhenprovinsen), vid floden Roer. 27,168 inv. (1900). Pappers-, socker-, klädes- och linnetillverkning, järngjuterier och maskinverkstäder samt zinkverk. — D. var ett residens för de frankiske konungarna, som flera gånger där höllo riksförsamlingar. Dürer, Albrecht, den tyska renässansens störste konstnär, f. 21 maj 1471 i Nürnberg, d. där 6 april 1528, var son till en fattig, från Ungern