Hedvig, och 1326 fick Magnus Erikssons moder, änkehertiginnan Ingeborg, det till änkesäte. Gårdens nuv. egare är ingenjör J. W. Carlsson. d. ä., förkortning för den äldre (jfr Senior). Däck (ty. och eng. deck, egentl. tak, betäckning), skpsb., en fartygsdel, hvars ändamål är att i horisontell väg dela fartyget i olika af delningar, uppbära den i dessa förekommande inredningen och bestyckningen m. m., utgöra en förbindning mellan och förstärkning af fartygets sidor samt tjänstgöra såsom långskeppsförbindning. Däcket består af tvärskepps gående däcksbalkar (och på träfartyg stundom ribbor) och långskepps gående karflar, hvilka tillsammans bilda stommen, samt af den därpå hvilande däcksbeklädnaden. Däcket bygges ej fullt plant, utan höjer sig såväl mot fartygets midtlinje som mot stäfvarna; den förra böjningen kallas däcksbukt l. däcksbalksbukt, den senare däckssprång. Å träfartyg äro däcksbalkarna (se Balk 1) placerade på ung. 1 m. afstånd från hvarandra. De hvila vid fartygssidan på och äro infällda i balkvägare (se d. o.) och förenas med sidan medelst vertikala och horisontella knän (se d. o.); genom vaterbordet (se Balkvägare, fig. 1 p), ett öfver däcksbalkarna fälldt timmer, vanligen af ek, hvilket fastbultas till fartygssidan, stärkes ytterligare föreningen. Karflar äro klenare timmer än däcksbalkarna och infällas mellan dessa på ställen, där större styrka erfordras, t. ex. längs lucköppningar och masthål; låsklossar benämnas karflar, som sitta i närheten af fartygssidan. Ribbor äro timmer, klenare än karflarna; de placeras midt emellan däcksbalkarna. — Däcksbeklädnaden utgöres af i långsgående gångar lagda däcksplankor, hvilka fastspikas till däcksbalkar och ribbor; de tjockare däcksplankorna invid storluckan benämnas skärstockar, plankorna mellan skärstockarna kallas fiskplankor, och de grofva, öfver däcksbalkarna fällda plankgångarna närmast innanför vaterbordet kallas vaterbordsplankor.

Fig. 1. (På figurerna 1, 2 o. 3 beteckna A däcksbalk, B spant, C balkbricka och D kontraspant.)

Å järn- och stålfartyg finnas däcksbalkar (se Balkjärn) på hvart eller hvartannat spant; de förenas till spantet antingen med balkbricka (fig. 1), genom att balken är utsmidd till ett däcksbalksknä (fig. 2) eller genom att balken är uppklufven i ändan och dess undre del nedböjd till ett knä, i hvilket fall balkbricka äfven kan användas (fig. 3). Karflar, vanligen af samma dimensioner som däcksbalkarna, inläggas på sidorna om lucköppningar; halfbalkar kallas de däcksbalkar, som stanna mot karflarna; rundt öppningen uppbygges ofvanpå däcksbalkar och karflar en luck-karm, försedd med falsar för luckan. På däcksbalkarna ligga, för att tjäna som långskeppsförbindning, dels längs fartygssidan vaterbords- eller stringerplåtar (se Balkvägare), dels långskepps från för till akter utanför luckorna eller ock diagonalt öfver däcket sträckband. — Smärre fartygs däcksbeklädnad är ofta af trä, större fartygs däremot af järn (stål), hvilket i hög grad ökar fartygets styrka. Plåtarna läggas i långskepps gående stråk; växlarna utföras vanligen på något af i fig. 4 angifna sätt. För att minska halkan och åstadkomma bättre värmeisolering äro järndäck ofta täckta med träbeklädnad eller korkmatta; på grund af faran för eldsvåda och splint under strid användes dock å örlogsfartyg träbeklädnad endast å den del af öfre däck, som icke är öfverbyggd; försök hafva gjorts att till denna klädsel använda plankor, som genom impregnering gjorts obrännbara.

Fig. 2.

Fig. 3.

Fig. 4.

Däcksstöttor, om behöfligt fällbara och vanligen tillverkade af dragna järnrör, placeras å erforderliga ställen för att uppbära däcket. — Alla öppningar i däck, hvarigenom öfverbrytande sjöar skulle kunna nedtränga i fartyget, måste kunna vattentätt afstängas. Så täckas lucköppningar till lastrum med pålagda luckor och nedgångar med uppbyggda, med dörrar försedda kappar; för belysning (och ventilation) upptagna smärre hål täckas med skrufbara däcksventiler, bestående af tjockt patentglas, infattadt i en metallring, och för samma ändamål upptagna större öppningar med skejlejt (se d. o.). Däckens namn m. m. å örlogsfartyg. Det understa däck, hvarå inredning finnes för befälets och besättningens förläggning, är trossdäck (da. banjerdäck), beläget i närheten af vattenlinjen. Finnes pansardäck, är detta ofta tillika trossdäck utom i närheten af stäfvarna, där pansardäcket sänker sig under trossdäcket. Frånsedt pansardäcket är trossdäcket det understa af de däck, som sträcka sig utefter fartygets hela längd. Under trossdäck i det s. k. hålskeppet äro förvaringsrum för ammunition, proviant, vatten och förråd af allehanda slag äfvensom maskin- och pannrum. — Af äldre örlogsfartyg hafva skonare, briggar och mindre korvetter öfver trossdäck ett öfre däck, hvarå bestyckningen är uppställd. Å fregatter och större korvetter finnes mellan sagda båda däck ett batteridäck; fregatterna föra sitt artilleri såväl å detta som å öfre däck, korvetterna