(50,000 bd), ett statsarkiv m. m. Tre gymnasier, två realskolor, konstslöjdskola och musikkonservatorium äro de förnämsta läroanstaltern. D. har en mycket betydande industri, hufvudsakligen järn- och textilindustri af olika slag, dessutom tillverkning af pianon, möbler, läder, kemiska artiklar m. m. samt stor fruktodling. Det har fem bangårdar (jfr ill. till art. Bangård) och liflig sjöfart på Rhen; det står i direkt ångbåtsförbindelse med Europas största sjöstäder. — D. omtalas först 1159 och fick stadsrättigheter 1288 samt blef 1348 residens för hertigarna af Berg. Sedan den jülich-bergska linjen utdött 1609, hölls det en tid besatt af spanjorerna, men kom 1624 till Pfalz-Neuburg och vardt residens för dess pfalzgrefvar, som 1685 blefvo kurfurstar af Pfalz. 1742 öfvergick det till linjen Pfalz-Sulzbach, som senare ärfde Bajern. 1795 öfverlämnades staden genom kapitulation till fransmännen och förblef i deras besittning till freden i Lunéville (1801), då den återlämnades till Bajern. 1806 blef D. hufvudstad i storhertigdömet Berg och kom med detta 1815 till Preussen. På vänstra flodstranden ligger ett starkt och med pansartorn försedt brohufvud. (J. F. N.) Dyst, arkeol., ett slags riddarlek. Se Dust 1. Dyster, Benjamin, äfventyrare, f. i slutet af 1600-talet, var son af en länsman i Lappvesi socken i Viborgs län i Finland. Efter att hafva varit i guldsmedslära i Viborg gick han i krigstjänst och lär hafva vunnit underofficers grad. Omkr. 1715 uppehöll han sig i Riga under namnet von Düsterstern och ingick därstädes äktenskap. 1724 kom han till Stockholm, där han utan framgång inlämnade åtskilliga ansökningar om att återfå några, enligt hans egen uppgift, honom tillhöriga gods äfvensom adjutantsgrad. Sedermera utgaf han sig för Karl XII, hvilken enligt hans utsago icke stupat, utan af särskilda skäl nödgats hålla sig dold. D. hade till och med den djärfheten att genom ett bref, som var undertecknadt "Carolus" och kontrasigneradt "E. I. H." kalla till sig dåv. landshöfdingen i Uppland, friherre Grönberg. Sedan han i dec. 1724 blifvit gripen och förd till Kastenhofs häkte, förklarade han sitt uppträdande vara ett skämt eller låtsade sig vara sinnesrubbad (namnteckningen uppgaf han betyda "Carolus Er I Himmelen"). Från häktet skref han dock 1725 till dalkarlarna, uppmanade dem att resa sig för att befria honom och tecknade sig då C. R. S. ("Carolus, Rex Sueciæ", Karl, Sveriges konung). Målet undersöktes af en särskild kommission. D:s medhjälpare dömdes till döden (straffet förmildrades likväl till kroppsplikt), men hufvudmannen själf (Düsterstern l. Dysterstierna) dömdes att stå vid skampåle på Stockholms tre förnämsta torg, hvarefter han skulle såsom sinnesrubbad intagas på Danviks dårhus. 1726 skickades han jämte hustru och fyra barn till Riga, men stadens råd återsände honom till Stockholm. Död på Danviks dårhus 29 aug. 1730. E. G. P.* Dystoki (grek. dystokia), med., svår barnsbörd. Dystrofi (af grek. dys-, se d. o., och trofe, näring), med., brist på näring, detsamma som atrofi (sed. o.). Dystropa insekter (af grek. dys-, se d. o., och trepein, vända), formicider, chrysomelider m. fl. insekter, som bita hål i blommorna för att komma åt honungen och sålunda ej förmedla någon pollination, utan tvärtom genom honungens bortröfvande minska utsikterna till en sådan. Ett dylikt inbrott göres ej sällan äfven af eutropa insekter. G. L—m. Dysuri (grek. dysuria), patol., svårighet att låta sitt vatten. Dyticus, zool. Se Dykarfamiljen. Dytiscidæ, zool. Se Dykarfamiljen. Dytiscus, zool. Se Dykarfamiljen. Dytorf, geol. Se Dy. Dyveke (holl. = lilla dufvan), Kristian II:s älskarinna, f. 1491, var dotter till Sigbrit, en i Holland född kvinna, som idkade värdshusrörelse i Bergen. 1507 (eller 1509) gjorde hon på en bal i rådhuset bekantskap med prins Kristian och blef redan samma natt med moderns tillstånd hans frilla. Strax efter följde honom båda till Oslo och, då han 1513 blef konung, till Köpenhamn; först bodde de på Hvidöre kungsgård utanför staden, men flyttade 1516 till ett hus på Amagertorv nära konungaborgen. Förhållandet fortfor nämligen, äfven sedan Kristian äktat prinsessan Elisabet, något, som väckte allmän förargelse och vållade honom obehag från hans svåger, kejsar Karl V. D. dog plötsligt vid midsommartiden 1517 efter förtärandet af några körsbär, och konungen, som misstänkte, att hon blifvit förgiftad af slottshöfvitsmannen Torben Oxe, som sökt vinna hennes gunst och uttalat sig oförsiktigt härom, lät genom en godtycklig rättegång döma denne till döden och halshugga honom. Detta var Kristians första tyranniska handling och uppretade adeln häftigt mot honom. Man vet föga om D:s karaktär och huruvida hon verkligen var den fromma lilla dufvan, som sökte mildra konungens hårda och vilda sinnelag; men hennes sorgliga lefnadssaga har behandlats af många skalder, både i skådespel (Samsöe 1795, tysken Mosenthal 1860, Ph. Weilbach 1874, Edv. Brandes 1898, Einar Christiansen 1899 och finländaren Adolf Paul s. å.) och berättelser (Hauch 1833, J. B. Bull 1902—03) samt i Drachmanns "Dyvekes viser" (1879). E. Ebg. Dyvika (holl. deuvik, tunntapp), sjöv., träpropp eller kork, hvilken man använder för att, sedan vattnet genom ett för ändamålet befintligt hål i bottnen runnit ur en upphissad skeppsbåt, tilltäppa detta hål. R. N.* Dyvlin. Se Deulino. Dyätaren, zool. Se Grönlingsläktet. Dyört, bot. Se Limosella. Dzialynski [ja-]. 1. Titus D., grefve, polsk patriot, f. i Posen 1795, d. 1861, gjorde vidsträckta resor, bl. a. i Sverige och Danmark, för att samla material till sitt fäderneslands historia samt tjänstgjorde 1830 som frivillig i Posen-legionen och som Skrzyneckis adjutant. För historien äro hans Liber geneseos illustris familiæ Schidlovieciorum (Paris 1848) och Acta Tomiciana (9 bd, Posen 1852) särdeles viktiga. — 2. Jan D., den föregåendes son, grefve, f. 1832, d. 1880, blef 1862 medlem af preussiska deputeradekammaren, deltog i 1863 års polska resning och organiserade understöd från Preussen åt upproret. 1864 dömdes han "in contumaciam" till döden, men benådades genom den allmänna amnestien 1866. Dziatzko [ʃa'tskå], Karl, klassisk filolog och biblioteksman, f. 27 jan. 1842 i Neustadt (i Ober-Schlesien), d. 13 april 1903 i Göttingen, student 1859 i Breslau och filos. doktor i Bonn 1862, var anställd såsom professor vid lyceum i Luzern 1865—71,