ekipagedepartement i Stockholm. D., som 1890—93 varit statsrevisor och 1896—98 disponent för aktiebol. Bofors-Gullspång, hade småningom blifvit bemärkt äfven inom den politiska världen och kallades därför 21 okt. 1898 till statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet i Boströms 1:a ministär samt kvarstannade vid Boströms afgång 1900 i v. Otters. Som sådan mottogs han med stor välvilja af riksdagen, tills ett disciplinmål inom flottan ådrog honom anmärkning af konstitutionsutskottet, hvilket i förening med hans oparlamentariska uppträdande (den kategoriska förklaringen: "Det är bra som det är" inom flottan) tvang honom att afgå 16 maj 1901. D., som 1899 befordrats till kommendör, utnämndes vid sin afgång från sjöministerposten till landshöfding i Värmlands län. Han blef 1892 led. och 1898 hedersled. af Örlogsmannasällsk. samt 1899 led. af Krigsvet. akad. 2. Vilhelm D., den föregåendes broder, sjömilitär, f. 26 mars 1858 i Hagelbergs socken, Skaraborgs län, blef 1877 underlöjtnant och 1882 löjtnant i flottan. 1886—89 var han lärare vid Sjökrigsskolan, blef 1888 kapten, 1898 kommendörkapten af 2:a och 1901 af 1:a graden. 1889—92 tjänstgjorde han i flottans stab, var 1894—99 chef för Artilleridepartementet i Karlskrona och 1899—1904 för Marinförvaltningens artilleriafdelning. 1903 blef D. kommendör och 1904 konteramiral samt inspektör för flottans öfningar till sjöss och förde 1905 befälet öfver den vid rikets västra kust sammandragna kustflottan. 29 maj 1906 utnämndes han till statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet i Lindmans ministär. D. deltog 1883—85 i fregatten "Vanadis'" världsomsegling. 1893 blef han led. och 1904 hedersled. af Örlogsmannasällsk. samt 1899 led. af Krigsvet. akad. D. har utgifvit Lärobok i sjöartilleri (1892). — D:s tvillingbroder Gustaf D., 1891—96 marinattaché i Petersburg, blef 1898 kommendörkapten af 2:a samt 1901 af 1:a graden och 1903 kommendör. 1900—05 var han chef för Sjökrigsskolan, 1905 för Sjökrigshögskolan samt blef s. å. varfschef i Stockholm. Han är led. af Örlogsmannasällsk. (1896) och Krigsvet. akad. (1900). Dyrtid var ett begrepp, som spelade en stor roll i äldre tider, kanske främst under medeltiden, då den ekonomiska politikens egentliga ögonmärke var att tillgodose konsumenternas omedelbara behof och då höga pris på förnödenheter därför bekämpades med alla tillgängliga medel. Under merkantilsystemets tid, då hufvudintresset vändes till produktionen och man trodde sig genom dess uppmuntran bäst tjäna konsumenternas varaktiga bästa, blef oron för höga priser betydligt förminskad, i synnerhet som den eftersträfvade ökningen af cirkulationsmedel måste minska penningens köpkraft, d. v. s. höja varupriserna. På den egentliga lifsmedelspolitikens område höllo sig emellertid de medeltida åtgärderna kvar mycket länge i de flesta länder, hvarjämte de moderna staterna ingrepo genom upprättande af spannmålsmagasin och andra medel till prisernas utjämnande och hungersnödens förebyggande. I våra dagar betraktas en prisstegring åtminstone af vetenskapsmännen vanligen med ganska ringa oro; de flesta bland dem torde t. o. m. anse, att just stigande priser äro nödvändiga för att egga till produktionens utveckling. Säkert är, att stigande priser i regeln äro utmärkande för uppgångsperioder med allmän förhoppningsfullhet, medan "de dåliga tiderna" äro tider af sjunkande prisnivå, arbetslöshet och depression — vare sig prisförändringen beror af de periodiska växlingarna inom det ekonomiska lifvet eller af varaktiga förändringar i penningvärdet. Det är dock gifvet, att prisnivåns nöjande aldrig kan vara en odelad fördel och att den särskildt kännes hård för fasta löntagare, hvilkas köpförmåga därigenom minskas (jfr Dyrtidstillägg). — Helt annorlunda förhåller det sig med den lokala dyrtiden, framkallad af missväxt på orten, brist på tillgång utifrån och däraf följande knapphet på förnödenheter. Genom nutidens kommunikationsmedel bli sådana följder af lokal brist emellertid alltmer sällsynta i Väst-Europa, och för öfrigt gäller det äfven i detta afseende, att ett lokalt öfverflöd med åtföljande prisfall kan vara nästan lika fördärfligt som missväxt för en ort utan moderna kommunikationsmedel. E. Hkr. Dyrtidspolitik. Se Dyrtid. Dyrtidstillägg, ett af riksdagen sedan 1901 årligen beviljadt extra anslag till förhöjning af aflöningen för en del tjänstemän och betjänte inom statsdepartementen jämte därunder hörande ämbetsverk, kårer och stater, hvilkas aflöning blifvit af konung och riksdag bestämd eller utgår efter af riksdagen pröfvade grunder. Det har utgått med 10 proc. å kontant aflöning, dock högst 500 kr., från 1905 högst 300 kr. 1901—04 undantogos från åtnjutande af dyrtidstillägg tjänstemän och betjänte med bostads- eller boställsförmån, tjänstemän med högre aflöning än 7,000 kr. samt tjänstemän och betjänte, hvilkas sammanlagda inkomst af arbete uppskattats till högre belopp än 7,000 kr. 1905 bestämdes, att de tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst uppginge till mer än 5,000 kr., samt de tjänstemän och betjänte, hvilkas aflöning vid 1901—04 årens riksdagar ny- eller omreglerats efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre staternas fastställande, skulle undantagas från åtnjutande af dyrtidstillägg. I dyrtidstilllägg ha sålunda som förslagsanslag af riksdagen beviljats: 2,788,500 kr. (1901), 2,721,617 kr. (1902), 1,837,200 kr. (1903), 1,753,200 kr. (1904), 1,034,000 kr. (1905) och 1,016,600 kr. (1906). Äfven från 1874 tills ämbetsverkens då nya stater fastställts beviljades af riksdagen ett dyrtidstillägg. Dyrön, Stora, ö tillhörande Rönnängs kapellförsamling i Göteborgs och Bohus län, s. om ön Tjörn och skild därifrån genom ett 0,5 km. bredt sund. Med ett statsanslag af 24,200 kr. anlades 1900—03 en hamn på norra sidan af ön. Dys-, grekiskt prefix, med betydelse af obehag, dålighet, brist, fel eller svårighet, ofta motsv. prefixet miss-, eller van-, någon gång prefixet o-. Dysartri (af grek. dys-, se d. o., och arthron, led), svårighet för artikuleradt uttal, stamning. Jfr Anartri. Dysemi (af grek. dys-, se d. o., och haima, blod), felaktig blodsammansättning. Dysenteri (af grek. dys-, se d. o., och enteron, tarm), med. Se Rödsot. Dysestesi (af grek. dys-, se d. o., och aisthesis, förnimmelse, känsla), med., rubbning i hudkänsligheten. Dysfagi (af grek. dys-, se d. o., och fagein,